Känner mig ensam, någon som vill prata eller följas åt?

Hej hej,

Jag är helt ny här på familjeliv, så jag vet inte riktigt om jag förstår systemet rätt, men jag gör ett försök att hoppa in i den här tråden... jag och min sambo har försökt få barn i ca 1,5 år, i juni fick jag pco-s diagnos och sedan har jag gjort två försök med pergotime (först en och sedan två tabletter per dag) som inte gav något resultat. Nu har min sambo också varit och testat sig och vi hoppas få en remiss till ivf.

Även om vi inte har försökt så länge, jämfört med många andra, så upptar det här väldigt mycket av mina tankar och jag skulle gärna vilja komma i kontakt med andra i samma situation (även de som försökt längre tid förstås) för att utbyta lite tankar - ALLA mina vänner har barn, så det är ganska jobbigt att träffa dem och jag börjar känna mig lite isolerad...

Hej Ny här på familjeliv. Jag o min sambo har försökt få barn i 2,5 år o inget händer. Fick mensen idag en dag sent. Blev besviken som vanligt.... Just nu känns de bara så jobbigt. Min sambo vill bara att vi ska vänta o se om nånting händer men efter 2,5 år så känns de som inget nånsin kommer hända. Jag 27 o han 32 så känns liksom som att de e dags nu. Men tog kontakkt med sjukhuset i somras o dom skulle skicka en kallelse. Fick ett brev hem med 2 remisser till mig för o ta progesteron prov ( för o kolla så man har ägglossning) och en kopp o " såhär gör man" lista till min sambo för spermaprov. Kändes ju lagom kul att inte ens få komma o prata utan bara ge en kopp till sin sambo " de här ska du göra" Han var självklart me på att vi skulle börja kolla upp oss men som sagt första sak o ge till han känns inte så kul att de e det. Kan tyckas dumt men de e så jag känner. Sen så stod det att sperma prov lämnas på sjukhuset 7 mil bort. (Vi har ett eget sjukhus i stan!) Provet skulle lämnas tisdagar mellan 7:30-9 efter tidsbokning. 1,5 timme!!! O de ska lämnas 30 min efter at de är gjort. Semesterstängt till sista augusti. Fick pappret i juli Kul när en sambo jobbar 9 mil åt ett annat håll o inte så lätt kan ta ledigt från jobbet. Jag har gjort mina två prov men min sambo har inte gjort sitt. Vi fick inte höra av oss till gyn förrän proverna var gjorda. Min sambo ringde iaf till slut o bokade dit för ett datum i oktober. Blir så trött på att han inte bara kan ta ansvar o ta ledigt någon dag iaf o göra de. O nu så fick han åka iväg på utb just det datumet o är inte ledig förrän en tisdag i december igen. De e så jobbigt för han vill verkligen ha barn men han vågar inte ta reda på om något är fel. Jag har förklarat att om det skulle vara så att det beror på någon av oss så kommer vi ju inte älska varandra mindre för det utan vi får bara hitta något sätt att ta oss igenom allt på. O som grädde på moset ska hans 20 åriga lillasyster ha barn (oplanerat) i februari/ mars så livet känns bara HELT toppen! I början blev jag bara så arg oledsen o kunde inte ens vara ett uns glad för deras skull.. De e ju jag som ska titta på vagn o köpa mina första bebissaker!!! Men nu har de iaf släppt lite så ja kan glädjas med henne. Men är ändå så fruktansvärt avundsjuk. O så e de så kul o höra tänk inte på de o o allt sånt när man nån gång berättar för någon. De går liksom inte. Jaja. Tack för att ja fick skriva av mig lite.

Så roligt att fler här svarat! Jag känner igen mig så mycket!! Två av mina bästa vänner och dom enda som bor i närheten av mig och som jag umgås med regelbundet har barn. Den ena har nyss fått medan den andra väntar ett. Jag vill bara säga att det är normalt att vara arg, bitter, avundsjuk, det är iaf jag och som någon skrev så har jag också isolerat mig väldigt länge nu! Anledningen till att jag ska sövas är för att de inte ens kom in i livmodertappen (?) när de skulle spola mig under vaket tillstånd, skickades hem med två tabletter som jag skulle föra upp nästa morgon, dessa skulle tydligen få livmodertappen att öppna sig eller slappna av, jag åkte dit nästa morgon i tron om att det skulle genomföras men de kom fortfarande inte in genom tappen, de fick lokalbedöva livmodertappen så de kunde ta i lite mer men det gick inte heller och de ville inte ta i för mycket ifall de skada mig.. Detta var innan sommarn... Så nu har jag gått hela sommaren och väntat på att augusti skulle komma och när jag väl ringer så är det fullt på operation fastän de sa att jag skulle opereras i augusti, fick till och med äta prover för att styra min mens så att jag skulle ha haft den innan spolningen... Jag fick lov att vänta en hel menscykeln till, vilket känns som en evighet, för mig iaf... Så på onsdag gäller det då ska jag spolas äntligen , under narkos då! Det var någon av er som också hade försökt spolats men inte lyckats... Av vilken anledning? Ta hand om er, skönt att se att man inte är ensam, fast det känns så ibland... Jag hoppas att det kommer att gå vägen för oss alla det bara måste det göra! KRAM

Provera ska det självfallet stå, detta fick jag äta för att få mens

Hej
Jag och min sambo hade försökt i 1,5 år och ingenting hände. Började prata om att utredas, men fick inte så mycket hjälp eftersom jag väger för mycket. Vi la fokus på andra saker (renovering av huset bland annat) och vips så blev vi gravida. Fick en liten blödning och trodde direkt att det var missfall och eftersom det skedde i vecka 5-6 så gjordes ingenting. Istället fick jag vänta i 4 veckor innan jag gjorde ett nytt test. Till vår stora glädje var vi fortfarande gravida. Blev inbokade på ett vul, men tyvärr så fick vi missfall innan det. Hann gå till v 16. Fick mycket tips, råd och stöd av både barnmorskor och läkare och är nu i läget att jag väntar på en GB. Får då lov att pausa i försöket att bli föräldrar, men om min förbättrade hälsa kan lägga en bra grund för en frisk graviditet så är det en väg jag valt.

Oj ok jag beklagar ditt missfall! Vad står GB för? Jag hoppas innerligt att allt går vägen för er också!

GB= gastric bypass dvs förminskning av magsäcken

Hej!

Hoppas det är ok om jag hoppar in här, är idag så besviken över att ännu en gång fått mens och vill bara skriva av mig nånstans...

Min sambo och jag har försökt av och till sen 2011, jag har pco och har ätit pergotime rätt många kurer med blandat resultat, ibland äl, ibland inte, några ggr också överstimulerad och därmed enligt läkaren "risk" för flerbörd. Som denna månad t ex var det fyra ägg som mognat och kunde släppa, jag fick sexförbud vilket vi struntade i förstås, för några månader sen var det fem mogna ägg, vi hade sex och det blev inget då heller. Så den sk risken för flerbörd är mitt minsta problem.

Alla gör ju som de vill men det är min kropp och jag bestämmer om jag vill riskera att det blir  mer än ett befruktat ägg- nu kan jag ju inte prata med läkaren om varför jag aldrig blir gravid heller för han tror ju att vi inte ens försökt och vill att jag tar en lägre dos, den kommer jag säkert inte ens reagera på om jag känner min kropp rätt. Nu har min kropp vant sig vid högre dos och då att sänka...    

Snart kommer det säkert bli att jag ska ta sprutor istället och sen eventuellt IVF...Jag fattar bara inte varför jag aldrig blir gravid????   

Ringde gyn idag för o få reda påmina progesteronprov. De ena hade varit på 31,6 o de andra på 7,2. Säger det er något? Barnmorskan sa att man skulle ligga på 32 för att de skulle visa på att jag har ägglossning. Sen hade hon inte vatt med om att de skillde så mycket. Har gått ner 8 kg sem de första då ja är lite överviktig men de borde ju göra det bättre?? Fick inte komma dit o prata eller något förrän min sambo har varit o gjort spemaprovet så just nu känner jag mig bara helt nere. Vi har ju tagit kontakt med gyn efter 2,5 år själva. O jag vet ju ingetom nånting sånt här me ägglossning o sånt. De e ju därför man tar kontakt. Betyder de att ja inte kommer o kunna få barn eller kan det räcka med sånna tabletter en del skriver om här eller kan de bli IVF eller ja vet ingenting. Åhh snälla nån. Kan ni bara förhoppningsvis lugna mig lite.

Harförövrigt regelbunden mens o har haft sen ja fick det. Så inget konstigt med det.

Är ni under utredning eller så? För vi har ju fått gå igenom olika "steg" eller vad man ska säga...

Vi har ju precis "börjat" jag har gjort 2 progesteronprov o min sambo ska göra spemaprov. Så de e de vi väntar på innan vi får komma till dem o prata om nästa "steg". Men ja tönkte att ja ringer till dom eftersom att de e bara under 1,5 timme man kan komma o lämna spermaprovet så e de lite dåligt tycker jag. Tid möste bokas o tycker de e struligt me sllt som ska stämma för att man ska lämna. Tycker dom kunde börjat me mig nu eftersom de vet att något är " fel" med mig. Men får inte komma förrän han gjort sitt. Så har liksom ingen att fråga. O man blir ju orolig när testresultatet var så lågt.

Hej på er! Oxå ny här. Känns som som läser dina egna tankar och känslor...

Vi har försökt 2 år. Ett utomkved och gjort utredning nu i höst. Har en äggledare kvar som de spolat och kollat som är ok. Mannens spermier hade nedsatt rörlighet men ändå nekas vi hjälp. Vi ska fortsätta försöka tycker läkaren. Ingen som inte genomgår samma sak fattar det psykiska påfrestningen... Våra vänner har oxå barn och vi får ofta frågan när vi ska skaffa. Vi är 28 och 31. Vi skyller på att det är ett stort ansvar och att man måste känna redo både ekonomiskt och boendemässigt så barnet får en bra uppväxt. Det värsta jag vet är när folk klagar på att deras barn är så jobbiga! Vi hade gjort vad som helst för att ha stökiga barn, bara vi kunde få!

Känner med er alla och det är hemskt jobbigt att bara vänta hela tiden...

Kram

Hej alla tjejer...

Själv är jag en änglamamma som förlorade mitt barn I graviditeten för ganska exaxt 2 år sedan. Lever med denna sorg varje dag. Blev gravid ett halvår senare och fick mf vecka 11. 

Till råga på detta har vi nu försökt bli med barn igen I ett helt år och inget händer! Har gjort utredning som inte visar några fel på mig eller min sambo, vilket ju är logiskt eftersom vi varit gravida flera ggr tidigare. Men jag fattar bara inte...varför händer då inget, månad efter månad??? Jag har ju blivit med barn tidigare och senaste gången då jag fick mf blev jag gravid på 2:a försöket! Jag vet att det är så att det helt enkelt bara kan ta tid men jag börjar bara känna att det MÅSTE vara nåt som är fel!!!

Vi står nu I kö för IVF som antagligen kommer att se runt årsskiftet men jag vill bli gravid NU!!! Har bannimej väntat tillräckligt länge och skulle ha fått hem min bebis för 2 år sedan och det är tillräckligt att längta efter henne varje dag! 

Känner med er alla tjejer och hoppas att vi alla blir gravida jäkligt snart! (Det är en SÅN dag idag)

Kram          

Vi har försökt i nästan tre år nu, sökte hjälp när vi försökt drygt ett år själva utan resultat, utredningen visade lite fel på oss både, men inget som inte kunde lösas(i teorin, iaf) med medicin och ivf. Gjorde mitt första ivf för ett år sedan, blev totalt tre återföringar, ett färskt och två frysta, blev gravid alla tre gångerna men har haft lika många missfall. Gjorde en missfallsutredning som inte visade någonting i våras, och nu har vi precis gjort ny ivf, hoppas på bättre lycka denna gång, blev tyvärr inget färskförsök men har 6 ägg i frysen som väntar ioch förhoppningsvis tajmar allt rätt den här cykeln så vi kan köra igång igen.

Har inga problem med vänners barn, vilket gör det lättare eftersom jag slipper vara avundsjuk, även om jag självklart är lite bitter och deprimerad till och från. Jag kan också, personligen, föreställa mig många värre öden än just barnlöshet, inte för att förringa varken min egen eller andras smärta, men varken jag eller min man är döende, vi älskar varandra, vi har familjer och vänner, är friska i övrigt, har bra ekonomi och arbeten vi trivs med. Men klart att barnlösheten är en livskris, att saker inte blev som vi tänkt och livet plötsligt stannade upp och det länge kändes som vi aldrig kom vidare, som att vi fastnade och även våra familjer med oss. Vi har ex själva föräldrar som längtar efter att bli mor och farföräldrar, och nog kämpar med liknande känslor av saknad som oss, när deras syskon, grannar och kollegor drar historier om sina barnbarn.

Även om vi alla är olika så tror jag man förlorar på att isolera sig alltför mycket, även när man sörjer. Att få barn kan ta tid, mycket längre än man någonsin trodde, kanske blir det aldrig något, men alla dagar, månader och år som går kommer aldrig tillbaks, och vill inte inse att jag slängde bort flera år i väntan på något som inte gick att styra över. Då jävlar skulle jag blir riktigt bitter. Min man är bättre på att se allt det vi har just nu, än jag, som oftare drömmer om hur det ska bli i framtiden. Men jag jobbar på det, hela tiden, och han påminner mig ständigt om att fokusera rätt. Fortsätta ringa vänner. Fortsätta planera saker - middagar, resor, aktiviteter, vad som helst som gör mig glad eller som jag tidigare drömde om att göra. Försöker tänka på hur livet plötsligt skulle te sig om någon imorgon sa till mig att jag hade cancer, skulle jag leva mitt liv precis som idag om någon sa åt mig att ett år kanske var allt jag hade kvar? Tror alla livskriser, oavsett hur allvarliga eller långvariga, hjälper oss sätta fingret på vad som egentligen är viktigt. Det hindrar inte att dom suger. Byter gärna ev livsvisdom och insikt mot en bebis vilken dag som helst, och lever vidare i ignorans, frågar folk "om dom inte tänkt skaffa barn" etc, haha.

Tror mina bästa råd till dm av er som är "i början" av processen, även om jag minns precis hur hopplöst det kändes redan efter 1-1,5 år, är att försöka leva i nuet och hitta även saker som gör er glada varje dag. Sök den hjälp som finns så snart som möjligt, både medicinsk (utredning och ev ivf) och psykologhjälp. Berätta för nära vänner och familj även om ni inte berättar för alla - vi orkar inte upprätthålla ngn fasad, alla vi umgås mycket med vet att vi vill men hittills inte kan få barn. Så slipper jag ev hintar när jag avstår alkohol under pågående behandling, får stöd efter missfallen osv. Vännerna kan fråga om det känns ok för mig att dom (vi) pratar graviditeter och barn, men även anstränga sig lite extra för att prata om och göra annat som inte bara involverar just småbarn. Allt blir lättare när man är öppen med hur man mår och hur det går.

tack.

Det går i vågor, hur pass lätt det känns att fokusera på annat, vissa stunder bara grinar man, såklart, och allt känns hopplöst. Tycker det får vara så, bara man kan skratta, också, känner det ofta som att humöret åker berg och dalbana, och jag brukade alltid vara en ganska lugn och sansad person innan, haha. Men är optimist i grunden, och tror det hjälper. Och som sagt, det här är det liv jag har, kan jag inte få allt jag vill ha får jag i alla fall göra det bästa med det jag har. Jag väljer inte om det blir barn eller inte, men jag kan välja att kämpa och jag kan välja att göra det bästa av situationen. Vet att många inte tror att man kan välja hur man känner etc, men tror man kan påverka mer än man tror.

Vi vill ju ha barn, och tror själv att vi skulle bli världens bästa föräldrar. men det gör väl alla. däremot tror jag lika lite att barn är ett krav för att vi ska bli lyckliga som att de är en garanti för det. Om barn var lösningen så skulle folk leva lyckliga i alla sina dagar när dom väl fått dom, men det gör dom så klart inte alltid. Har även träffat par som varit i samma situation som oss, dvs väntat och längtat i flera år, fått barn via ivf, som skilt sig några år efter att dom lyckats. Inget fel i det, och dom har ju alltid ett barn tillsammans, och klart dom inte ångrar någonting, men det är ju knappast en saga med ett helt lyckligt slut. Min poäng? Jag vet inte, kanske bara vända på känslan (som även jag har) att jag behöver det här barnet för att mitt liv ska bli komplett och perfekt, mitt lyckliga sagoslut..

Skrev i en annan tråd för länge sen att jag funderat mkt på varför jag behöver barnet för att komma vidare med mitt liv. Lite var det i samband med en kris förra julen, vi hade redan fått ett missfall, och jag såg ytterligare en jul komma, en barnlös jul, och insåg kanske klarare än förut att jag alltid sett (minst) ett barn i mitt framtida firande av varenda högtid. Allt blev så mycket klarare just vid jul, och så otroligt mycket mer deprimerande. Så bestämde mig för att leva mitt liv som jag drömt om, oavsett barn, så skaffade gran och pynt oavsett, även om min man såg rätt skeptisk ut. Och det kändes bra. Jag kan sticka till mig själv om jag vill sticka, jag behöver inte ett barn som "alibi", samma med att läsa om mina gamla barnböcker, bygga lego eller gå på djurpark. Tror glädjen med barn mycket handlar om nostalgi, i alla fall drömmer jag om att återskapa min egen, väldigt lyckliga, barndom, för någon annan, men kanske också för mig själv?

Har funderat mycket på vem jag vill vara. vad som är viktigt för mig för att jag ska vara lycklig med mig själv. Att bara vara mamma är inte tillräckligt. Jag vill vara en bra mamma, en ansvarstagande, omhändertagande mamma. Och många andra saker utanför mammarollen. Jag kan exempelvis välja att bli en mer generös, ansvarstagande och omhändertagande person i största allmänhet. Har också lagt mer tid och pengar, som ju är en form av tid dom med, arbetad tid, på välgörenhet. Även det känns bra. inte som ett sätt att samla karmapoäng, direkt, utan för att det är ett sätt att visa omtanke och kärlek på, och jag behöver få ge kärlek och av mig själv utan krav på motprestation. Låter så krasst, och flummigt, att prata om att "förverkliga sig själv", men tror ändå att barnlängtan handlar mycket om det - att vi tror att barnen på något sätt ska förändra inte bara våra liv, utan även oss själva?