Känner mig ensam, någon som vill prata eller följas åt?

Vi har försökt i nästan tre år nu, sökte hjälp när vi försökt drygt ett år själva utan resultat, utredningen visade lite fel på oss både, men inget som inte kunde lösas(i teorin, iaf) med medicin och ivf. Gjorde mitt första ivf för ett år sedan, blev totalt tre återföringar, ett färskt och två frysta, blev gravid alla tre gångerna men har haft lika många missfall. Gjorde en missfallsutredning som inte visade någonting i våras, och nu har vi precis gjort ny ivf, hoppas på bättre lycka denna gång, blev tyvärr inget färskförsök men har 6 ägg i frysen som väntar ioch förhoppningsvis tajmar allt rätt den här cykeln så vi kan köra igång igen.

Har inga problem med vänners barn, vilket gör det lättare eftersom jag slipper vara avundsjuk, även om jag självklart är lite bitter och deprimerad till och från. Jag kan också, personligen, föreställa mig många värre öden än just barnlöshet, inte för att förringa varken min egen eller andras smärta, men varken jag eller min man är döende, vi älskar varandra, vi har familjer och vänner, är friska i övrigt, har bra ekonomi och arbeten vi trivs med. Men klart att barnlösheten är en livskris, att saker inte blev som vi tänkt och livet plötsligt stannade upp och det länge kändes som vi aldrig kom vidare, som att vi fastnade och även våra familjer med oss. Vi har ex själva föräldrar som längtar efter att bli mor och farföräldrar, och nog kämpar med liknande känslor av saknad som oss, när deras syskon, grannar och kollegor drar historier om sina barnbarn.

Även om vi alla är olika så tror jag man förlorar på att isolera sig alltför mycket, även när man sörjer. Att få barn kan ta tid, mycket längre än man någonsin trodde, kanske blir det aldrig något, men alla dagar, månader och år som går kommer aldrig tillbaks, och vill inte inse att jag slängde bort flera år i väntan på något som inte gick att styra över. Då jävlar skulle jag blir riktigt bitter. Min man är bättre på att se allt det vi har just nu, än jag, som oftare drömmer om hur det ska bli i framtiden. Men jag jobbar på det, hela tiden, och han påminner mig ständigt om att fokusera rätt. Fortsätta ringa vänner. Fortsätta planera saker - middagar, resor, aktiviteter, vad som helst som gör mig glad eller som jag tidigare drömde om att göra. Försöker tänka på hur livet plötsligt skulle te sig om någon imorgon sa till mig att jag hade cancer, skulle jag leva mitt liv precis som idag om någon sa åt mig att ett år kanske var allt jag hade kvar? Tror alla livskriser, oavsett hur allvarliga eller långvariga, hjälper oss sätta fingret på vad som egentligen är viktigt. Det hindrar inte att dom suger. Byter gärna ev livsvisdom och insikt mot en bebis vilken dag som helst, och lever vidare i ignorans, frågar folk "om dom inte tänkt skaffa barn" etc, haha.

Tror mina bästa råd till dm av er som är "i början" av processen, även om jag minns precis hur hopplöst det kändes redan efter 1-1,5 år, är att försöka leva i nuet och hitta även saker som gör er glada varje dag. Sök den hjälp som finns så snart som möjligt, både medicinsk (utredning och ev ivf) och psykologhjälp. Berätta för nära vänner och familj även om ni inte berättar för alla - vi orkar inte upprätthålla ngn fasad, alla vi umgås mycket med vet att vi vill men hittills inte kan få barn. Så slipper jag ev hintar när jag avstår alkohol under pågående behandling, får stöd efter missfallen osv. Vännerna kan fråga om det känns ok för mig att dom (vi) pratar graviditeter och barn, men även anstränga sig lite extra för att prata om och göra annat som inte bara involverar just småbarn. Allt blir lättare när man är öppen med hur man mår och hur det går.

tack.

Det går i vågor, hur pass lätt det känns att fokusera på annat, vissa stunder bara grinar man, såklart, och allt känns hopplöst. Tycker det får vara så, bara man kan skratta, också, känner det ofta som att humöret åker berg och dalbana, och jag brukade alltid vara en ganska lugn och sansad person innan, haha. Men är optimist i grunden, och tror det hjälper. Och som sagt, det här är det liv jag har, kan jag inte få allt jag vill ha får jag i alla fall göra det bästa med det jag har. Jag väljer inte om det blir barn eller inte, men jag kan välja att kämpa och jag kan välja att göra det bästa av situationen. Vet att många inte tror att man kan välja hur man känner etc, men tror man kan påverka mer än man tror.

Vi vill ju ha barn, och tror själv att vi skulle bli världens bästa föräldrar. men det gör väl alla. däremot tror jag lika lite att barn är ett krav för att vi ska bli lyckliga som att de är en garanti för det. Om barn var lösningen så skulle folk leva lyckliga i alla sina dagar när dom väl fått dom, men det gör dom så klart inte alltid. Har även träffat par som varit i samma situation som oss, dvs väntat och längtat i flera år, fått barn via ivf, som skilt sig några år efter att dom lyckats. Inget fel i det, och dom har ju alltid ett barn tillsammans, och klart dom inte ångrar någonting, men det är ju knappast en saga med ett helt lyckligt slut. Min poäng? Jag vet inte, kanske bara vända på känslan (som även jag har) att jag behöver det här barnet för att mitt liv ska bli komplett och perfekt, mitt lyckliga sagoslut..

Skrev i en annan tråd för länge sen att jag funderat mkt på varför jag behöver barnet för att komma vidare med mitt liv. Lite var det i samband med en kris förra julen, vi hade redan fått ett missfall, och jag såg ytterligare en jul komma, en barnlös jul, och insåg kanske klarare än förut att jag alltid sett (minst) ett barn i mitt framtida firande av varenda högtid. Allt blev så mycket klarare just vid jul, och så otroligt mycket mer deprimerande. Så bestämde mig för att leva mitt liv som jag drömt om, oavsett barn, så skaffade gran och pynt oavsett, även om min man såg rätt skeptisk ut. Och det kändes bra. Jag kan sticka till mig själv om jag vill sticka, jag behöver inte ett barn som "alibi", samma med att läsa om mina gamla barnböcker, bygga lego eller gå på djurpark. Tror glädjen med barn mycket handlar om nostalgi, i alla fall drömmer jag om att återskapa min egen, väldigt lyckliga, barndom, för någon annan, men kanske också för mig själv?

Har funderat mycket på vem jag vill vara. vad som är viktigt för mig för att jag ska vara lycklig med mig själv. Att bara vara mamma är inte tillräckligt. Jag vill vara en bra mamma, en ansvarstagande, omhändertagande mamma. Och många andra saker utanför mammarollen. Jag kan exempelvis välja att bli en mer generös, ansvarstagande och omhändertagande person i största allmänhet. Har också lagt mer tid och pengar, som ju är en form av tid dom med, arbetad tid, på välgörenhet. Även det känns bra. inte som ett sätt att samla karmapoäng, direkt, utan för att det är ett sätt att visa omtanke och kärlek på, och jag behöver få ge kärlek och av mig själv utan krav på motprestation. Låter så krasst, och flummigt, att prata om att "förverkliga sig själv", men tror ändå att barnlängtan handlar mycket om det - att vi tror att barnen på något sätt ska förändra inte bara våra liv, utan även oss själva?