Känner mig ensam, någon som vill prata eller följas åt?

Hej Ny här på familjeliv. Jag o min sambo har försökt få barn i 2,5 år o inget händer. Fick mensen idag en dag sent. Blev besviken som vanligt.... Just nu känns de bara så jobbigt. Min sambo vill bara att vi ska vänta o se om nånting händer men efter 2,5 år så känns de som inget nånsin kommer hända. Jag 27 o han 32 så känns liksom som att de e dags nu. Men tog kontakkt med sjukhuset i somras o dom skulle skicka en kallelse. Fick ett brev hem med 2 remisser till mig för o ta progesteron prov ( för o kolla så man har ägglossning) och en kopp o " såhär gör man" lista till min sambo för spermaprov. Kändes ju lagom kul att inte ens få komma o prata utan bara ge en kopp till sin sambo " de här ska du göra" Han var självklart me på att vi skulle börja kolla upp oss men som sagt första sak o ge till han känns inte så kul att de e det. Kan tyckas dumt men de e så jag känner. Sen så stod det att sperma prov lämnas på sjukhuset 7 mil bort. (Vi har ett eget sjukhus i stan!) Provet skulle lämnas tisdagar mellan 7:30-9 efter tidsbokning. 1,5 timme!!! O de ska lämnas 30 min efter at de är gjort. Semesterstängt till sista augusti. Fick pappret i juli Kul när en sambo jobbar 9 mil åt ett annat håll o inte så lätt kan ta ledigt från jobbet. Jag har gjort mina två prov men min sambo har inte gjort sitt. Vi fick inte höra av oss till gyn förrän proverna var gjorda. Min sambo ringde iaf till slut o bokade dit för ett datum i oktober. Blir så trött på att han inte bara kan ta ansvar o ta ledigt någon dag iaf o göra de. O nu så fick han åka iväg på utb just det datumet o är inte ledig förrän en tisdag i december igen. De e så jobbigt för han vill verkligen ha barn men han vågar inte ta reda på om något är fel. Jag har förklarat att om det skulle vara så att det beror på någon av oss så kommer vi ju inte älska varandra mindre för det utan vi får bara hitta något sätt att ta oss igenom allt på. O som grädde på moset ska hans 20 åriga lillasyster ha barn (oplanerat) i februari/ mars så livet känns bara HELT toppen! I början blev jag bara så arg oledsen o kunde inte ens vara ett uns glad för deras skull.. De e ju jag som ska titta på vagn o köpa mina första bebissaker!!! Men nu har de iaf släppt lite så ja kan glädjas med henne. Men är ändå så fruktansvärt avundsjuk. O så e de så kul o höra tänk inte på de o o allt sånt när man nån gång berättar för någon. De går liksom inte. Jaja. Tack för att ja fick skriva av mig lite.

Ringde gyn idag för o få reda påmina progesteronprov. De ena hade varit på 31,6 o de andra på 7,2. Säger det er något? Barnmorskan sa att man skulle ligga på 32 för att de skulle visa på att jag har ägglossning. Sen hade hon inte vatt med om att de skillde så mycket. Har gått ner 8 kg sem de första då ja är lite överviktig men de borde ju göra det bättre?? Fick inte komma dit o prata eller något förrän min sambo har varit o gjort spemaprovet så just nu känner jag mig bara helt nere. Vi har ju tagit kontakt med gyn efter 2,5 år själva. O jag vet ju ingetom nånting sånt här me ägglossning o sånt. De e ju därför man tar kontakt. Betyder de att ja inte kommer o kunna få barn eller kan det räcka med sånna tabletter en del skriver om här eller kan de bli IVF eller ja vet ingenting. Åhh snälla nån. Kan ni bara förhoppningsvis lugna mig lite.

Harförövrigt regelbunden mens o har haft sen ja fick det. Så inget konstigt med det.

Vi har ju precis "börjat" jag har gjort 2 progesteronprov o min sambo ska göra spemaprov. Så de e de vi väntar på innan vi får komma till dem o prata om nästa "steg". Men ja tönkte att ja ringer till dom eftersom att de e bara under 1,5 timme man kan komma o lämna spermaprovet så e de lite dåligt tycker jag. Tid möste bokas o tycker de e struligt me sllt som ska stämma för att man ska lämna. Tycker dom kunde börjat me mig nu eftersom de vet att något är " fel" med mig. Men får inte komma förrän han gjort sitt. Så har liksom ingen att fråga. O man blir ju orolig när testresultatet var så lågt.