EmmaAn

Äldre 4 Sep 19:45

258 svar

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet
Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

Utan Barn

Äldre 5 Sep 09:46

#31

Omogen citron skrev 2013-09-05 00:09:36 följande:

Jag tycker inte att ni ska skaffa ett barn. Det låter som att ett barn bara är ett sätt att rädda ert förhållande, dina känslor till din styvfotter kommer inte ändras för att ni skaffar ett till barn. Du kommer istället önska att det bara var din man, du och barnet och att hans nuvarande dotter inte fanns där. Dessutom är ni påtok för gamla båda två för att få barn, din man var nästan för gammal första gången.

Jag tycker att du bör söka hjälp för din svartsjuka hos en psykolog för att bearbeta dina känslor. Det är viktigt både för dig och för din och din mans relation. Annars finns risken att svartsjukan tar över och att relationen inte håller. Det är också viktigt för din mans dotter, alla barn förtjänar en kärleksfull uppväxt, att ha någon så pass nära som känner svartsjuka emot än kan ge men för livet.

På tok för gamla??? Vad menar du?

Jag har hur många vänner som helst som fick sitt första barn i snart 40 eller 40+-åldern. De är utmärkta föräldrar till fina barn och de flesta lever kvar i stabila relationer.

Vet du vad snittåldern är i Stockholm? Över 30. Det innebär att det finns lika många i 40-årsåldern som i 20-årsåldern som får sitt första barn.

TS: i övrigt håller jag med augustisten, »fake it til you make it«. Till viss del ska du så klart vara ärlig mot din sambo. Men inte FÖR mycket. Det är bara för frustrerande för honom. Prata och ventilera med någon annan i stället.

Jag har haft EXAKT de känslor du beskriver så jag har full förståelse. Skillnaden var dock att de var äldre så att »mysa i sängen« var aldrig aktuellt, som tur vad, det hade jag faktiskt aldrig klarat. Jag vill verkligen ha min privata sfär.

Vi har varit tillsammans i 4 år nu. De flyttade in till MIG (bättre för mig i alla fall). De allt för dåliga känslorna klingade de liksom av av sig självt tillsammans med att nyförälskelsen dämpades. Jag föredrar fortfarande de veckorna när tonåringarna är hos sin mamma men det är inte pga obehagliga svartsjuka känslor utan mer att jag helt enkelt triva bäst att bara vara två i huset. Jag är inte så nära hans barn och det blir lite vara-trevlig-och-artig-och-konversera de veckor vi är alla fyra. Men det funkar definitivt.

EmmaAn

Äldre 5 Sep 09:47

#32

augustisten skrev 2013-09-05 08:40:58 följande:

Say what?
Min morfars mor fick honom när hon var 46 och hennes man över 50. Hennes första barn föddes när hon var 33 och hon fick tolv ...
Halva min släkt borde alltså aldrig funnits? Morfar, hans fem barn, elva barnbarn och hitintills arton barnbarnsbarn - är det fel på oss?

Ts - prata med någon, men inte för mycket med din man om det inte finns ngt han kan göra. Och eftersom det ändå inte är något du förtränger tycker jag att du kan köra lite "fake it til you make it". Det kan vara förvånansvärt effektivt.

Tack för de fina orden "augustisten" Låter bra, jag tar det med mig!
Jag vet att vi är på gränsen till för gamla och det är också en sak som gör mig ledsen.. Speciellt om jag får höra att andra tycker det...

Ska testa

<3 Tack!!

Epsilon

Äldre 5 Sep 11:57

#33

Hej ts,

jag känner också igen mig i delar av din situation. Några saker jag tänker på är att din man vill att du tar till dig henne som din egen. Det tycker jag är för mycket begärt, jag tycker redan du har tagit till dig henne på ett bra sätt, du tycker hon är gullig, du ser inget som hennes fel, du har gjort saker ihop med henne. Jag tycker det låter bra, ni verkar ha en bra kontakt. Jag undrar om ni inte borde slappna av nu i detta och godkänna att detta är så bra som det kan bli.

Kanske kan du även att se på svartsjukan på ett annat sätt, jag undrar om du verkligen är svartsjuk. Kan det vara att du också vill ha ett barn att mysa med, eller att du får stå tillbaka. Jag känner själv att jag står tillbaka väldigt mycket, det är ju ett barn man har med att göra och man måste ge dem utrymme men jag tror som h8him säger att man kan vara väldigt dålig på att själv ta plats. Det tycker i alla fall jag är svårt.

Jag tror nog att du med ett eget barn kan förstå bättre hur det är men med ett gemensamt barn så kommer du definitivt att känna dig fast. Det gjorde jag och det är så dags att ångra sig då. Jag undrar om jag och Pusselbiten har liknande upplevelser för jag kände också att med att vi fick barn ihop så blev det värre. Kanske hade det hjälpt om man redan innan varit förberedd på hur det kunde bli. Jag mådde skitdåligt av att ha hans barn så nära inpå när jag själv hade fått barn och ville bara komma in i föräldraskapet i lugn och ro.

Jag flyttade också in hos dom till att börja med, sedan flyttade vi till något större som då blev vårt. Men trots att han gjort mycket för att se till att vi alla bor där och att jag också ska känna att det är mitt så hjälper det inte att man känner att det är deras vanor och deras bostad. Även när vi flyttade till större och det definitivt var vår gemensamma bostad så fanns känslan kvar. Beror kanske på hur man genomför såna här saker.

Skulle kunna skriva så mycket mer men det får räcka så för nu.

liv

Äldre 5 Sep 13:31

#34

Jag vill inte vara elak mot dig men du måste ju vakna upp! Du skriver att du inte trivdes från början. Allt som har med dottern att göra är negativt. Hur kan du ens överväga att skaffa barn med honom? Det finns 1000 drömprinsar där ute. Du råkade stöta på en.

Ni har uppenbarligen ingen framtid ihop. Ta inte in ännu ett barn i en så dysfunktionell situation!

Aiyana

Äldre 5 Sep 14:01

#35

Ditt problem är inte att han har barn eller inte, eller att han "har gjort allt förut".

Ditt stora problem är att du inte kan acceptera situationen som den är.

Du krigar mot verkligheten och så som det faktiskt ÄR. Så länge du gör det kommer du aldrig någonsin att kunna släppa dina negativa tankar och känslor.

Ditt enda sätt att bemöta det är genom att ta ansvar för de känslor och de tankar du har. Du väljer själv vilken attityd du ska ha inför hans barn och hela situationen. Att göra uppror och protestera mot en existerande verklighet är som att stånga huvudet blodigt mot en vägg. Den som lider mest är du själv.

Fånga dagen

Äldre 5 Sep 14:17

#36

Det finns nog inte mycket mer din sambo kan göra för att du ska känna dig tillfreds med tillvaron. Att skaffa ett gemensamt barn och tro att det ska lösa dina problem med att hans dotter fanns där före dig, är enligt mig ingen bra idé. Jag råder dig i all välmening att gå och prata med en psykolog.

EmmaAn

Äldre 5 Sep 15:03

#37

Fånga dagen skrev 2013-09-05 14:17:06 följande:

Det finns nog inte mycket mer din sambo kan göra för att du ska känna dig tillfreds med tillvaron. Att skaffa ett gemensamt barn och tro att det ska lösa dina problem med att hans dotter fanns där före dig, är enligt mig ingen bra idé. Jag råder dig i all välmening att gå och prata med en psykolog.

Jag har aldrig begärt att min sambo ska göra mer än han redan gör.. eller ändra på något...
Han är underbar, även hans dotter såklart.

Denna tråden handlar om mina känslor inombords, att jag vill ha tips och råd (gärna av någon i samma situation) om hur man tacklar sina negativa känslor och tankar som kommer lite då och då (när man är nere) .
Min relation med dottern är nog väldigt bra egentligen.. Jag skulle aldrig låta någon ens ana hur jag kan känna inombords.. Det är inte hennes fel och det är inte heller där problemet ligger. Vi två respekterar och gillar varandra bra.

Och jag skaffar inte ett barn i tro om att de ska lösa allt, tvärtom skulle jag nästan säga...
Jag vet vad barn inebär, jag har 4 småsyskon som jag är uppväxt med att ta hand om, de 2 minsta kom när jag var 14 resp16 år.
Jag vet att allt sätts på sin spets då om någon gång..

Nej, mina tankar kretsar nog mer om jag har rätt att komma och röra runt i grytan.
Dottern är som sagt redan 8 år och min sambo 43.. Vi har ett förhållandevis lugnt och enkelt liv idag.
Behagligt skulle man kanske säga...
Enklast hade ju varit om jag kunde nöja mig med det...

Men jag vill också uppleva den där vilkorslösa kärleken som jag ser i hans ögon när han tittar på sin dotter, jag vill också vara så där livsviktig för någon...
Det är nog det som gör mest ont.. Att om vi avstår barn nu får jag aldrig uppleva det...

Jag tror att jag har svaren inom mig.. Jag behöver bara sortera lite... Och bolla frågor och funderingar med någon...

Jag är glad för att jag startade denna tråd. Jag har fått många inputs och det känns som att jag har harmonin i sikte..

YummyMami

Äldre 5 Sep 15:28

#38

EmmaAn skrev 2013-09-05 15:03:12 följande:

Jag har aldrig begärt att min sambo ska göra mer än han redan gör.. eller ändra på något...

Han är underbar, även hans dotter såklart.

Denna tråden handlar om mina känslor inombords, att jag vill ha tips och råd (gärna av någon i samma situation) om hur man tacklar sina negativa känslor och tankar som kommer lite då och då (när man är nere) .

Min relation med dottern är nog väldigt bra egentligen.. Jag skulle aldrig låta någon ens ana hur jag kan känna inombords.. Det är inte hennes fel och det är inte heller där problemet ligger. Vi två respekterar och gillar varandra bra.

Och jag skaffar inte ett barn i tro om att de ska lösa allt, tvärtom skulle jag nästan säga...

Jag vet vad barn inebär, jag har 4 småsyskon som jag är uppväxt med att ta hand om, de 2 minsta kom när jag var 14 resp16 år.

Jag vet att allt sätts på sin spets då om någon gång..

Nej, mina tankar kretsar nog mer om jag har rätt att komma och röra runt i grytan.

Dottern är som sagt redan 8 år och min sambo 43.. Vi har ett förhållandevis lugnt och enkelt liv idag.

Behagligt skulle man kanske säga...

Enklast hade ju varit om jag kunde nöja mig med det...

Men jag vill också uppleva den där vilkorslösa kärleken som jag ser i hans ögon när han tittar på sin dotter, jag vill också vara så där livsviktig för någon...

Det är nog det som gör mest ont.. Att om vi avstår barn nu får jag aldrig uppleva det...

Jag tror att jag har svaren inom mig.. Jag behöver bara sortera lite... Och bolla frågor och funderingar med någon...

Jag är glad för att jag startade denna tråd. Jag har fått många inputs och det känns som att jag har harmonin i sikte..

Du behöver inte honom för barn, Danmark har massa namnlösa lagliga spermier över till alla som vill ha.

Mitt liv Just nu.. dyslexiamaniac.blogspot.se ******************** År 46 fyrasex.blogspot.se

Utan Barn

Äldre 5 Sep 15:58

#39

YummyMami skrev 2013-09-05 15:28:15 följande:

Du behöver inte honom för barn, Danmark har massa namnlösa lagliga spermier över till alla som vill ha.

Ehhh, vad vill du säga med den konstiga kommentaren? Något som hjälper TS?
Jag tycker verkligen inte att TS verkar ha som första prio att skaffa ett barn, oavsett pappa. Utan att få en riktigt bra situation hemma och sen skaffa barn med DEN mannen.

MrsPenn

Äldre 5 Sep 15:58

#40

Omogen citron skrev 2013-09-05 00:09:36 följande:

Jag tycker inte att ni ska skaffa ett barn. Det låter som att ett barn bara är ett sätt att rädda ert förhållande, dina känslor till din styvfotter kommer inte ändras för att ni skaffar ett till barn. Du kommer istället önska att det bara var din man, du och barnet och att hans nuvarande dotter inte fanns där. Dessutom är ni påtok för gamla båda två för att få barn, din man var nästan för gammal första gången. Jag tycker att du bör söka hjälp för din svartsjuka hos en psykolog för att bearbeta dina känslor. Det är viktigt både för dig och för din och din mans relation. Annars finns risken att svartsjukan tar över och att relationen inte håller. Det är också viktigt för din mans dotter, alla barn förtjänar en kärleksfull uppväxt, att ha någon så pass nära som känner svartsjuka emot än kan ge men för livet.

Eftersom jag bara blev sur av att läsa TS så skriver jag bara under detta inlägg, håller med. Mer kärlek. Inte mindre.

Morons, your bus is leaving. /Bill Murray, a god

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

INNEHÅLL