EmmaAn

Äldre 4 Sep 19:45

258 svar

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet
Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

EmmaAn

Äldre 4 Sep 21:30

#13

Tack för engagemaget, kära människor. Det hjälper och värmer...

Tanken att lämna har kommit flera gånger men jag vill inte riktigt ge upp än.. Inte utan att försökt..

En kollega till mig sa att jag skulle försöka se dottern som en del av den man jag älskar.
-Hon är ju faktiskt det, hon har dessutom jättemycket drag från honom.. Pappa upp i dagen både i sätt och utseende.. Vet i o f inte om det är bra eller dåligt..

Det handlar nog mycket om att jag dels känner mig lurad på att få göra allt för första gången med honom.. Jag menar, hade hon varit vårt gemensamma barn hade jag varit jätteglad för att han lägger så mycket engagemang i henne och jag hade kunnat hjälpa honom med uppfostran mm..
Nu känns det som jag inte har riktigt rätt att komma med åsikter m.m och jag har inte samma engagemang i diskussioner som handlar om henne, även om jag verkligen försöker... Just för att jag vill vara den där som han kan hämta stöd från i olika frågor och aggerande... men det är svårt..

Jag hoppas att allt löser sig eller i a f blir mycket bättre när vi flyttar till något gemensamt, där även jag känner mig hemma.. men tänk om det inte blir det.. Då har man dragit upp henne från sin trygga gata med kompisarna utanför därren i onödan. Nu ska vi bara flytta inom samma skolområde men ändå...

Finns det inga knep man kan ta till för att inte känna sig så j-la känslomässigt utanför??

Blir ju rent rädd när jag läser att t.o.m när man får ett gemensamt barn kan man känna sig utanför... Det är precis den tanken som skrämmer mig.. Att min sambo tar över där med ...och jag blir den som får lämna bebisen till honom när den skriker...
När vi hälsade på våra vänner som har en 2 mån bebis började han skrika hos mig och tystnade så fort min sambo tog över.. 3 gånger!
Jag är verkligen inte bra på barn

EmmaAn

Äldre 4 Sep 21:47

#16

Rakad Apa skrev 2013-09-04 21:13:02 följande:

På vilket sätt skulle det vara moget att en vuxen kvinna förväntar sig att vara nummer 1 när dennes sambo har ett barn? Man har førvisso rätt till sina egna känslor men man kan ju försöka att göra något för att påverka det, gå till psykolog etc.

Jag förvätar mig inte att vara nummer 1.
Jag har världens bästa kille och självklart gör han rätt prioriterar och engagerar sig så mycket i sin dotter. han är helt fantastisk. Han glömmer dessutom aldrig bort mig, inte med flit i alla fall

Det jag försöker komma till rätta med är min känskor inom mig själv!

Jag begär/vill inte att han ska ändra sig, jag älskar ju honom för den han är och för att han just är denna fina människa som har förmågan att ge till båda.

Jag vill lära mig hantera min svartsjuka och huggen i bröstet som kommer då och då..
-Lilltjejen gillar mig jättemycket och jag tycker om henne, det är en skärpt tjej och ag skulle aldrig riskera att hon får reda på hur jag känner inombords.
Det är som sagt inte hennes fel (eller hennes pappa). Det är bara jag som åste lära mig acceptera situationen eller dra... Och det är det jag ville ha tips på.. Om det finns ågon som kommit ur det och kan inspirera...

EmmaAn

Äldre 4 Sep 21:54

#17

h8him skrev 2013-09-04 21:33:27 följande:

Har du testat att bara du och hon gör någon aktivitet tillsammans som ni båda tycker är rolig? Att tillbringa positiv tid med henne på tu man hand kanske kan få dig att slappna av och börja tycka om henne som de alldeles egna person som hon faktiskt är.

Tack för tipset!! Nu fick jag lite nya ideer..

Jag har inte gjort så mycket på tu man hand med henne... har inte riktigt vågat..
Jag måste nog erkänna att jag är lite rädd..

Men hon älskar att följa med mig ut och shoppa kläder

det gör vi ibland och det känns ganska bra.
Problemet där är väl att jag vill ställa mig in lite så vi köper en massa till henne och sen blir hon sur när vi går på vuxenavdelningen.. Haha!!

EmmaAn

Äldre 4 Sep 23:53

#22

Ann Cistrus skrev 2013-09-04 20:55:31 följande:

Jag har befunnit mig i en liknande situation och förstår så väl hur tankarna går! Du kan pm:a mig om du vill, bor också nära Malmö. :)

Tack Ann Cistrus! -Jag är ny och vet inte vad pm:a är... Hur gör man?

EmmaAn

Äldre 4 Sep 23:59

#23

Anonym (X) skrev 2013-09-04 21:36:56 följande:

I ditt dömande av TS missar du de "jag" som är viktiga.

"Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö."

TS lägger inte ansvaret på någon annan än sig själv.

Det är en sak att intellektuellt förstå att ett barn kommer i första hand. Det kan vara en helt annat sak att känslomässigt inse att jag ger honom förstaplatsen i mitt liv, centrumet, den största kärleken men att han inte kan ge mig något lika fint tillbaka.

Tack X !!!

Du verkar förstå....
Dina ord är verkligen tänkvärda..

Det är en sak att intellektuellt förstå att ett barn kommer i första hand. Det kan vara en helt annat sak att känslomässigt inse att jag ger honom förstaplatsen i mitt liv, centrumet, den största kärleken men att han inte kan ge mig något lika fint tillbaka

EmmaAn

Äldre 5 Sep 09:47

#32

augustisten skrev 2013-09-05 08:40:58 följande:

Say what?
Min morfars mor fick honom när hon var 46 och hennes man över 50. Hennes första barn föddes när hon var 33 och hon fick tolv ...
Halva min släkt borde alltså aldrig funnits? Morfar, hans fem barn, elva barnbarn och hitintills arton barnbarnsbarn - är det fel på oss?

Ts - prata med någon, men inte för mycket med din man om det inte finns ngt han kan göra. Och eftersom det ändå inte är något du förtränger tycker jag att du kan köra lite "fake it til you make it". Det kan vara förvånansvärt effektivt.

Tack för de fina orden "augustisten" Låter bra, jag tar det med mig!
Jag vet att vi är på gränsen till för gamla och det är också en sak som gör mig ledsen.. Speciellt om jag får höra att andra tycker det...

Ska testa

<3 Tack!!

EmmaAn

Äldre 5 Sep 15:03

#37

Fånga dagen skrev 2013-09-05 14:17:06 följande:

Det finns nog inte mycket mer din sambo kan göra för att du ska känna dig tillfreds med tillvaron. Att skaffa ett gemensamt barn och tro att det ska lösa dina problem med att hans dotter fanns där före dig, är enligt mig ingen bra idé. Jag råder dig i all välmening att gå och prata med en psykolog.

Jag har aldrig begärt att min sambo ska göra mer än han redan gör.. eller ändra på något...
Han är underbar, även hans dotter såklart.

Denna tråden handlar om mina känslor inombords, att jag vill ha tips och råd (gärna av någon i samma situation) om hur man tacklar sina negativa känslor och tankar som kommer lite då och då (när man är nere) .
Min relation med dottern är nog väldigt bra egentligen.. Jag skulle aldrig låta någon ens ana hur jag kan känna inombords.. Det är inte hennes fel och det är inte heller där problemet ligger. Vi två respekterar och gillar varandra bra.

Och jag skaffar inte ett barn i tro om att de ska lösa allt, tvärtom skulle jag nästan säga...
Jag vet vad barn inebär, jag har 4 småsyskon som jag är uppväxt med att ta hand om, de 2 minsta kom när jag var 14 resp16 år.
Jag vet att allt sätts på sin spets då om någon gång..

Nej, mina tankar kretsar nog mer om jag har rätt att komma och röra runt i grytan.
Dottern är som sagt redan 8 år och min sambo 43.. Vi har ett förhållandevis lugnt och enkelt liv idag.
Behagligt skulle man kanske säga...
Enklast hade ju varit om jag kunde nöja mig med det...

Men jag vill också uppleva den där vilkorslösa kärleken som jag ser i hans ögon när han tittar på sin dotter, jag vill också vara så där livsviktig för någon...
Det är nog det som gör mest ont.. Att om vi avstår barn nu får jag aldrig uppleva det...

Jag tror att jag har svaren inom mig.. Jag behöver bara sortera lite... Och bolla frågor och funderingar med någon...

Jag är glad för att jag startade denna tråd. Jag har fått många inputs och det känns som att jag har harmonin i sikte..

EmmaAn

Äldre 5 Sep 19:35

#63

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 19:27:35 följande:

Det verkar inte alls som att hon förväntar sig det, bara att hon inte alltid kan acceptera det. Och det är det nog INGEN som kan. Kanske om man har var sin kull med barn sedan tidigare redan, och har haft sin tid med en kärnfamilj och fått dela den första graviditeten, förlossningen och bebistiden med en man som inte varit med om det förut han heller. Men inte om man som TS ALDRIG har fått göra det, och nu heller aldrig KOMMER att få göra det.

Ja precis, det är typ så jag känner...
Jag vill inte byta ut min man på något vis...

EmmaAn

Äldre 10 Sep 11:39

#243

Anonym (jobbigt) skrev 2013-09-09 15:12:25 följande:

Hej TS, jag vet inte om du är kvar och läser här eller inte...

Men jag tycker det är jättebra att du vill försöka ändra hur du känner. Man måste komma ihåg att den enda som inte har ett val här är din mans dotter... Och hon lär nog märka hur du känner, hur mycket du än anstränger dig för att det inte ska märkas. Att innerst inne veta att man inte riktigt är önskad kan ställa till det för resten av livet för en individ. Så att försöka göra något åt det är väldigt viktigt. För dottern kan inget göra... Sen kan man kanske tycka att mycket ansvar ligger på din man också, det ligger liksom lite i hans föräldraansvar att se till att dottern har det bra på alla sätt.

Det jag reagerar lite på är hur du säger att du har hittat din drömkille MEN så har han redan barn, har redan upplevt allt du ville uppleva för första gången med honom, osv. Jag kan iofs förstå vad du menar, det är ju inga konstiga åsikter i sig. Men jag tror du glömmer att om det är det som är det viktigaste (dvs att ni får gå igenom graviditet, förlossning, att bli föräldrar för första gången mm) då är han ju faktiskt INTE din drömkille...
Om det viktigaste för dig istället är hur han är som person, vilka värderingar han har, hans personlighet och hur han får dig att må, osv. Då ska du kanske istället tacka hans dotter! Kom ihåg att han kanske inte alls hade varit den person han idag är, om han inte blivit förälder för 8 år sedan. Det är en viktig insikt.

Min man har iofs inte barn sedan tidigare, men han hade ett 20-årigt förhållande bakom sig när vi träffades. Precis i början så tänkte jag ofta på hur jag någonsin skulle kunna konkurrera med det. Med någon som han i princip hade vuxit upp med, utvecklats med osv. Så plötsligt slog det mig... utan denna kvinna han varit med innan hade han ju inte varit han. Hon hatade mig och behandlade mig väldigt illa, hotade mig osv, men någonstans i denna jobbiga situation så kunde jag plötsligt känna ett stort lugn och nästan tacksam.

Så jag tror det är viktigt att försöka se på sin partners 'bagage' som något viktigt, en del av honom, utan det hade han kanske inte varit så underbar...
Alla upplevelser vi har, stora som små, viktiga som oviktiga, alla bidrar till att göra oss till den vi är idag. Och älskar du din man så är det säkerligen bl.a. tack vare att han har och älskar sin dotter. Det är också tack vare hans exfru och huset de byggde osv. Allt har skapat Honom! Och nu har han valt dig. Den person han idag är, vill nu spendera sitt liv med dig. Och sin dotter... och förhoppningsvis ert gemensama barn...

Tack för dessa ord, du visa person!!

Det är sånt jag behöver höra... Hur jag kan vända mina tankar till något gott..
En bra push!! <3
Tack!!

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

INNEHÅLL