EmmaAn

Äldre 4 Sep 19:45

258 svar

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet
Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 19:27

#61

Rakad Apa skrev 2013-09-04 21:13:02 följande:

På vilket sätt skulle det vara moget att en vuxen kvinna förväntar sig att vara nummer 1 när dennes sambo har ett barn? Man har førvisso rätt till sina egna känslor men man kan ju försöka att göra något för att påverka det, gå till psykolog etc.

Det verkar inte alls som att hon förväntar sig det, bara att hon inte alltid kan acceptera det. Och det är det nog INGEN som kan. Kanske om man har var sin kull med barn sedan tidigare redan, och har haft sin tid med en kärnfamilj och fått dela den första graviditeten, förlossningen och bebistiden med en man som inte varit med om det förut han heller. Men inte om man som TS ALDRIG har fått göra det, och nu heller aldrig KOMMER att få göra det.

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 19:32

#62

EmmaAn skrev 2013-09-04 21:30:47 följande:

När vi hälsade på våra vänner som har en 2 mån bebis började han skrika hos mig och tystnade så fort min sambo tog över.. 3 gånger!
Jag är verkligen inte bra på barn

Det där beror ju på att din man redan ÄR förälder. Han har erfarenhet av att trösta bebisar! Du skulle också kunna lära dig det, och i och med att du har tuttarna så KAN inte din man ta över er gemensamma bebis!

EmmaAn

Äldre 5 Sep 19:35

#63

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 19:27:35 följande:

Det verkar inte alls som att hon förväntar sig det, bara att hon inte alltid kan acceptera det. Och det är det nog INGEN som kan. Kanske om man har var sin kull med barn sedan tidigare redan, och har haft sin tid med en kärnfamilj och fått dela den första graviditeten, förlossningen och bebistiden med en man som inte varit med om det förut han heller. Men inte om man som TS ALDRIG har fått göra det, och nu heller aldrig KOMMER att få göra det.

Ja precis, det är typ så jag känner...
Jag vill inte byta ut min man på något vis...

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 19:39

#64

EmmaAn skrev 2013-09-04 23:59:20 följande:

Det är en sak att intellektuellt förstå att ett barn kommer i första hand. Det kan vara en helt annat sak att känslomässigt inse att jag ger honom förstaplatsen i mitt liv, centrumet, den största kärleken men att han inte kan ge mig något lika fint tillbaka

Det där var på pricken!

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 19:42

#65

Omogen citron skrev 2013-09-05 00:09:36 följande:

Jag tycker inte att ni ska skaffa ett barn. Det låter som att ett barn bara är ett sätt att rädda ert förhållande, dina känslor till din styvfotter kommer inte ändras för att ni skaffar ett till barn. Du kommer istället önska att det bara var din man, du och barnet och att hans nuvarande dotter inte fanns där. Dessutom är ni påtok för gamla båda två för att få barn, din man var nästan för gammal första gången.

Jag tycker att du bör söka hjälp för din svartsjuka hos en psykolog för att bearbeta dina känslor. Det är viktigt både för dig och för din och din mans relation. Annars finns risken att svartsjukan tar över och att relationen inte håller. Det är också viktigt för din mans dotter, alla barn förtjänar en kärleksfull uppväxt, att ha någon så pass nära som känner svartsjuka emot än kan ge men för livet.

Eh..? Hon är 38! Silvia var 39 när hon fick Madeleine. Var det också för gammalt..? Vilken inavlad byhåla bor du i, där det inte anses normalt att få barn runt 40?

Ess

Äldre 5 Sep 19:43

#66

Anonym (A) skrev 2013-09-05 19:23:35 följande:

Jag tror att det är en annan sak eftersom man då inte hela tiden blir påmind om det tidigare förhållandet genom ett barn som lever under samma tak.

Det hade jag inget problem med. Jag tyckte det va ett större problem att emellanåt få personer upp på mig som jag inte valt. Andra människor man träffar regelbundet har man valt att umgås med för att man gilar deras personlighet, eller något annat med dem.
Barnen får man ta på köpet oavsett vad man tycker om dem.

FlamingRed

Äldre 5 Sep 19:46

#67

EmmaAn skrev 2013-09-04 19:45:33 följande:

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet

Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen

Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

Bonusbarn, tro hopp och drömmar i alla ära.

Det du underliggande har problem med är en tendens att vilja förändra/icke accpetera verkligheten.

Det spelar ingen roll om det handlar om ett bonusbarn, eller något annat du skulle anse saknas från din dröm.

Läs böcker om acceptans, du är där du är, och "måste" lära dig älska verkligheten.

Verkligheten innehåller även möjlighet för dig att välja något annat, eller att välja att stanna. Det enda viktiga du måste göra är att lära dig acceptera det som faktiskt är.

greta2

Äldre 5 Sep 19:49

#68

Ts. Jag tror att det är svårt att veta om du kommer känna annorlunda om du får ett eget barn. Det vet du ju förstås då du är där. Jag tyckte inte speciellt mycket om barn innan jag fick ett eget men nu känner jag på något sätt ett ansvar för alla barn och tycker om dem. Jag älskar däremot mitt eget barn på ett innerligt sätt. Har tagit till mig henne som en del av mig och tycker att hon är den finaste människa som finns. Jag kan inte förstå att jag har burit henne, fött henne och att hon nu, alldeles själv blir en sådan duktig, klok liten underbar människa. Jag tror att en kvinna som själv är mamma förstår lättare hur viktig ett barn är för en. Barnet bör vara det också, skall ju formas till en harmonisk människa. Du behöver ju inte älska ditt bonusbarn. Men det är väl bra om du lär dig tycka om henne. Om det håller med din man så har du ju möjlighet att få en relation till henne resten av livet och hon blir ju dessutom halvsyster till ditt barn. Jag kan tycka att du är omogen och lite självcentrerad med det kan ju också vara förståeligt i din situation. Jag var själv 41 då jag blev mamma och var kanske likadan. Man vet inte hur det blir då man får barn men hela livet förändras, även relationen till din man. Om han har gjort resan med en annan tjej betyder ju inte att han inte kommer tycka att det är en lika stor grej med dig. Antagligen är det så att han lärt sig av sin tidigare resa, som slutade med att de separerade, och kanske inte gör om samma misstag med dig om ni får barn.

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 19:56

#69

YummyMami skrev 2013-09-05 07:32:48 följande:

Oj. Undrar vad problemet egentligen är. Tror inte det är huset, barnet osv. Det är något i dig själv som aldrig är nöjd. Du bör göra slut eller börja gå på terapi för det är som ett litet bortskämd snorunge i dig som aldrig blir nöjd. Det är kanske något som hänger ihop med ditt egna barndom.

Men vadå "aldrig blir nöjd"? Tycker du att TS har allt hon kan önska..? En drömsituation..? Det tycker inte jag!

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 20:05

#70

YummyMami skrev 2013-09-05 15:28:15 följande:

Du behöver inte honom för barn, Danmark har massa namnlösa lagliga spermier över till alla som vill ha.

Fast då blir ju det barnet faderlöst i stället. Och får en väldigt ensam, isolerad och speciell uppväxt med bara en mamma. Ingen pappa och inga syskon. Inte ens ett halvsyskon. Ett barn som föds in i TS' nuvarande konstellation skulle få ett mycket bättre liv!

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

INNEHÅLL