EmmaAn

Äldre 4 Sep 19:45

258 svar

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet
Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

Rakad Apa

Äldre 4 Sep 21:13

#11

Anonym (X) skrev 2013-09-04 21:07:21 följande:

Jag tycker tvärtom att hon framstår som mogen och hon förstår ju att det inte är barnets fel egentligen.

Man kan inte hjälpa sina känslor, bara sina handlingar, och det hjälper föga att skambelägga TS för hennes känslor.

Jag och säkert andra med mig blev ihop med män medbarn för att man inte visste bättre. Jag trodde att det var en fråga om tid, att jag skulle vänja mig, att jag skulle känna mig som en fullvärdig del i familjen etc.

På vilket sätt skulle det vara moget att en vuxen kvinna förväntar sig att vara nummer 1 när dennes sambo har ett barn? Man har førvisso rätt till sina egna känslor men man kan ju försöka att göra något för att påverka det, gå till psykolog etc.

?Livet är för viktigt för att tas på allvar.? - Oscar Wilde

Anonym (bibo)

Äldre 4 Sep 21:20

#12

Vilken toppen kille och pappa du har hittat! När jag läser det du skriver om honom så märks det tydligt hur mycket han älskar dig. Verkligen älskar dig!

Jag har en man som är som din och jag tycker det funkar bra. Vi har barnen vh och det tycker jag har varit jobbigast. Jag saknar nästan dom lika mycket som han, tror jag.

Jag tyckte det blev enklare när vi fick gemensamma barn. Jag kände mig mycket mer som en i familjen då. Jag blev ju mamma till deras syster (senare systrar). Fick en verklig roll/titel eller vad man ska kalla det.

Nu behandlar min man barnen lika vilket självklart är ett måste. Han/vi har inte dåligt samvete när vi gör saker med våra gemensamma barn heller. Även om vi helst har med dom så måste vi kunna ha roligt ändå. Nu skiljer det ju några år på dom så det är ju enklare med. Ibland gör även min sambo något själv med dom.

Vet inte om detta svar hjälper dig. Ibland känner jag att det självklart hade varit enklare om man inte hade bonusbarn, men samtidigt kan jag inte tänka mig mitt liv utan dom. Hur turbulent det än är ibland.

EmmaAn

Äldre 4 Sep 21:30

#13

Tack för engagemaget, kära människor. Det hjälper och värmer...

Tanken att lämna har kommit flera gånger men jag vill inte riktigt ge upp än.. Inte utan att försökt..

En kollega till mig sa att jag skulle försöka se dottern som en del av den man jag älskar.
-Hon är ju faktiskt det, hon har dessutom jättemycket drag från honom.. Pappa upp i dagen både i sätt och utseende.. Vet i o f inte om det är bra eller dåligt..

Det handlar nog mycket om att jag dels känner mig lurad på att få göra allt för första gången med honom.. Jag menar, hade hon varit vårt gemensamma barn hade jag varit jätteglad för att han lägger så mycket engagemang i henne och jag hade kunnat hjälpa honom med uppfostran mm..
Nu känns det som jag inte har riktigt rätt att komma med åsikter m.m och jag har inte samma engagemang i diskussioner som handlar om henne, även om jag verkligen försöker... Just för att jag vill vara den där som han kan hämta stöd från i olika frågor och aggerande... men det är svårt..

Jag hoppas att allt löser sig eller i a f blir mycket bättre när vi flyttar till något gemensamt, där även jag känner mig hemma.. men tänk om det inte blir det.. Då har man dragit upp henne från sin trygga gata med kompisarna utanför därren i onödan. Nu ska vi bara flytta inom samma skolområde men ändå...

Finns det inga knep man kan ta till för att inte känna sig så j-la känslomässigt utanför??

Blir ju rent rädd när jag läser att t.o.m när man får ett gemensamt barn kan man känna sig utanför... Det är precis den tanken som skrämmer mig.. Att min sambo tar över där med ...och jag blir den som får lämna bebisen till honom när den skriker...
När vi hälsade på våra vänner som har en 2 mån bebis började han skrika hos mig och tystnade så fort min sambo tog över.. 3 gånger!
Jag är verkligen inte bra på barn

h8him

Äldre 4 Sep 21:33

#14

EmmaAn skrev 2013-09-04 21:30:47 följande:

Tack för engagemaget, kära människor. Det hjälper och värmer...

Tanken att lämna har kommit flera gånger men jag vill inte riktigt ge upp än.. Inte utan att försökt..

En kollega till mig sa att jag skulle försöka se dottern som en del av den man jag älskar.
-Hon är ju faktiskt det, hon har dessutom jättemycket drag från honom.. Pappa upp i dagen både i sätt och utseende.. Vet i o f inte om det är bra eller dåligt..

Det handlar nog mycket om att jag dels känner mig lurad på att få göra allt för första gången med honom.. Jag menar, hade hon varit vårt gemensamma barn hade jag varit jätteglad för att han lägger så mycket engagemang i henne och jag hade kunnat hjälpa honom med uppfostran mm..
Nu känns det som jag inte har riktigt rätt att komma med åsikter m.m och jag har inte samma engagemang i diskussioner som handlar om henne, även om jag verkligen försöker... Just för att jag vill vara den där som han kan hämta stöd från i olika frågor och aggerande... men det är svårt..

Jag hoppas att allt löser sig eller i a f blir mycket bättre när vi flyttar till något gemensamt, där även jag känner mig hemma.. men tänk om det inte blir det.. Då har man dragit upp henne från sin trygga gata med kompisarna utanför därren i onödan. Nu ska vi bara flytta inom samma skolområde men ändå...

Finns det inga knep man kan ta till för att inte känna sig så j-la känslomässigt utanför??

Blir ju rent rädd när jag läser att t.o.m när man får ett gemensamt barn kan man känna sig utanför... Det är precis den tanken som skrämmer mig.. Att min sambo tar över där med ...och jag blir den som får lämna bebisen till honom när den skriker...
När vi hälsade på våra vänner som har en 2 mån bebis började han skrika hos mig och tystnade så fort min sambo tog över.. 3 gånger!
Jag är verkligen inte bra på barn

Har du testat att bara du och hon gör någon aktivitet tillsammans som ni båda tycker är rolig? Att tillbringa positiv tid med henne på tu man hand kanske kan få dig att slappna av och börja tycka om henne som de alldeles egna person som hon faktiskt är.

Anonym (X)

Äldre 4 Sep 21:36

#15

Rakad Apa skrev 2013-09-04 21:13:02 följande:

På vilket sätt skulle det vara moget att en vuxen kvinna förväntar sig att vara nummer 1 när dennes sambo har ett barn? Man har førvisso rätt till sina egna känslor men man kan ju försöka att göra något för att påverka det, gå till psykolog etc.

I ditt dömande av TS missar du de "jag" som är viktiga.

"Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö."

TS lägger inte ansvaret på någon annan än sig själv.

Det är en sak att intellektuellt förstå att ett barn kommer i första hand. Det kan vara en helt annat sak att känslomässigt inse att jag ger honom förstaplatsen i mitt liv, centrumet, den största kärleken men att han inte kan ge mig något lika fint tillbaka.

EmmaAn

Äldre 4 Sep 21:47

#16

Rakad Apa skrev 2013-09-04 21:13:02 följande:

På vilket sätt skulle det vara moget att en vuxen kvinna förväntar sig att vara nummer 1 när dennes sambo har ett barn? Man har førvisso rätt till sina egna känslor men man kan ju försöka att göra något för att påverka det, gå till psykolog etc.

Jag förvätar mig inte att vara nummer 1.
Jag har världens bästa kille och självklart gör han rätt prioriterar och engagerar sig så mycket i sin dotter. han är helt fantastisk. Han glömmer dessutom aldrig bort mig, inte med flit i alla fall

Det jag försöker komma till rätta med är min känskor inom mig själv!

Jag begär/vill inte att han ska ändra sig, jag älskar ju honom för den han är och för att han just är denna fina människa som har förmågan att ge till båda.

Jag vill lära mig hantera min svartsjuka och huggen i bröstet som kommer då och då..
-Lilltjejen gillar mig jättemycket och jag tycker om henne, det är en skärpt tjej och ag skulle aldrig riskera att hon får reda på hur jag känner inombords.
Det är som sagt inte hennes fel (eller hennes pappa). Det är bara jag som åste lära mig acceptera situationen eller dra... Och det är det jag ville ha tips på.. Om det finns ågon som kommit ur det och kan inspirera...

EmmaAn

Äldre 4 Sep 21:54

#17

h8him skrev 2013-09-04 21:33:27 följande:

Har du testat att bara du och hon gör någon aktivitet tillsammans som ni båda tycker är rolig? Att tillbringa positiv tid med henne på tu man hand kanske kan få dig att slappna av och börja tycka om henne som de alldeles egna person som hon faktiskt är.

Tack för tipset!! Nu fick jag lite nya ideer..

Jag har inte gjort så mycket på tu man hand med henne... har inte riktigt vågat..
Jag måste nog erkänna att jag är lite rädd..

Men hon älskar att följa med mig ut och shoppa kläder

det gör vi ibland och det känns ganska bra.
Problemet där är väl att jag vill ställa mig in lite så vi köper en massa till henne och sen blir hon sur när vi går på vuxenavdelningen.. Haha!!

h8him

Äldre 4 Sep 21:58

#18

EmmaAn skrev 2013-09-04 21:54:13 följande:

Tack för tipset!! Nu fick jag lite nya ideer..

Jag har inte gjort så mycket på tu man hand med henne... har inte riktigt vågat..
Jag måste nog erkänna att jag är lite rädd..

Men hon älskar att följa med mig ut och shoppa kläder

det gör vi ibland och det känns ganska bra.
Problemet där är väl att jag vill ställa mig in lite så vi köper en massa till henne och sen blir hon sur när vi går på vuxenavdelningen.. Haha!!

Våga ta för dig! Det låter verkligen som om pappan/din sambo vill att du ska känna dig bekväm och delaktig så våga!

Haha, det där är inte så lätt, barn har sällan tålamod att följa med vuxna, om de redan fått sina saker först. Gör tvärtom nästa gång, du kollar på ditt och sen kollar ni på saker till henne. Det brukar gå bättre. Sen, en lunch ute på tu man hand, bio och/eller bara mys (måla naglarna, gör ansiktsmasker osv) kan vara nog så trevligt och givande för att komma närmare varandra.

Ess

Äldre 4 Sep 22:13

#19

EmmaAn skrev 2013-09-04 21:30:47 följande:

Tack för engagemaget, kära människor. Det hjälper och värmer...

Tanken att lämna har kommit flera gånger men jag vill inte riktigt ge upp än.. Inte utan att försökt..

En kollega till mig sa att jag skulle försöka se dottern som en del av den man jag älskar.
-Hon är ju faktiskt det, hon har dessutom jättemycket drag från honom.. Pappa upp i dagen både i sätt och utseende.. Vet i o f inte om det är bra eller dåligt..

Det handlar nog mycket om att jag dels känner mig lurad på att få göra allt för första gången med honom.. Jag menar, hade hon varit vårt gemensamma barn hade jag varit jätteglad för att han lägger så mycket engagemang i henne och jag hade kunnat hjälpa honom med uppfostran mm..
Nu känns det som jag inte har riktigt rätt att komma med åsikter m.m och jag har inte samma engagemang i diskussioner som handlar om henne, även om jag verkligen försöker... Just för att jag vill vara den där som han kan hämta stöd från i olika frågor och aggerande... men det är svårt..

Jag hoppas att allt löser sig eller i a f blir mycket bättre när vi flyttar till något gemensamt, där även jag känner mig hemma.. men tänk om det inte blir det.. Då har man dragit upp henne från sin trygga gata med kompisarna utanför därren i onödan. Nu ska vi bara flytta inom samma skolområde men ändå...

Finns det inga knep man kan ta till för att inte känna sig så j-la känslomässigt utanför??

Blir ju rent rädd när jag läser att t.o.m när man får ett gemensamt barn kan man känna sig utanför... Det är precis den tanken som skrämmer mig.. Att min sambo tar över där med ...och jag blir den som får lämna bebisen till honom när den skriker...
När vi hälsade på våra vänner som har en 2 mån bebis började han skrika hos mig och tystnade så fort min sambo tog över.. 3 gånger!
Jag är verkligen inte bra på barn

Att se henne som en del utav honom och tycka om/älska henne för det, är i mina ögon dömt att misslyckas. Se henne för den HON är, se HENNES både goda och dåliga egenskaper, fokusera på de goda.
Är hon ett barn som du tyckt om i fall du träffat henne i ett annat sammanhang?

Din man verkar bra, han ser er båda och efter vad du skriver så kommer ni på en "delad" första plats, dvs att den som behöver tid eller uppmärksamhet/hjälp, får det utav honom. Jag tror att han kommer att fördela tiden vettigt även mellan sina barn när/om ni skaffar.
Att flytta kommer att lösa en del utav dina problem, att bo HOS någon är aldrig en bra lösning. Det finns dom som klarar det, men jag var inte en utav dem.
Att du kan prata öppet med din man om dina känslor är jättebra. Ring gärna din vårdcentral och se om dom kan skicka dig vidare till en bra psykolog som kan hjälpa dig att acceptera och tackla dina negativa känslor.

Att jämföra ett eget barn med ett bonusbarn eller en väns barn är inte alls samma. Du kommer att få ett band till ditt eget barn som är STARKT. Det spelar absolut ingen roll om din man är bättre på att ta andras barn, än vad du är. Ett eget barn är en totalt annan grej, där är ni föräldrar på lika villkor dessutom.

MidnightDare

Äldre 4 Sep 22:19

#20

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

INNEHÅLL