EmmaAn

Äldre 4 Sep 19:45

258 svar

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet
Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

Anonym (jp)

Äldre 5 Sep 20:22

#81

Anonym (mamma) skrev 2013-09-05 20:08:23 följande:

Jag tycker du ska leta rätt på någon att prata med, någon som kan hjälpa dig att hitta grundproblemet. Om problemet är att du behöver vara nummer 1 för din livskamrat så måste du hitta en som inte har barn och som inte heller vill ha några i framtiden, för finns det barn med i bilden - egna eller andras - så är man aldrig nr 1. Aldrig.

Att köpa ett gemensamt hus istf att bo kvar i det de byggde tillsammans har jag full förståelse för, i övrigt förstår jag inte alls. Man får absolut en annan förståelse när man själv får barn, och det skulle kunna hjälpa din relation med bonusen, MEN det beror på vad ditt grundproblem egentligen är.

Fast nu överdriver du nog frågan, du förstår nog inte hur det kan vara med styvbarn. Har man barn tillsammans så umgås man naturligt kring det barnet, man vill att ens egna barn ska va nummer ett. Med styvbarn är man inte en naturlig del, man står ofta utanför och ser på. Man förstår att även det barnet behöver vara nummer ett, man förstår att ge plats för barnet att vara med sin förälder. Men själv står man utanför och umgås inte naturligt kring det barnet. Det är två helt skilda saker.

Anonym (A)

Äldre 5 Sep 20:23

#82

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 20:16:47 följande:

Hon skrev i och för sig att hon har flera syskon, och det är ju bra. Om hon har mycket kontakt med dem och deras barn - kusiner till TS' barn - skulle kunna bo nära och bli ett syskonsubstitut. Men som sagt - det vet vi inget om... Hur eller hur, så kommer TS och barnet den mesta tiden att vara bara dom två i en lägenhet i så fall. I allt väsentligt så kommer det att vara bara dom två. Men nu är ju inte det här aktuellt, eftersom TS inte har skrivit något om att hon funderar på donatorinsemination. Det var någon annan som slängde in det i tråden.

Är graden av lycka under barndomen beroende av antalet personer i familjen som bor tillsammans? Inte enligt min erfarenhet i alla fall.

Anonym (A)

Äldre 5 Sep 20:28

#83

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 20:11:14 följande:

Fast är man inne på fjärde äktenskapet, borde det väl inte finnas så mycket magi kvar..? Törnrosa och Askungen och dom nöjde sig med en gång, vet du!

Sagor har väldigt lite med verkligheten att göra (även om jag personligen hoppas att jag inte kommer att gifta mig mer än en gång).

Anonym (mamma)

Äldre 5 Sep 20:28

#84

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 20:05:18 följande:

Fast då blir ju det barnet faderlöst i stället. Och får en väldigt ensam, isolerad och speciell uppväxt med bara en mamma. Ingen pappa och inga syskon. Inte ens ett halvsyskon. Ett barn som föds in i TS' nuvarande konstellation skulle få ett mycket bättre liv!

Seriöst? Tror du verkligen på det? Min dotter har ingen pappa, men hon har en halvbror hos oss varannan vecka som hon avgudar, och hon har en biologisk halvbror med samma donator i en annan del av landet som hon kommer att få lära känna när de blir äldre, och jag är helt övertygad om att jag kommer att hitta en superpappa åt henne en dag!
Det finns flera stora organisationer som inte gör annat än att jobba hårt för att hjälpa ensamma mammor att se till så att deras barn definitivt inte blir ensamma, isolerade eller med en "speciell" uppväxt.
Läs på lite innan du uttalar dig om sådant du inte vet något om!

Dynastar

Äldre 5 Sep 20:32

#85

Du har en man som verkar vara en fantastisk och engagerad pappa, du vet redan innan hur han är, det är iallafall en fördel. Du behöver inte oroa dig för att göra all själv, en tjej i 8-10 års åldern kan (vet att det kan bli tvärtom) bli en super bra hjälp när du får en bebis, det kan föra er samman , jag skulle ha älskat en liten hjälpreda som avgudade sitt syskon och ville hjälpa till. Om ni gör henne delaktig i graviditet, om det blir så så kan hon få ett jättefint band till sitt syskon och dig och ni blir mer än en familj, än du och han en vecka och sen ni tre nästa.

Anonym (mamma)

Äldre 5 Sep 20:33

#86

Anonym (jp) skrev 2013-09-05 20:22:27 följande:

Fast nu överdriver du nog frågan, du förstår nog inte hur det kan vara med styvbarn. Har man barn tillsammans så umgås man naturligt kring det barnet, man vill att ens egna barn ska va nummer ett. Med styvbarn är man inte en naturlig del, man står ofta utanför och ser på. Man förstår att även det barnet behöver vara nummer ett, man förstår att ge plats för barnet att vara med sin förälder. Men själv står man utanför och umgås inte naturligt kring det barnet. Det är två helt skilda saker.

Du och jag verkar ha läst helt olika trådstarter. TS skriver klart och tydligt att hon vill vara nummer 1 för sin kille

" det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. "

Hur ska TS kunna veta om hon kommer att känna annorlunda med ett eget barn när hon inte förstår varför hon känner så här? Hon behöver hjälp att reda ut tankarna för att ta nästa steg åt rätt håll.

Anonym (mamma)

Äldre 5 Sep 20:36

#87

Anonym (jp) skrev 2013-09-05 20:22:27 följande:

Fast nu överdriver du nog frågan, du förstår nog inte hur det kan vara med styvbarn. Har man barn tillsammans så umgås man naturligt kring det barnet, man vill att ens egna barn ska va nummer ett. Med styvbarn är man inte en naturlig del, man står ofta utanför och ser på. Man förstår att även det barnet behöver vara nummer ett, man förstår att ge plats för barnet att vara med sin förälder. Men själv står man utanför och umgås inte naturligt kring det barnet. Det är två helt skilda saker.

Jag vet för övrigt precis hur det är med styvbarn, då jag hade en styvdotter i en tidigare relation. Jag kände mig aldrig hotad av henne, och jag hade inga problem med att inte vara "den enda" för min sambo. Jag älskade den lilla flickan av hela mitt hjärta och tycker det var den största förlusten när relationen gick i kras.

Anonym (Tycker)

Äldre 5 Sep 20:37

#88

För det första, du måste prata med någon, kurator, terapeut, psykolog. Hjälpa dig att rensa tankarna och förlika dig med att du faktiskt valt en man som de facto gjort "allt det där" innan. För det andra, det kommer inte att bli bättre med ett gemensamt barn. Läs alla trådar under Styvföräldrar. Pappan kommer att få än mer dåligt samvete och du kommer anse att han väljer sitt 1a barn framför ert ( worst case scenario). MEN säger inte att ni ej borde skaffa barn, säger bara att det verkligen inte kommer bli lättare... Och vill också säga att jag förstår dina känslor så väl. Det är bla därför jag valt bort en pappa (och kanske missat the one). Men det har inte du och därför måste du acceptera och förlika dig med detta. Lycka till!

Anonym (Mm)

Äldre 5 Sep 20:41

#89

Bara läst ts.. Jag satt i en liknande sits. Var inte svartsjuk på barnet men störde mig på att behöva anpassa hela mitt liv efter henne, höll mig borta de veckor hon var hos oss och kunde inte njuta då hon var hos sin mamma för snart skulle hon ju komma tillbaka.. Och precis som du insåg jag att känslorna var helfel och kände mig som en vidtog människa som ens tänkte såna tankar. Och det blev inte bättre av att min sambo verkligen gjorde allt för att få det att funka och tillät mig att känna som jag gjorde och lät mig ta det i min takt, för då kom det dåliga samvetet. Jag hade mer eller mindre kommit fram till att jag aldrig skulle få dom "rätta" känslorna för barnet, dvs tycka om henne så mycket som jag skulle önska och tyckte att hon förtjänade, och därför bestämt mig för att lämna min sambo. Då blev jag gravid (trots spiral) och vi båda ville absolut behålla barnet. Jag bestämde mig därför för att satsa helhjärtat och verkligen he förhållandet en chans. Jag önskar att jag kunde säga att det funkade och allt blev bra men tyvärr... Känslorna för styvdottern ändrades inte vilket gav mig extremt dåligt samvete och gjorde mig olycklig. Jag lämnade därför min sambo och trots att det såklart var sorgligt kändes det så rätt, som en sten lättat från mitt bröst! Tyvärr innebär det att vårt barn får växa upp med skilda föräldrar men det är åtminstone två föräldrar som mår bra. Och en halvsyster som mår bra och bara bor med personer som faktiskt älskar henne och tycker om att ha henne nära. Jag säger inte att du ska göra likadant.. Ville bara dela med mig av min situation och mitt val :)

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 20:44

#90

Anonym (mamma) skrev 2013-09-05 20:28:48 följande:

Seriöst? Tror du verkligen på det? Min dotter har ingen pappa, men hon har en halvbror hos oss varannan vecka som hon avgudar, och hon har en biologisk halvbror med samma donator i en annan del av landet som hon kommer att få lära känna när de blir äldre, och jag är helt övertygad om att jag kommer att hitta en superpappa åt henne en dag!
Det finns flera stora organisationer som inte gör annat än att jobba hårt för att hjälpa ensamma mammor att se till så att deras barn definitivt inte blir ensamma, isolerade eller med en "speciell" uppväxt.
Läs på lite innan du uttalar dig om sådant du inte vet något om!

Det där förutsätter ju att man använder öppen donator. Dessutom kan du inte veta om just TS skulle vilja blanda in okända halvsyskon till hennes barn, och deras mödrar, i sitt liv.

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

INNEHÅLL