Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Hej ts,

jag känner också igen mig i delar av din situation. Några saker jag tänker på är att din man vill att du tar till dig henne som din egen. Det tycker jag är för mycket begärt, jag tycker redan du har tagit till dig henne på ett bra sätt, du tycker hon är gullig, du ser inget som hennes fel, du har gjort saker ihop med henne. Jag tycker det låter bra, ni verkar ha en bra kontakt. Jag undrar om ni inte borde slappna av nu i detta och godkänna att detta är så bra som det kan bli.

Kanske kan du även att se på svartsjukan på ett annat sätt, jag undrar om du verkligen är svartsjuk. Kan det vara att du också vill ha ett barn att mysa med, eller att du får stå tillbaka. Jag känner själv att jag står tillbaka väldigt mycket, det är ju ett barn man har med att göra och man måste ge dem utrymme men jag tror som h8him säger att man kan vara väldigt dålig på att själv ta plats. Det tycker i alla fall jag är svårt.

Jag tror nog att du med ett eget barn kan förstå bättre hur det är men med ett gemensamt barn så kommer du definitivt att känna dig fast. Det gjorde jag och det är så dags att ångra sig då. Jag undrar om jag och Pusselbiten har liknande upplevelser för jag kände också att med att vi fick barn ihop så blev det värre. Kanske hade det hjälpt om man redan innan varit förberedd på hur det kunde bli. Jag mådde skitdåligt av att ha hans barn så nära inpå när jag själv hade fått barn och ville bara komma in i föräldraskapet i lugn och ro.

Jag flyttade också in hos dom till att börja med, sedan flyttade vi till något större som då blev vårt. Men trots att han gjort mycket för att se till att vi alla bor där och att jag också ska känna att det är mitt så hjälper det inte att man känner att det är deras vanor och deras bostad. Även när vi flyttade till större och det definitivt var vår gemensamma bostad så fanns känslan kvar. Beror kanske på hur man genomför såna här saker.

Skulle kunna skriva så mycket mer men det får räcka så för nu.