1-åring med självdestruktivt beteende! Hjälp !

Tyckte mig inte läsa att barnet blir ignorerat, tror att som vi försöker ignorera beteendet, stor skillnad!
Det går att ge råd på olika sätt, dela ut pekpinnar eller stötta o försöka hitta en lösning... Men är man själv helt perfekt är det svårt att sätta sig in i andras situation. 

Min son gjorde så också. Precis som flera har beskrivit så kunde han börja bita i något, eller så blev han så arg så att han dunkade huvudet i golvet. Inte riktigt lika mycket som du beskriver dock. Precis som du skriver var det ofta när han ville ha uppmärksamhet, men det gick från noll till hundra på nolltid. 

För vår del fungerade det allra bäst att ta en gemensam time out. Jag fick släppa allt jag hade för händerna och ägna mig hundraprocentigt åt honom en stund. Jag kunde aldrig avvärja utbrottet med avledning. Dock satte jag mig alltid på golvet i anslutning till honom och talade om för honom att jag var där och bekräftade hans känslor. En stund in i utbrottet brukade jag kunna plocka upp honom i knäet och då lugnade han sig.

Jag kommer inte ihåg hur länge det höll på, men tror inte att det var speciellt länge. Minns inte att han höll på som tvååring, och han har en språkstörning så det var ju inte så att han pratade då heller. Däremot har han fortfarande ganska explosivt temperament. Och jag är fortfarande noga med att se till att finnas där när jag är behövd, efter hans utbrott. Tror helt enkelt att man måste lära dem att hantera de där överväldigande känslorna.   

        

Jag tror att man med begreppet ignorera också innefattar utebliven bekräftelse. Om du sagt nej till en så här liten så får du också vara beredd att ta smällen, de är inte mogna att hantera alla de känslor som kommer om de inte får göra/utforska så som de vill och tycker att de behöver. De förstår ju inte varför! Därför ska man undvika nej. Och jag vet att en stor orsak till självskadebeteende hos småttingar är när de inte "får som de vill". Så varför utsätta dem för det?! Helt idiotiskt.

förlåt att jag inte blir förfärad men igenkänningsfaktorn är stor då min son var likadan precis i den åldern

klassikern var att om han inte fick som han ville kasta bakhuvudet hårt i matsalsstolen så han började gråta och det blev synd om honom

det här rör sig om KLOKA barn som snabbt vet hur dom kan göra för att leda en dit de vill!

övergående skulle jag säga... åtminstone ser jag inte dessa tendenser idag, som 3-åring.       

för övrigt så undrar jag vad sjutton folk i tråden håller på med som talar om att det skulle vara något fel på DIG ts! jag tror inte du kan göra så mycket mer än att vara på dina vakt tills det är överspelat och hon hittar andra sätt att bestämma

Men självklart måste man säga nej ibland. Hur ska man annars göra? Min ettåring är inte lättavledd utan envis som synden. Vi plockar bort henne och avleder men hon förstår även den sortens nej. Ibland är det skonsammast för oss alla att faktiskt säga nej och låta henne bli arg så det är över med. Hon ger både oss föräldrar och sin storebror riktiga snytingar när hon inte får som hon vill (innefattar även nej genom avledning). Och en rak höger från en ilsken ettåring känns rätt bra.

Ts - mitt syskonbarn gjorde som ditt barn, min son bet, dottern slåss och kompisens unge blev så ilsken att hon slutade andas och tuppade av en stund. Dottern är ju liten än men de tre andra växte ur det och har helt andra och orelaterade problem idag (eller vi har med dem ).

Det bästa är nog att bemöta det som man skulle om blöjan läckt eller om barnet kladdat ner sig. Kommentera det och ta hand om det men inte förstora upp det. Men jag förstår hur hemskt det måste kännas.

Jag gjorde tydligen så när jag var liten (1år) låg ofta under matbordet och dunka mitt huvud i golvet när jag ville ha uppmärksamhet.. och jag har ingen diagnos idag..däremot kan jag ha ett jävla temperament? Frågan är om det är något men från den tiden?!

Själv väljer jag att inte ge barnet något som kan skada henne istället för att "låta henne få göra/utforska" det hon vill! Så istället för att ge henne den vassa kniven som hon just för tillfället vill ha så försöker jag ge henne någon leksak istället men det resulterar i att hon slänger sig bakåt o slår huvudet i stolsryggen. Men du vill säkert att jag med älskvärd röst svarar istället: "Ja mitt älskade barn självklart får du utforska den vassa kniven". Idioti!

Så du påstår att man ska låta barnet göra som det självt vill så hon inte skadar sig själv, ja det låterju som en smart ide. eller? Nej där går gränsen då det istället kan sluta med att hon gör sig mer illa, som kommentar ovan. När avledning inte fungerar. Ska jag låta henne klättra i stolen tills hon ramlar ner och hamnar på sjukhus? För att att jag inte sa nej, det låter inte spec ok. Detta va nog det dummaste jag hört!

Fast nu skrev hon ju inte att barnet ska få gör som hon vill. Hon skrev bara att man ska undvika "nej". Och det är ju inte riktigt samma sak, eller hur?

Klättrar hon där hon inte får klättra så lyfter man iväg henne istället föt att ryta "Nej!". Inte särskilt svårt...