1-åring med självdestruktivt beteende! Hjälp !

Min stora tjej gjorde också så en period när hon var lite över året, speciellt om jag t.ex hade fräckheten att låsa om mig när jag satt på toaletten och hon ville vara med mamma och inte pappa, då dunkade hon huvudet i dörren;)
Min lilla är 2,5 nu och har ett temperament från helvetet, det har blivit bättre nu när hon kan prata mer men när hon är arg så vrålar hon, slänger sig och sprattlar och har noll koll på omgivningen. När hon är som argast så knyter hon nävarna som om hon skakad hand med sig själv och tar i så att hela hon vibrerar. Jag brukar lyfta bort henne ifall det finns risk att hon slår sig och lägga henne på ett matta eller något tills hon lugnar ner sig. Diskutera har aldrig gått, och jag har varit nära att tappa henne MASSA gånger för att hon är så stark och sprattlar så galet. Hon brukar komma och kramas efteråt lite skamset men ibland kan hon hålla på länge. Hon är så stor nu att vi aktar oss för att göra henne till lags när hon är sådär, jag vill INTE se det beteendet hos en 4,6 eller 10-åring...

Jag tror INTE att din tjej är självdestruktiv utan att hon inte vet vad hon ska göra när hon blir så arg.

Aileen Allannah Jag har även provat det och det slutar oftast med att hon är som en ål i famnen och stor tjuter.
Ursäkta mig men jag har sagt upprepade gånger att jag prövat allt, tro inte att jag struntar i mitt barn. Tack.

Det där på toaletten känner jag igen, men har börjat gömma undan toa borste och annat blä hon kan stoppa i munnen så nu får hon vara med även där inne. Och visst känner jag lite så som du förklarar med att man vill inte uppmuntra detta beteende allt för mycket heller. Old habbits die hard. Men oftast lugnar hon sig efter ett tag men jag kan tänka mig att det är frustrerande för en liten som inte kan prata och vi vuxna som är "dumma" och inte förstår. Verkar som dom flesta lugnar sig när språket kommer. Så det får nog bli hjälm så länge.

Förstår inte riktigt varför du blir aggressiv när du får välmenta råd. Varför skrev du tråden om du ändå "försökt allt" och vägrar testa något mer?

Det är såklart att du kanske inte får bort beteendet över en natt, men om du kontinuerligt ser till att vara på plats och avleder/avbryter beteendet så kommer det självklart avta. Men det låter ju som att du själv är medveten om att du inte ger henne tillräckligt med uppmärksamhet när hon blir så här eftersom du skriver att det är därför hon tar till detta beteende? Du skriver att du är i andra rum osv. Försök vara mer aktiv en kort period och ge henne obegränsat med uppmärksam, låt henne inte vara själv och svara henne direkt istället för att vänta om hon vill något.

Angående att säga nej så ska det undvikas när de är så här små. Säg så lite nej som möjligt, helst inga alls! Distrahera, avled eller visa istället hur man ska göra om hon gör på ett sätt som inte är ok. Beteendet uppstår pga frustration och maktlösthet hos henne. Att då svara henne med samma mynt, dvs maktlöshet, frustration och uppgivenhet precis som du beskriver här, kommer bara förstärka det beteende hon redan har. Därför handlar det alltså i slutändan om att DU måste hitta andra sätt att bemöta henne. Både rent känslomässigt, men också att du måste hinna föregå henne och undvika nejjandet när hon är så här liten.

Jag har förövrigt tagit dottern till soffan/sängen när hon haft sina utbrott (särskilt äldsta hade ett väldigt hett temperament). Hon hade aldrig direkt något självskadebeteende däremot, men å andra sidan brukade jag hålla henne när hon fick sina utbrott. Men sängen är mjuk och det gör inget om de slänger sig runt eller kastar med huvudet. Bara ett tips, för hjälm tycker jag låter jättehemskt.

Båda mina barn har gjort så vid den åldern, även min väninnas pojk gjorde likadant när han blev arg/frustrerad. Men jag minns att jag blev väldigt oroad när min äldsta gjorde det och undrade om det var något fel på henne, tror det är något de gör i en viss ålder :)

Känns som att det är här någonstans det blir tokigt. Ni måste givetvis trösta ett barn som är upprörd till bristningsgränsen att hon inte ens vet vad hon ska ta sig till, hon behöver få hjälp att hantera sina känslor och sitt humör! Det får hon ju inte om ni öht vägrar ge henne respons, det är ju liksom exakt precis det hon behöver mest av allt.

Mitt barn är under bedömning hos bup! Vid frågor innan vi började där, var en av alla frågor om
Mitt barn brukade dunka huvudet i väggen när de var litet , jag sa nej, det var iallafall en typsik grej som barn med ADHD gjorde, enligt henne.

Förlåt, men ditt barn kan inte hantera sina känslor och ger utlopp för dem på ett destruktivt sätt, du väljer att ignorera och funderar på att sätta på ungen hjälm. Det naturliga vore väl snarare att se till att hon inte gör det helt enkelt? Var där, var med, ta bort, flytta, SE henne. Hon skriker ju förtvivlat på hjälp, ge henne det!

Fast det är ju bättre att hon tjuter i din famn än att hon skadar sig själv! Tycker du inte?
Jag tror inte att lösningen på det här är hjälm, utan att ni är mycket, mycket mer uppmärksamma på henne och lyfter henne därifrån snabbare. Ni ska naturligtvis inte stå och "höra smällarna från de andra rummen" som du skriver i trådstarten. Ni ska vara med henne i de andra rummen och förekomma henne.
Jag tror att hon, helt enkelt, får för lite uppmärksamhet. Och det botar ni ju inte med ännu mindre uppmärksamhet...

Håller med till fullo!