1-åring med självdestruktivt beteende! Hjälp !

Vår son hade ett liknande beteende när han var runt 18 månader. Fast han var inte riktigt lika brutal. Han valde helst en matta som underlag och la sig ner och dunkade pannan i golvet.

Men vi försökte förekomma honom när vi såg att det var på gång och plockade upp honom i famnen och höll honom tills han var lugn. Det är ju ett uttryck för frustration.

Nu är han snart 2,5 år och har inte haft något "återfall" av panndunk på flera månader... men nu pratar han å andra sidan otroligt bra, så han behöver inte bli riktigt lika frustrerad längre.

Ja slutar hon inte med det inom snar framtid så får man ju försöka gå vidare med det.
För det tar ju på en att se sitt barn medvetet skada sig självt.
Dock får man ju samma svar nästan överallt, det är normalt osv.
Hon börjar på dagis om 3 veckor så vi får se hur beteendet håller sig där.
Är det så att personalen reagerar på det så kan det vara bäst att utreda.

Hon är väldigt social och framåt och älskar att vara bland folk, då detta beteende oftast inte visar sig
i dessa miljöer. Man kan ju tyvärr inte låta bli att känna sig som en värdelös förälder.

Men ska köpa en hjälm (tror dock inte den får sitta kvar på huvudet) och avvakta.

Mitt barn på 13 månader gör likadant. Vi har valt att inte ge beteendet nån större uppmärksamhet, säger helt enkelt att det där får man ont av. Han brukar då sluta.
Han är väldigt bestämd och envis, och har ett temperament från helvetet. Men så länge han inte får skador av beteendet så låter vi honom hållas. Han kommer väl till slut att komma på ett annat sätt att få uppmärksamhet.

Vi ger henne ingen respons när hon gör så men hon slutar inte för det. Skönt att det fungerar för er.

Jag skulle nog försöka avleda, det är inte riktigt okej att stå och titta på när ens barn skadar sig, känner jag.

Min älsta gjorde så, och han blev ännu argare om man pratade med honom, jag mest iväg fort som attan och gjorde något jääätteintressant, såsom att starta kranen, prassla med påsar mm, då glömde han bort att han var arg, men att prata, trösta eller hjälpa startade bara mer ilska.

Tro inte att jag inte försökt att avleda. Har provat allt och känner mig maktlös.

Nu är det ju ett relativt vanligt beteende men man kanske ska prata med BVC ändå, jag känner två som gjorde så som barn och det visade sig att de båda hade epelepsi och läkarna hade sagt att det hängde ihop, så jag skulle som sagt ha pratat med BVC åtminstonde.

Jag gjorde samma sak när jag var liten, jag fick ha hjälm på mig inomhus..beteendet växte bort tids nog!