• Anonym (styvmor)

    Jag är bonusmamman ni älskar att hata

    1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

    2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

    3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

    4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
    Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

    5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

    Så nu varsegoda att börja hata mig! 

    Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

    1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

    2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

    3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

    4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

    5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

    ...så nu, vasegoda!

  • Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata
  • Anonym
    Anonym (styvmor) skrev 2013-03-26 19:54:10 följande:
    Allvarligt, det är klart som fasen att de inte kommer har en idyllisk barndom, deras mamma är psykisk sjuk och åker in och ut på psyk och där i mellan gör hon livet till ett helvete för sina barn. Att jag inte älska dem av hela mitt hjärta är en liten skråma i jämförelse. 
    Gör det saken bättre? Men nu var det inte din ickekärlek jag syftade på, utan pappans oförmåga att vara den enda person de kan lita på till 100 % under uppväxten.
  • Gung Ho
    jumos skrev 2013-03-26 19:59:41 följande:
    Gung Ho: Jag måste nog säga att jag håller med Iam i den frågan. Jag har inga barn, men har vuxit upp i ett hem där vi inte fick sova i föräldrarnas säng eller vara i deras rum av just de anledningarna och vi kände oss aldrig otrygga eller oönskade. Alla föräldrar (individer) sätter olika gränser och har olika behov, och barnens behov går att tillmötesgå på ett bra sätt ändå utan att ha dem i sängen.
    Ja, man kan ju hitta på vilka konstiga regler som helst bara för att man tycker det. Barnen kommer ju att 'vänja sig' eller rättare sagt de kommer inte förrän de blir större inse att de utsätts för en 'onormal' regel.

    Ännu en gång, vad finns det för argument att förbjuda barnen att gå in i ett rum? 
  • Gung Ho
    Iam skrev 2013-03-26 19:51:31 följande:
    1: Jag kan inte sova med barn i sängen... dom är varma och dom ligger aldrig ALDRIG still.. Vilket skulle resultera i att jag aldrig fick sova ordentligt.. Och det skulle helt enkelt inte funka. 

    2: Min säng har alltid varit min trygga plats, ända sedan jag var liten, och är så fortfarande. Jag kan dela den med en partner men längre än så sträcker sig inte min välvilja i den frågan och det gäller även vänner, släktingar och familj. Jag och min partner är dom enda som sover i vår säng. 

    3: Sovrummet är min tillflyktsort, där jag väljer att dra mig undan när jag behöver tid för mig själv, lugn och ro. Där har jag alla mina saker som är lite mer personliga och även saker som inte passar för barn. Det är helt enkelt mitt rum på samma sätt som barnens sovrum är deras rum. 
    Som jag skrev i en kommentar ovan.
    Deras rum, deras saker, deras privatliv. 
    Mitt rum, mina saker, mitt privatliv. 
    Alla andra rum är till för alla.  
    Så därför är det ett argument för att förbjuda barnen gå in i rummet?

    Så därför går du med samma argument inte in i barnens rum?
     
    Är man själv då kanske inte den med psykiska problem av något slag? Självklart kan ju det vara ett argument att mamma (eller styvmamma) inte klarar av att barnfötter beträtt sovrumsgolvet... 
     
  • Anonym (styvmor)
    LindaEfraim skrev 2013-03-26 18:39:27 följande:
    Du verkar ju ha styrt upp en slapp fader och gör det jobb som hans fru gjordeförut innan de skildes. Grattis!
    Nej, jag har inte styrt upp en slapp fader, jag har hjälpt en pappa som låg ner, efter att blivit totalt förstörd av sitt ex:s psykiska sjukdom att resa sig igen. Mamman har aldrig gjort något när det kommer till barnen, mer än att fylla sitt eget bekräftelse behov.
  • Iam
    Gung Ho skrev 2013-03-26 20:04:49 följande:
    Ja, man kan ju hitta på vilka konstiga regler som helst bara för att man tycker det. Barnen kommer ju att 'vänja sig' eller rättare sagt de kommer inte förrän de blir större inse att de utsätts för en 'onormal' regel.

    Ännu en gång, vad finns det för argument att förbjuda barnen att gå in i ett rum? 
    Fast nu är du där igen.. Vem är du att avgöra vad som är normalt eller inte normalt?
    Du kan ha en annan åsikt kring det hela, eller anse att barn ska ha fullt tillträde till alla rum och alla sängar och alla prylar och vad du nu än må tycka.. Men att säga att dom, när dom blir större, inse vad dom blivit utsatta för är ju ett rätt nedvärderande sätt att säga att du inte håller med..
    Och då dyker ju frågan upp igen..
    Varför har du ett sådant behov av att uttrycka dig nedvärderande om dom som inte tycker och tänker som du?
    Varför kan du inte nöja dig med att konstatera att alla inte är som du, men att dom har lika rätt som du har.  
  • Anonym
    Anonym (styvmor) skrev 2013-03-26 20:07:56 följande:
    Nej, jag har inte styrt upp en slapp fader, jag har hjälpt en pappa som låg ner, efter att blivit totalt förstörd av sitt ex:s psykiska sjukdom att resa sig igen. Mamman har aldrig gjort något när det kommer till barnen, mer än att fylla sitt eget bekräftelse behov.
    Att börja anklaga en psykiskt sjuk förälder för dennes tillkortakommanden gör dig inte till en hjälte i mina ögon. Du får vara tacksam att du inte drabbats av psykisk sjukdom än.
  • jumos

    Gung Ho: jag tycker inte att det är konstigt, jag tycker att det är en rimlig regel. Oavsett hur högt man älskar sitt barn eller bonusbarn förändrar inte det det faktum att barnet kanske far runt som en propeller i sängen eller att det blir så varmt att man inte kan sova. Tycker man att det är mysigt med barn i sängen gör man på ett vis, tycker man det inte gör man på ett annat. Vad är konstigt med det? Att alla har ett eget rum som man respekterar som privat är inte konstigt heller i mina ögon.

  • Iam
    Gung Ho skrev 2013-03-26 20:07:46 följande:
    Så därför är det ett argument för att förbjuda barnen gå in i rummet?

    Så därför går du med samma argument inte in i barnens rum?
     
    Är man själv då kanske inte den med psykiska problem av något slag? Självklart kan ju det vara ett argument att mamma (eller styvmamma) inte klarar av att barnfötter beträtt sovrumsgolvet... 
     
    I vårt fall är barnen välkomna in i vårt rum om vi är där och dom vill prata med oss. 
    Men nej, dom har inte fri tillgång till vårt sovrum, precis som jag inte anser mig ha fri tillgång till deras sovrum.
    Det är deras space och där visar jag dom respekt genom att bara komma in om jag är inbjuden.

    Att du ser det som psykiska problem.. Ja..
    Jag beklagar bara att du inte kan uttrycka din åsikter på ett mer respektfullt sätt.
    Och jag beklagar även att du har en sådan nedvärderande människosyn att du inte kan acceptera att alla inte är som du.  
    Tänk, bara härom dagen pratade jag faktiskt med en ur "flocken" (som du så fint kallar oss, om dig.. Att jag nog hade omvärderat min syn på dig då du faktiskt skärpt till dig och uttryckt dig på respektfullt sätt, trots avvikande åsikter. Det gör mig lite ledsen att jag hade fel.  
  • Anonym (elak?)

    Jag älskar den ena bonusen, men inte den andra...

    Jag respekterar hen och ser till att hen mår bra, har det hen behöver och så.

  • Anonym (elak?)

    Jag vill också ha mer egentid med min sambo... Det är handlar inte om hans bonusbarn, utan att vi som par behöver vårda vår relation för att orka i vardagen med stressen som 3 barn innebär med 2 olika förskolor/skolor samt heltidsjobb och heltidstudier och diverse diagnoser..

Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata