• Anonym (styvmor)

    Jag är bonusmamman ni älskar att hata

    1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

    2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

    3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

    4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
    Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

    5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

    Så nu varsegoda att börja hata mig! 

    Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

    1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

    2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

    3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

    4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

    5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

    ...så nu, vasegoda!

  • Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata
  • Anonym (m)

    Jag har läst alla inlägg som ts gjort.

  • Anonym
    Anonym (m) skrev 2013-03-26 18:58:24 följande:
    Jag har läst alla inlägg som ts gjort.
    Jaha? Och? 
  • jumos

    @anonym: varför är det så hemskt att ha ETT rum som barnen inte får vara i? Tycker du att det var synd om mig som inte fick vara i mina föräldrars sovrum?

  • Anonym
    Anonym (m) skrev 2013-03-26 18:58:24 följande:
    Jag har läst alla inlägg som ts gjort.
    Ville du ha ett pris för det eller? Med tanke på din Cool
  • Anonym
    jumos skrev 2013-03-26 19:01:16 följande:
    @anonym: varför är det så hemskt att ha ETT rum som barnen inte får vara i? Tycker du att det var synd om mig som inte fick vara i mina föräldrars sovrum?
    Nej, jag antar att du fick gå in där om du ville mamma eller pappa nått och de var där inne? Jag antar att du fick gå in där om du skulle hämta nått särskilt? Jag antar att det varit så sen du var riktigt liten? Inte helt happ som hipp blev så när du fyllde säg t ex 5?
    Jag fattar att man inte vill att barnen ska leka där, det är inte det jag förespråkar.  
  • Anonym (M)

    Av mig får du beundran! Jag är imponerad att du klarar av det och vill satsa i en sådan relation. Hur får ni det at fungera? Känner du dig som en i familjen? Får du och din man någon tid alls för er själva?

    Jag orkar i alla fall inte längre......  

  • Gung Ho
    Mickan76 skrev 2013-03-26 18:46:07 följande:
    Stackars barn, säger jag bara. Mamma som är psykiskt sjuk, en bonusmamma som mest tycker att de är i vägen och en pappa som tydligen är en jävla mespropp som låter sin "nya tjej" styra alldeles för mkt över sina barn.

    Ajajaj, sådan åsikter fick en 'gruppering' av styvmammor att rikta sin kollektiva ilska mot mig...

    Att det är synd om barnen att ha en psyksjuk mamma är ju självklart. TS ger ett lite splittrat intryck där hon säger sig sätta barnen främst, samtidigt har lite konstiga regler (som att förbjuda barnen från ett rum) och oftare tycker de är 'skitjobbiga' än mysiga..

    Att mannen håller på att gå in i väggen är ju svårt att avgöra vad det betyder. Men jag har själv rått en vän skilja sig från sin psyksjuka fru för att inte yttterliggare dras in i hennes problem (jag tyckte det var viktigast att barnen iaf hade EN förälder de kunde lita på och som viktigast av allt fanns där för dem). Det kan vara väldigt tungt att bli indragen i någon annans problematik kring psykisk ohälsa. Men överlag, ev personliga psykiska probem åsidan, anser jag att det ofta är männens mesighet som är själva grundproblemet i dessa trådar.

    Man kan inte välja vem man blir förälskad i, men man kan alltid välja hur man agerar. Gillar man inte barn är det nog ingen bra idé att bli tillsammans (än mindre flytta samman) med någon med barn....  
  • jumos

    Vi fick absolut gå in om någon av dem var där inne och vi ville något, men min tolkning är ändå att vi hade "barnförbud" på samma sätt som Ts har (även om hon inte specificerat hur deras förbud faktiskt ser ut). På samma sätt kanske pappan i den familjen ligger i barnets rum om någon är sjuk.

    Min poäng är att den information man får av en sånhär trådstart faktiskt är rätt knapphändig, så även om det ser illa ut i kortfattad form kanske det finns en jättenaturlig lösning som passar alla. Eller kanske inte. Man behöver inte skena iväg och förutsätta det värsta direkt, oftast får man svar om man frågar

  • Anonym (M)
    Gung Ho skrev 2013-03-26 19:12:25 följande:

    Ajajaj, sådan åsikter fick en 'gruppering' av styvmammor att rikta sin kollektiva ilska mot mig...

    Att det är synd om barnen att ha en psyksjuk mamma är ju självklart. TS ger ett lite splittrat intryck där hon säger sig sätta barnen främst, samtidigt har lite konstiga regler (som att förbjuda barnen från ett rum) och oftare tycker de är 'skitjobbiga' än mysiga..

    Att mannen håller på att gå in i väggen är ju svårt att avgöra vad det betyder. Men jag har själv rått en vän skilja sig från sin psyksjuka fru för att inte yttterliggare dras in i hennes problem (jag tyckte det var viktigast att barnen iaf hade EN förälder de kunde lita på och som viktigast av allt fanns där för dem). Det kan vara väldigt tungt att bli indragen i någon annans problematik kring psykisk ohälsa. Men överlag, ev personliga psykiska probem åsidan, anser jag att det ofta är männens mesighet som är själva grundproblemet i dessa trådar.

    Man kan inte välja vem man blir förälskad i, men man kan alltid välja hur man agerar. Gillar man inte barn är det nog ingen bra idé att bli tillsammans (än mindre flytta samman) med någon med barn....  
    Mycket handlar också om mannen. Är han beredd att se den nya kvinnan och hennes behov? Eller bara barnens? Är han villig att visa kärlek och uppskattning för sin kvinna? Ge henne tid på egen hand, utan barnen? Eller ska hon behandlas som ett hembiträde och barnskötare som inte får ha åsikter alls?

    Varför skulle man som bonusmamma förresten inte få ha åsikter om man flyttar tillsammans med en man med barn på heltid? Ska man vara en slags livegen utan vilja, ett mähä? Är man bra bonusmamma då? Skulle ni själva ställa upp på det? Jag tror inte det!  
  • Anonym (bonusmamma)
    jumos skrev 2013-03-26 19:13:07 följande:
    Vi fick absolut gå in om någon av dem var där inne och vi ville något, men min tolkning är ändå att vi hade "barnförbud" på samma sätt som Ts har (även om hon inte specificerat hur deras förbud faktiskt ser ut). På samma sätt kanske pappan i den familjen ligger i barnets rum om någon är sjuk.

    Min poäng är att den information man får av en sånhär trådstart faktiskt är rätt knapphändig, så även om det ser illa ut i kortfattad form kanske det finns en jättenaturlig lösning som passar alla. Eller kanske inte. Man behöver inte skena iväg och förutsätta det värsta direkt, oftast får man svar om man frågar
    Jag skriver ut efter vad ts skriver "blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod." 
    Jag tycker det är ganska tydligt jag... 

    Det är jag som är anonym btw. 
Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata