Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Ajajaj, sådan åsikter fick en 'gruppering' av styvmammor att rikta sin kollektiva ilska mot mig...

Att det är synd om barnen att ha en psyksjuk mamma är ju självklart. TS ger ett lite splittrat intryck där hon säger sig sätta barnen främst, samtidigt har lite konstiga regler (som att förbjuda barnen från ett rum) och oftare tycker de är 'skitjobbiga' än mysiga..

Att mannen håller på att gå in i väggen är ju svårt att avgöra vad det betyder. Men jag har själv rått en vän skilja sig från sin psyksjuka fru för att inte yttterliggare dras in i hennes problem (jag tyckte det var viktigast att barnen iaf hade EN förälder de kunde lita på och som viktigast av allt fanns där för dem). Det kan vara väldigt tungt att bli indragen i någon annans problematik kring psykisk ohälsa. Men överlag, ev personliga psykiska probem åsidan, anser jag att det ofta är männens mesighet som är själva grundproblemet i dessa trådar.

Man kan inte välja vem man blir förälskad i, men man kan alltid välja hur man agerar. Gillar man inte barn är det nog ingen bra idé att bli tillsammans (än mindre flytta samman) med någon med barn....  

Därav skulle jag vara väldigt restriktiv mot att bli tillsammans med någon utan barn... Det är väldigt svårt att föreställa sig hur det är att leva med barn om man inte har några, samt att om kvinnan jag träffar har barn så delar vi ju på ansvaret (om än på lite olika sätt) för alla. Ingen 'drabbas' mer än den andra.. (iof funderade jag med ett barn på att flytta ihop med ngn med tre barn tidigare så då hade väl jag 'drabbats' mer...).

En förälder har nog också ett annat perspektiv på det här med 'tid utan barnen'. Visst vill man ha det ibland, men tror att en 'ny' utan barn har ett mycket större önskemål där generellt. Vet inte var du fått det ifrån att hon skall behandlas som ett hembiträde, men jag är iof inte intresserad av ngn som hyr plats i min bostad (som jag sett ngn argumentera för) utan vill leva tillsammans fullt ut. Alla får iof göra som de vill gällande detta, men just när det kommer till barn skall man nog vara mycket medveten vad man ger sig in på.

Fast i ärlighetens namn vara det precis den åsikten som startade det...tror tom jag använde samma ord gällande männen.  

Sån är jag. Jag ser det inte så allvarligt och kan därför skämta om det...inget illa menat. Det som hände det hände, och jag lärde mig en del av det...
 
Det är väl dessutom bra om jag 'varnar' andra för att trampa på samma mina? Bespar alla en del besvär..

Jag har väl aldrig påstått att någon aldrig skulle vilja ha egen tid med mig (eller sig själv)?

Jo självklart, som vilken förälder som helst. Men tror definitivt att en person utan barn vill ha mer egen tid till den grad att det blir en stor skillnad i förväntan. Resultatet kan vi ju läsa om i en del trådar här..

Nej, och speciellt när det gäller förbud att gå in i ett rum över huvud taget....

Jag har inget förbud för min son att gå någonstans hemma. Vill han komma och sova hos oss får han det (tex när han drömt en mardröm). Ibland kryper han upp på morgonen om det är helg (men oftast går han upp själv). Kanske hade man infört någon regel om han alltid kommit över direkt på kvällen så att det blev ett problem.. Min erfarenhet är att om barn är trygga så vänjer de sig och föredrar att sova i egen säng, förutom när de känner för att gosa..

Vad finns det för argument för ett förbud?

Ja, man kan ju hitta på vilka konstiga regler som helst bara för att man tycker det. Barnen kommer ju att 'vänja sig' eller rättare sagt de kommer inte förrän de blir större inse att de utsätts för en 'onormal' regel.

Ännu en gång, vad finns det för argument att förbjuda barnen att gå in i ett rum? 

Så därför är det ett argument för att förbjuda barnen gå in i rummet?

Så därför går du med samma argument inte in i barnens rum?
 
Är man själv då kanske inte den med psykiska problem av något slag? Självklart kan ju det vara ett argument att mamma (eller styvmamma) inte klarar av att barnfötter beträtt sovrumsgolvet... 
 

Fast nu pratar vi här om att totalförbjuda barn att gå in i ett rum (dvs TS regel).... Jag anser inte att alla skall vara som jag, men inte heller att man inte skall kunna ifrågasätta 'knasiga' regler utan syfte..

Vad finns det för argument?

Jag har väl inte skrivit något om någon människosyn, kanske har man egna problem om man känner att man måste totalförbjuda barn från ett rum? Vad har det med människosyn att göra att diskutera ett eventuellt problem hos människor? Jag som precis börjat tro att du inte drog förhastade slutsatser och dömde andra med utgångspunkt av dem längre...    

Fast har man en regel bör man väl kunna argumentera dess existens? Det är väl ett diskussionsforum där man får tåla att man får de val man själv väljer att gå ut med ifrågasatta?

Jag har skrivit om min åsikt kring hur jag tycker man bör ta hand om barn i en 'bonusfamilj'. Som svar fick jag mest kommentarer om att jag måste vara en dålig förälder som ville 'dynga över' (av ordvalet förstår du nog vem det är) ansvaret på min 'nya'. Vad säger det om respekt för andras liv och val? Såg aldrig dig stå i bräschen för allas individuella val då...