Jag är bonusmamman ni älskar att hata

1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

Så nu varsegoda att börja hata mig! 

Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

...så nu, vasegoda!