Inlägg från: Anonym (styvmor) |Visa alla inlägg
  • Anonym (styvmor)

    Jag är bonusmamman ni älskar att hata

    1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

    2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

    3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

    4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
    Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

    5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

    Så nu varsegoda att börja hata mig! 

    Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

    1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

    2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

    3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

    4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

    5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

    ...så nu, vasegoda!

  • Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata
  • Anonym (styvmor)

    Detta är precis de saker som bonusmammor normalt får skit och jagade för på fl. Min poäng är: tänk lite längre än vad näsan räcker  innan ni börjar er "häxjakt"och läsa inte in en massa egna saker som faktiskt inte står i texten. Bara för att man har ett bonusbarn så behöver man inte hata det, bara för att man inte älskar det så behöver man inte åtsidosätta det.

  • Anonym (styvmor)
    soffliggaren skrev 2013-03-26 13:11:54 följande:
    Jaha säger jag. Med din attityd som du har nu så kommer åren snigla sig fram. Det kommer dröja länge innan barnen flyttar. Du behöver inte älska ungarna men visa hänsyn och respektera dom.
    Du gillar inte dom men om några år så kanske dom inte vill ha dig runt omkring heller.

    Jag vet inte riktigt vad du vill höra ? Du är jätteduktig som står ut eller att du är skit taskig som inte vill ha bonusarna där, egentligen ?
    Ja, så va det igång... på vilket sätt visar jag inte hänsyn och respekt tycker du?  
  • Anonym (styvmor)
    Anonym skrev 2013-03-26 13:20:55 följande:
    Barnen känner sig garanterat varken hemma eller som en del i familjen, men det hör ju inte till diskussionen.
    Och det vet du hur? för att du har en kamera uppsatt hemma hos oss?
    Barnen känner sig hemma och ÄR familjen. Det ena utesluter inte det andra. Men det är bara biologiska föräldrar som får säga att deras barn är skit jobbiga. Barn är inte mindre jobbiga för det inte finns blodsband när man lever med dem näst intill varje dag. Där emot så finns inte den ovillkorliga kärlek mellan barn och den vuxne...
  • Anonym (styvmor)
    Nattsvart skrev 2013-03-26 13:25:23 följande:
    Det är väl jättebra att du har satt ner foten när det kommer till biomamman, önskar att jag kunde göra det jag med. Det är så tråkigt att man är den elaka styvmodern om man säger stopp eller ställer egna krav.
    Jag förstår vad du menar, men jag brukar tänka på längre sikt, och då är du inte inte den onda styvmodern, då är du den som satte ramarna för att två små barn ska bli glada och välmående vuxna människor. Men man kan inte göra det utan att föräldern man lever tillsammans med också vill göra dessa förändringar.
  • Anonym (styvmor)
    Anonym skrev 2013-03-26 13:30:15 följande:
    De behandlas som många barn som är familjehemsplacerade. De får vad de behöver, men är inte speciellt önskade och omtyckta. De klarar sig under uppväxten, det kan gå hyfsat i skolan, sen bryter de ihop i slutet av gymnasiet och mår pyton. Ett helt vanligt scenario när inte ens föräldern orkar med barnen, som du faktiskt skriver. Det tär att bo med människor som egentligen önskade bort en, när man växer upp. Men som sagt, de överlever.
    Jag har inte sagt att jag önskar bort dem, jag har inte heller sagt att jag inte tycker väldigt mkt om dem. Det jag har sagt är att jag tycker de oftare är skitjobbiga än underbara, detta är så långt ut man kan gå åt sidan åt varje håll. Där i mellan finns ett helt spann av nyanser. Jag har sagt att jag önskar mer egen tid med deras pappa. Kanske inte så konstigt när vi typ aldrig får avlastning. 
  • Anonym (styvmor)
    Anonym skrev 2013-03-26 13:40:59 följande:
    Han blev påtvingad barnen på heltid pga mammans psykiska sjukdom, han är på väg in i väggen.... Hur orkar han, som är mentalt slut, älska sina  barn villkorslöst?
    Han är inte på väg in i väggen längre. Vi fixade de förändringar som behövdes för att han skulle få kraften tillbaka. och ja han älskar sin barn villkorslöst. Han är en helt fantastisk pappa. 
  • Anonym (styvmor)
    Anonym skrev 2013-03-26 15:42:23 följande:
    Precis. De överlever men lär knappast ha haft en idyllisk barndom.
    Allvarligt, det är klart som fasen att de inte kommer har en idyllisk barndom, deras mamma är psykisk sjuk och åker in och ut på psyk och där i mellan gör hon livet till ett helvete för sina barn. Att jag inte älska dem av hela mitt hjärta är en liten skråma i jämförelse. 
  • Anonym (styvmor)
    Anonym skrev 2013-03-26 13:43:54 följande:
    Indirekt genom att vilja ha mer egen tid med din man. Men absolut tillåter du att de finns. Det är det jag skriver, de kommer att klara sig, men givetvis kommer barndomen att ärra dem.

    Varför söker han inte kontaktfamilj? Varför ställer barnens släkt aldrig upp? Varför skaffade han fler barn än han visste att han skulle orka med på egen hand?
    Kontaktfamilj är inget man ger till familjer hur som helst, socialen är redan inkopplad, men tyvärr så är de bäst på att göra utredningar och sen slutar arrangemanget. Barnens morföräldrar är på samma nivå som deras dotter och min mans föräldrar bor långt bort.

    Alla jag känner som har barn tillsammans ser till att få egen tid. Ser inte alls varför det är konstigt att vi också vill ha det? 
  • Anonym (styvmor)
    LindaEfraim skrev 2013-03-26 18:39:27 följande:
    Du verkar ju ha styrt upp en slapp fader och gör det jobb som hans fru gjordeförut innan de skildes. Grattis!
    Nej, jag har inte styrt upp en slapp fader, jag har hjälpt en pappa som låg ner, efter att blivit totalt förstörd av sitt ex:s psykiska sjukdom att resa sig igen. Mamman har aldrig gjort något när det kommer till barnen, mer än att fylla sitt eget bekräftelse behov.
Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata