Straffbart att inte ta ansvar för sina barn?

Men om man skaffat barn med någon man var gift/sambo med varför skulle man inte vilja vara med det barnet efter skilsmässan? Är inte det en väl enkel förklaring?

När det gäller barn som kommer till efter tillfälliga relationer skulle en sådan här skärpning av föräldraansvaret leda till färre ovälkomna barn! Tänk till före eller pynta mycket! 

Men även om vi inför detta from nu, och jag om barnens far hade blivit ett par nu osv så hade mina barns far reagerat likadant. Han ville ha barn, han tänkte på att skaffa barn med mig i 6 år innan han sa något, då var vi redan gifta sedan 3 år. Men ändå valde han bort dem sen. Och han hade, om systemet hade funnits så, valt att ha barnen, för han är ganska snål på det viset och det hade mina barn absolut inte mått bra av.

Tyvärr är det så att män kan skydda sig, men väljer att inte göra det. De kan kräv att det manliga p pillret släpps, de kan ta sig i kragen och inte gnälla om biverkningarna, fö färre och mildare biverkningar än vad kvinnor får av p piller. De kan använda kondom, de kan göra en vasektomi om de är säkra på att de inte vill ha barn. Men många män struntar i detta och menar att kvinnan kan ju göra abort, bekvämt och bra för honom.

Sen finns det många, alldeles för många, kvinnor som påstår sig använda p piller eller något annat men som ljuger. Och så vägrar de göra abort sen. Den mannen kan inte må så himla bra, eller jag vet att många mår skit rent ut sagt. Känslor kan man inte tvinga på någon, och att tvinga någon som är i en beroendeställning som ett barn är, att umgås med någon som inte vill ha dem, det är inte humant.

Jag tror inte för ett ögonblick att det kommer att födas färre barn som är oönskade av pappan för att pappan får betala mer om han väljer att inte ha med barnet och mamman att göra. För det är ju MAMMORNA som bestämmer om barnet ska födas eller inte. Och jag tvivlar starkt på att män avstår från sex för att risken att bli pappor finns. ÄVEN om de får betala mer i slutändan.

Jag läste om en kvinna som slutat med p piller OCH stuckit hål i kondomerna för att hon ville ha barn och var sååååå säker på att pappan så såklart skulle vilja han med när barnet väl var där. Men se det ville han inte, han kände sig känslomässigt våldtagen och vägrade befatta sig med mamman och barnet. Han kände absolut ingenting för barnet och träffar det aldrig.

Det du tar upp är ändå fall som är ganska ovanliga. Dessutom är det ingen som kommenterar det faktum att det finns ensamstående mödrar som inte är så lysande de heller. Men mammor som "låter barnen bo hos dem" anses alltså bättre än pappor oavsett hur de i övrigt uppfyller sina plikter?

Det jag menar är att vi i mycket högre grad måste fundera över hur vi beter oss mot varandra innan och efter sex. Känner man inte en människa så kanske man inte ska ha sex med den om man absolut inte kan tänka sig att ha barn. Så enkelt kan det faktiskt vara. Eller också kan man ta på sig ansvaret och växa som människa av att bli förälder. Om samhället tydligt visar att det är detta som gäller så kommer människors beteende att förändras. Precis som det gjorde när vi förbjöd barnaga, skolaga etc. Värderingar förändras över tid. Om vi tydligt visar att det inte är OK att skaffa barn till världen och sedan strunta i dem så kommer flera att tänka till innan och bli bättre föräldrar. Däremot kommer vi aldrig åt 100% naturligtivs, men det kravet har vi ju inte på andra lagar heller. Så det är inget argument i sig menar jag. Om de flesta skärper sig pga en sådan lag så vore mycket vunnet. Att inte alla gör det är inget argument emot.

Det verkar som om många vill ha casual sex utan att tänka på konsekvenserna, men barnen då, de har ju faktiskt inte valt ett sådant liv utan pappa/mamma eller med två föräldrar som strider och smutskastar varandra? 
 

Ja, många vill ha sex, för sex är skönt. Inte alla är så nogräknade med vem. (Min man inberäknad, han är pappa trots att han inte ville, måste väl dock påpeka att han har umgänge med barnet eftersom detta är FL och fokus snart skulle flyttas till en diskussion om det istället)
Men hade han valt att inte ha det hade jag inte tyckt illa om honom för det.

Jag tycker kvinnan i lika hög grad har ansvar här. Mannen kan inte välja när graviditeten väl är ett faktum. Han måste lära sig att välja innan. Att höja underhållet är inte rätt väg att gå, eftersom många skulle resonera som så att de hellre har ungen ett par dagar då istället för att betala mer. (Redan idag anser många män att dessa 1273 kr är en furstlig summa för mamman att få) Vissa av de män som väljer att ha barnet skulle inte vara någon vidare förälder, antingen lämna till sina föräldrar eller ta med barnet på div mindre lämpliga aktiviteter eller sätta barnet framför tv:n och sen ignorera.

Jag tror inte att det någonsin kommer att vara en god ide att med tvång tvnga någon att ta hand om ett barn de inte vill ha. Jag förstår din tanke dock och den är god, det är önskvärtt att fler tänkte efter lite bättre innan de har sex.
Men tvång och straff är inte rätt väg att gå. Tror jag.

Men varför har man sex med killar man inte tror fixar att bli pappor? Någon aning har man väl innan i alla fall?

Jag hade inte det. Jag trodde att han visste vad han gjorde, men sanningen att säga, det visste inte jag heller riktigt, det var inte alls så som jag trodde att ha barn, men det var iaf bättre för mig, för honom var det tydligen tvärtom.

Vissa kvinnor lever i en rosenröd dröm om att killarna så klart ska ändra sig för deras skull, så klart vill de ha barn med just dem, inte sällan ivrigt påhejade av sina väninnor. ÄVEN om mannen klart och tydligt deklarerat att han inte vill ha barn.

Jag anser inte att vi ska ha en lag som tvingar föräldrarna till exakt samma ansvar. Det känns inte genomförbart.

Däremot anser jag att man bör jobba för att mammor och pappor ses mer likvärdiga i olika sammanhang och att man förutsätter att pappor tar samma ansvar för barnet som mammor ( handlar om både skyldigheter och rättigheter)

Som en del i detta bör det bli delad vårdnad så fort faderskapet är fastställt för att visa att båda föräldrarna är lika ansvariga.

Pappor som inte träffar sina barn ska bli bemötta på så samma sätt som mammor som gör det samma, få samma stöd och samma påtryckningar. En mamma som överger sitt spädbarn förutsätts ha problem som hon behöver stöd för hos såväl familj som samhällsinstitutioner. När en pappa gör det samma får han sällan stöd för att finnas kvar hos sitt barn utan det ses som ett rationellt val och han verkar snarare få stöd i det valet.

Samhället bör på olika sätt arbeta mer aktivt för att mammor och pappor ska ses likvärdiga både gällande rättigheter och skyldigheter.

Detta medför att många män får en makt över kvinnan som gör att kvinnan inte kan slappna av i sitt föräldraskap om samarbetet inte är bra. Och som bekant krävs det TVÅ som vill för att samarbetet ska fungera.  Han får då hälften av dagarna och vill han inte skriva över dem och inte vill ta ut dem så hamnar kvinnan i en sits där barnet är för litet för dagis men hon har inga pengar att leva för.

Eller så får han för sig ATT ta ut dem, är det ett barns bästa att flytta från sin primära vårdgivare hux flux vid ca 6 månaders ålder? Även om pappan varit engagerad så är det orimligt att tro att han har varit hos mamman så pass ofta att barnet kan sova med honom utan mamman bara så där.

Obs nu att jag talar om de fall där mamman och pappan inte är ihop.

Det finns inte, som jag kan se ett sätt att lösa detta så att barnets bästa är i fokus.
Men jag håller helt med om att samhället ska se mamman och pappan som likvärdiga föräldrar och inte förfördela pappan bara för att han inte har burit och fött barnet. Men i dessa frågor kan man inte (alltid) få det helt rättvist eftersom barnets bästa måste vara i fokus.

bara läst ts men jag skulle inte vilja "tvinga" en förälder att vara just förälder för att det är straffbart. En förälder som inte har förmånga att ta hand om ett barn (det är bara dessa föräldrar som struntar i sina barn, normalt funtade personer gör inte så!) bör inte tvingas till det genom att vara rädd för att det är straffbart.

Bättre vore i så fall att det är lättare att få hjälp. Den förälder som handlar själv med barnet samt den förälder som inte har förmågan.
Sitter själv i den sitsen att barnens mamma inte har förmågan att ta hand om barnen. Det blir varken bra för henne eller för barnen. Att "tvinga" henne att ha barnen på så sätt skulle inte hjälpa någon.   

Mitt ex var den som tjatade att vi skulle skaffa barn.
Jag trodde han var mannen i mitt liv, men endast några månader in i graviditeten visade han sin rätta sida. Han var inte våldsam eller så mot mig, men han hade ett antal sidor jag fann oattraktiva. (Tex blev han våldsam (inte mot mig) när han blev full, men visst, man kan ju leva hela livet nyktert. Sen blev han också fruktansvärt tråkig. Han ville aldrig någonsin hitta på något utan bara sitta hemma och titta på tv eller video. Tror att han trodde att så fort jag blev gravid var jag "fast" och han behövde inte anstränga sig mer. Vi tittade bara på tv - pratade i stort sett inte ens - om jag ville prata hyssjade han mig).

Han har aldrig varit särskilt intresserad av dottern. Som mest träffades de i början - ca 3 timmar i veckan för att sedan, vid 8 månaders ålder, bli ca 3 timmar var 3:e vecka. Sedan blev det bara mindre och mindre, ca 3 timmar var 6-10:e vecka för att helt sluta när dottern var 7 år.
De fick mailkontakt när hon var 10 år och då svarade han på mail i snitt var 3:e vecka.

Från 12 års ålder har de träffats kanske 6-7 gånger - men nu är det snart 2 år sedan sist (dottern är 19 år).

Det konstiga är att han har en 10-årig dottern med sin nuvarande fru och den flickan avgudar sin storasyster - ändå vill han inte att de träffas!!! Vad är det för fel i skallen på honom som inte iaf vill att det barn han bor ihop med och som han borde älska, ska få träffa sitt enda syskon, som hon desutom så gärna vill träffa?   

Kan också tillägga att han bor 8 mil bort och att det var han som sökte sig till min hemstad och att han aldrig ens övervägt att flytta närmare sitt barn (det har hans fru avslöjat. Dessutom sa hans mamma en gång (innan han träffat sin nuvarande fru) att han funderade på att emigrera till Australien, men avstod för sin mammas skull - alltså inte för sin dotters skull)   

Jag undrar vilken spillra min dotter skulle varit om hon tvingats vara hos en far som så uppenbart inte velat ha mer än minimal kontakt?