Hur tidigt tycker ni att ert barn ska få betyg?

Håller med! 

Men det är ju ett problem vi skapat genom det skolsystem vi har. Inte betygen i sig. Det handlar ju om en ovana vid att få och ge omdömen och vad betyg är för något. Viktigt att göra föräldrar medvetna om vad kunskapskraven och betygen står för. Kunskapskraven följer ju trots allt en röd tråd ända från år 1-3 så det bör inte komma som en överraskning i år 6 enbart för att första betyget ges då. Betyget avspeglar ju enbart de kunskapskrav eleven för tillfället behärskar. Vilket betyg eleven får ska därför vara en självklarhet för såväl elev som förälder. 

Men betyget följer ju med eleven upp. En lärare som ständigt sätter glädjebetyg kommer att möta på patrull från kollegor. Man samrättar självklart och arbetar med att få en så enhetlig bedömning som möjligt. Det tar jag för givet att man gör även i år 1-6. Att sänka betyg är inte något man vill behöva göra i någon större utsträckning. Jag har tagit över klasser som haft outbildade lärare som satt sådär ett betygssteg för höga betyg rakt över. Det är inte poppis kan jag hälsa. Att motivera sänkningar och all besvikelse och tandagnissel som följer med det är pest. Kan betyg få en ökad röd tråd genom grundskolan, så vore det alldeles förträffligt för den behövs i dagsläget. Jag sitter med elever i år 8 som fortfarande har grymt svårt att smälta det faktum att de ligger på betyget E, men tidigare i grundskolan hela tiden fått höra att allt är jättebra och att de är flitiga och duktiga.

Jag håller med er alla ovan om allt, för att fatta mig kort. Det jag motsatte mig var uttalandet "betyget hjälper läraren att ha koll" - för som sagt, det ska jag ju ha ändå. Jag önskar att jag kunde ägna all min arbetstid till:

- planering av undervisning

- för- och efterarbete

- elevkontakter

- bedömning

...men det är en bråkdel av vad yrket är fyllt med som det ser ut nu.

Att jag ska kunna motivera varför jag sätt ett visst betyg är självklart, men jag ser en fara i att dokumentationen och "motiveringsplikten" till slut går så långt att de ifrågasätter min kompetens att bedöma, följa kursplanen och sätta rättvisa betyg... Det handlar om att läraren måste få ses som en professionell yrkesutövare.

Det uppfattning jag får, som en underliggande röd tråd i denna tråd, är att bedömning av eleverna i dagsläget INTE betraktas som en central del av lärarens arbetsuppgifter? Då förstår jag att svenska skolan har problem. Kanske dags att flytta hem till Finland... 

För mig är det fullständigt självklart att skolans centrala och främsta roll är att ge eleverna förmåga att förstå, bearbeta och kritiskt granska information. Vilket kräver vissa grundkunskaper och en grundförståelse för hur världen fungerar. 

Det är för mig obegripligt, hur man kan hoppas uppnå ovanstående uppgift, om man inte håller koll på och kontinuerligt bedömer hur eleverna ligger till i förhållande till de uppsatta målen. En lärare ska (i min värld) inte behöva lägga särskilt mycket extra tid på att bedöma eleverna, skolan ska vara utformad så att läraren hela tiden vet hur eleverna ligger till. 

Är det inte det undervisningssituationen är till för? Så som jag upplevde min skolsituation så gick den ut på följande: 
1. Inlärning, via "katederundervisning", läxor och egna arbeten.
2. Bedömning av vad vi lärt oss, genom prov, diktamen, redovisning av egna arbeten, frågor riktade till klassen under lektionerna, genomgång och rättning av läxorna m.m.
3. Feedback i form av skriftliga betyg (som man fick på alla enskilda prov, uppsatser och projektarbeten ), ofta kombinerat med skriftliga och muntliga kommentarer och omdömen som förklarade vad man gjort rätt och fel och varför man fick det betyg man fick. Ibland mycket enkelt, det här talet var rätt, det här var fel, här har du ett stavfel, här har du ett syftningsfel, ibland mer utförligt, beroende på uppgift. Bedömningsgrunderna var relativt tydliga, och om man inte förstod varför man fått det betyg man fått kunde man alltid fråga. 
4. Betyg i slutet på höst- och vårtermin. Ingen större överraskning i allmänhet, eftersom de oftast reflekterade ens resultat under terminen. 

Jag upplevde aldrig att våra lärare hade några större svårigheter med att bedöma vår nivå. Räcker ju med att ställa frågor till klassen och se vilka som räcker upp handen och kan svaret, eller vilka som räcker upp handen för att fråga om det dom inte förstår, för att få lite hum om hur folk ligger till. Och sen finns ju dom som springer runt, sitter bak i klassen å kastar papperstussar m.m., inte så svårt att räkna ut att dom behöver extra stöd... Sen har man läxor, prov och uppsatser, som ger ett ytterligare och utförligare underlag. Och sedan är det naturligtvis lärarens, och skolans, uppgift att fånga upp de olika eleverna, och möta deras behov och, på basen av den gjorda bedömningen, ge dem den hjälp de behöver för att uppnå målen.  

Hur svårt kan det vara? 
 

Röstade från åk 3 men skulle tycka åk 4 eftersom mellanstadiet börjar då. Då får man några år på sig om man ligger dåligt till u vissa ämnen.

Själv fick jag betyg första gången när jag gick ut åk 8 vilket innebar att man bara hade ett år på sig att höja betygen. Jag som har svårt med språk klarade inte engelskan. Att de på samtal tidigare pratade om det visade ju inte vart jag låg betygsmässigt och jag hade inte en chans att ta igen det på ett år.

Tidigare betyg visar var man ligger i ämnena tidigare. Det som sägs på utvecklingssamtalen visar inte vilket betyg det faktiskt blir i slutändan. De tar mest upp hur eleven ska utvecklas i olika ämnen. Ett betyg visar svart på vitt vart man faktiskt ligger.

Tycker det är bra med betyg i sexan så man kan se vad det är man behöver förbättra i högstadiet då har man lite mer tid att göra det, får man betyg i åttan så är det svårt att förbättra ett ämne man kanske behövt hjälp i på ett år, om man får betyg i sexan kan man se att detta ämne behöver jag läsa mer i och då är man förberedd för det inför högstadiet, jag hade jättegärna velat ha betyg i sexan när jag gick i skolan. Trean låter lite tidigt för betyg

Min dotter har fått betyg från 3-års ålder (i Asien), läxor från 4, slutprov och examen som 5-åring.

Jättebra tyckte jag. Som förälder har man en tendens att överdriva sina barns prestationer, eller att vara orolig i onödan. Bra att få detaljerat och professionellt insikter om sitt barns akademiska utveckling.

du måste verkligen ha haft problem i skolan...
Om betygen är bra, varför skulle man inte vilja ha det? 

Så tycker jag också. 

det är många som håller med. Tyvärr har den svenska skolan drabbats av barn-i-centrum propaganda. Det kommer att ta flera decennier att gå tillbaka till en riktig seriös undervisning.

Man är inte ens intresserad av de än. Sverige har haft det för bra och nu är det vår tur att trilla längre och längre ner så att vi tillslut vill upp igen.

Det ligger i Sveriges "utveckling" eller tillbakaveckling. 

Liknande frågor är polisens arbete, där man, trots tuffare kriminalitet prioriterar att sänka kraven så att fler ska komma in, och att prata om vikten om att man ska få bära slöja till uniformen. Man tappar liksom fokus på vad en polis ska göra. De ska ockå vara "pedagogiska" i sitt arbete med fulla och uppkäftiga tonåringar, annars anmäler föräldrarna polisen.

Som skolan, fokus är att man ska visa respekt för eleverna och de ska ha kul i skolan. Inte överansträngas!! Viktigt!! Utan att de anstränger sig så ska läraren, det är ju helt lärarens ansvar, se till att eleverna når bra resultat. Eller bra och bra, Godkänt är de flesta nöjda med, trots att man inte har någon större nytta av bara G i alla ämnen.  Misslyckas eleven, pga att de kanske sitter med fötterna på bordet och pratar sig igenom årskurserna, och inte öppnar en bok på sin fritid, så är det lärarens fel och skolans ansvar. 
Blir arg när jag skriver detta så jag slutar nu :-/    

jag blir arg också när jag tänker på det men jag ser att det vänder dock. Många håller med oss.
Det finns skolor så som Franska Skolan, Enskilda Gymnasiet i Stockholm som arbetar på ett seriöst sätt. Hopp finns det.