Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Kunde inte låta bli att se om något hänt i den tråd jag länkade till igår och detta är från idag:
"efter lunchen somnade hon på bara fem minuter, medan jag jagade rätt på emil, och det kändes ju väldigt lyckat. men sen vaknade hon efter ca 45 och gnällde, det är första gången hon inte sover hela luren när hon väl somnat. först bara lyssnade jag ett tag, men sen började det bli jobbigt så jag drog fram damsugaren för att hålla mig sysselsatt och förhoppningsvis ge lillan något att lyssna på. några gånger gav jag henne ändå nägra ramsor eftersom hon till sist skrek upp sig så mycket. emil kom yrvaken ut ur rummet efter en kvart ungefär och undrade vad som stod på, allt medan jag fortsatte damsuga för brinnande livet och astrid skrek värre och värre. till sist hade de återstående 45 minuterna nästan gått och jag skyndade in i en tyst sekund och tände lyset under glada tillrop. tyvärr började hon gallskrika igen innan jag han ta upp henne så jag gjorde några tafatta försök att buffa men i ljuset kändes det helt fel, så jag satte henne upp i sängen i stället och så pratade vi (jag och emil) med henne tills hon slutade skrika och var tyst sittandes en stund innan jag tog upp henne åtminstone."
"oavsett orsak så är det väl något som lär hända igen, åtminstone någon gång då och då får jag väl räkna med, så hur tycker ni överlag att jag hanterade det? jag tänkte hela tiden "lita på barnet lita på barnet lita på barnet" för att inte ingripa för tidigt och störa, men tyvärr så blev ju skriken som sagt bara stadigt värre vad jag än gjorde/inte gjorde. nu är hon alldeles hes stackarn..."
"Nu känns det som att jag har provat ALLA sätt att säga ramsan och hon känns totalt okontaktbar, bara skriker som en galning där inne. Det känns verkligen inte bra. I början är det inte så farligt, men vid varje lur jobbar hon upp sig något väldigt och det tar som sagt ca halva luren innan hon somnar. Ska det vara såhär? Det känns som att just lurarna blir sämre och sämre, och det känns så tråkigt att hennes dagsömn blir så förstörd."
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=7&...
AW kritiserar 5-minutersmetoden för samma saker hon förespråkar själv och då än värre..

Alltså jag börjar fundera på vad socialtjänsten skulle säga om de stötte på en person i en utredning som inte plockade upp sitt spädbarn utan lät den skrika på det sättet så länge. Om detta skulle vara en förälder bland alla andra, någon som inte ingår i AW-gruppen. Det är ju ett otroligt illavarslande beteende, att inte ge sitt spädbarn grundläggande omsorg. För det är ju en omsorgsbrist. Det är så märkligt att detta bara får pågå utan att det blir konsekvenser.

Hur blir man inbjuden till ditt konto?
 

Men jag funderar verkligen på hur kunskapen om spädbarn ser ut. När jag läste Läckbergs försvarstal gällande SHN så slogs jag av vilken märklig föreställning hon måtte ha haft om hur spädbarns rytm fungerar. Hon beskrev att hennes bebis inte kunde sova om han inte sov på henne i en timme, och således somnade djupt och pappan sedan bar bort honom. I en timme. Var hon "tvungen" att sitta med sitt spädbarn. För mig säger det något, om en sorts villfarelse om att bebisar inte ska vara fysiskt beroende av sina omvårdare. Jag undrar hur dessa föräldrar resonerar innan de får barn, hur de tänker kring det här med sömnen, eftersom de (vissa) på allvar kurar så små barn, fyramånaders till och med. Och det finns väl exempel på mindre barn än så?

Alltså: finns det en reell kunskapslucka gällande spädbarns sömn, som gör att dessa föräldrar får en totalchock när de får barn? Att de på riktigt inbillade sig att det inte skulle innebära en del vakna nätter och en sorts oregelbundenhet?

Sedan undrar jag också kring detta - som jag alltid ältar i dessa trådar - den kunskap som faktiskt finns om de neurologiska skador som barn riskerar att drabbas av när de får skrika i ensamhet. Vad dessa kortisolpåslag faktiskt gör med barnen rent neurologiskt. Det är ju inte en enda liten studie som pekar på hur riskabelt det är, utan alla studier som har gjorts i just det här ämnet. Man har kommit fram till att de höga halterna av stresshormon är direkt skadligt för små barn och att de inte utsätts för dessa höga halter när de gråter/skriker i famnen på sin omvårdare. Dvs, det är ensamheten som ger dessa skadliga påslag. Hur har dessa fakta någonsin kommenterats av AW o.co? Om det någonsin har kommenterats? Det är ju inte sällan människor som vid första anblicken är intelligenta, de är vältaliga och i många fall utbildade. Hur kan man vara så ointresserad av sådana vetenskapliga resultat när det kommer till ens egna barn?

Och även vad gäller anknytningen. Anknytningsteori är ju inte någon exakt vetenskap på något sätt men det är att räkna som ett etablerat faktum att små barn som söker tröst och närhet av sina omvårdare inte mår bra av att inte få det. Även detta pekar otaliga studier på (allt från barnhemsexemplen till Harlows apor där närhet går före mat osv) och att hävda motsatsen - att spädbarn drar "suckar av lättnad" när deras omvårdare inte ger respons är ju betraktat som vettlöst. Ur en ren kunskapsmässig synvinkel. Hur är det möjligt att missa detta, som förälder? Som hyfsat bildad (och som sagt i vissa fall till och med skolad inom psykologi) och intelligent människa?

Jag förstår att barnalstrande kan väcka en massa saker hos en människa. Brist på sömn kan göra många av oss temporärt galna, om inte annat för stunden. Jag vet precis hur det kan vara. Jag förstår att det är jobbigt liksom, men jag förstår inte hur man kan blunda för det som jag har tagit som exempel här ovan. Vad tror du? Är det detta motstånd till vetenskapen som spökar, det som AW ofta ger prov på? Jag undrar verkligen.          

Hur blir man inbjuden till ditt konto?
 

Ja, jag tänker att det borde ligga i ens intresse, ja. Men ju mer man tänker på det, hur är det ens möjligt att missa att det ibland är lite jobbigt med sömnen när man har spädbarn? Hur kan någon ha missat det, så till den grad att man på allvar tycker att det är otroligt jobbigt med ett spädbarn som sover på en i en timme (Läckberg)? Så till den grad att man tar med det i ett försvarstal för de här metoderna. "Kolla hur jobbigt vi hade det!" typ, och alla vi andra som har haft så små barn slår ut med händerna och bara "say what??". En timme?? Alltså det går ju emot all kunskap om spädbarn som faktiskt genomsyrar hela vår kultur. Det räcker väl med att ha bläddrat i en Amelia någon gång för att åtminstone ha fattat att man kanske inte kommer att få sova som man gjorde innan man fick barn. Det är detta som gör mig så väldigt förvånad, att det verkar komma som en total chock att spädbarn har en oregelbunden sömnrytm och ett väldigt omedelbart behov av respons.

Varför jag blir så förvånad är för att många av medlemmarna på forumet just inte verkar lida av ett bristande intellekt. Det är ju inte några inlägg skrivna på sms-språk direkt, utan min uppfattning är att det rör sig om åtminstone normalbegåvade och välformulerade individer som borde veta bättre än såhär.

Det är ju inte något unikt i att känna sig desperat med en liten bebis, eller äldre barn heller. Det var inte länge sen vår dotter som snart är 2 år väckte oss klockan 03 varje natt och ville leka i tre timmar, och till slut stirrade jag bara på min man och sade "Jag skiljer mig. Jag hatar dig och jag hatar vårt liv" och jag var verkligen helt seriös i det, där och då. Efteråt skrattade jag ju. Och många gånger när hon var nyfödd kände jag mig helt urgröpt som människa, ända in i själen. Jag var fet, arg, trött och ful och ingenting blev som det skulle. Ungen blev inte som hon skulle. Jag bara längtade tillbaka till de dagar då jag kunde ligga på soffan hela dagen och röka cigaretter. Klart att det ibland är ett elände med barn. Men just det du skriver, att inte ta upp barnet. Att inte gå och trösta det när det vrålar efter tröst. Det är en brist på naturlig reflex som kanske har sina skäl, men som jag hade önskat att dessa föräldrar funderade ett varv på. Hur det kommer sig att de faktiskt klarar av att genomföra det.

Klokt det som 1969 skriver här ovanför!
Anna Wahlgren fick argumetera KRAFTIGT mot den då rådande "amningen efter klockan" var fjärde timme. Hon har även kritiserat hela läkarkåren för att de alltför lättvindigt skriver ut sömnmedel till barn. Det har bidragit till att hon har en del fiender bland läkarna som gärna vill kritisera hennes metoder. Alla metoder har väl sina poänger, men problemet uppstår när man söker en quick-fix. Det som funkar för vissa fungerar inte för andra, så är det ju.
 

Min poäng är bara att jag inte tror att man går in i detta för att bebisen "bara sover 10 timmar och vaknar ett par ggr på vägen" och att man specifikt vill att bebisen inte ska "störa" ens bekväma liv. Jag tror att man känner att man gör något fundamentalt fel och behöver göra om. Att sen schemat ingår i konceptet blir liksom någonting man får köpa. Sen har du och jag helt olika bilder av hur det ser ut i samhället, visst finns det information till föräldrar om bebisars naturliga sömn-mönster, men det finns lika starka krafter som säger att bebisar kan skämmas bort till att bli klänningar, snuttiga och oroliga. Det är inte länge sedan det var självklart att bebisar skulle ha 12 timmar natt. Min svärmor från Holland tjatar alltid om att ååå så skönt för barnen när de "får sina 12 timmar", och hon har aldrig hört talas om AW, där var det Dr Spock för hela slanten. Jag råkade häromdagen på en informationsbroschyr om spädbarnsvård från när jag själv var liten, och där angavs att det nya spädbarnet som ammades eller fick flaska skulle tillåtas äta max 5 mål per dygn, varav ett nattmål, och efter 4 månader togs det bort. Något annat var inte bra för barnet, då kunde de tappa i vikt, drabbas av näringsfrihet o.s.v. Detta var allmänna råd, inte AW, som framstod som fruktansvärt human när hon kom. Det jag menar är att trots att vi får nya råd så finns detta kvar i vår kultur, om inte i sin helhet så strimlor och slamsor så att säga. Att man sedan skulle ha så många alternativa råd till AW ser jag inte heller, många får icke-råd på BVC och visst kan man hitta någon mastig bok på engelska, men den tydligast framstående rådgivaren om bebisars sömn är AW vid sidan av Eckbergs 5 mm. Här har barnavården i Sverige ett enormt uppdrag att vägleda på nya sätt.

Vissa saker har blivit bra förutsägbara. AW bad mamman i exemplet avbryta (tack för det!). Synd bara att samma sak pågår i var och varannan tråd, vari ligger skillnaden? Varför "hoppar" inte AW (som knappt syns till på kurforum numera) in i alla dessa trådar och ber föräldrar avbryta, tänka ett varv till?
Tyvärr så vill mamman fortsätta trots detta..
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=7&...

Så är det ju alltid. Hon kan ju inte säga något negativt om kuren som sådan utan felet ligger alltid hos de opålästa föräldrarna. Hon brukar dock vara mycket mer brutal i sina svar annars.
Jag hoppade in i en annan ny tråd bara för att spinna vidare på vad jag skrev tidigare. Varför bad ingen denna förälder avbryta? För att hon inte var tillräckligt ifrågasättande? Varför ber de nu henne bli en inspiration för att andra föräldrar?
"Nu ska jag nog ha en smäll på fingrarna igen
Men jag har så svårt att lyssna på hans skrik. Han vaknade vid fyra igen. Jag gav pangramsa och han tystnade. Men sen sätter han igång igen. Jag låter honom reagera, han tystnar och jag bekräftar. Går igång igen. Så håller det på i två timmar, jag ramsar fem gånger med bekräftelse då han tystnar, under den här tiden. Till slut jobbar än upp sig, och jag undrar hur länge man egentligen kan låta ett barn skrika? Jag hör att han hulkar, så jag går in och buffar. Bekräftar hans lugn och han sover vidare i två timmar.

Jag vet ju att jag inte får buffa! Men hur länge ska man stå ut med att höra dem skrika? När är det egentligen kris?

Detta var i alla fall hans enda uppvak, om än ett långt. Han sov ofta sammanhängande timmar innan det!

Men ska jag bara låta honom vara? Tar han inte skada? Jag skramlade i köket massor men tror inte det hjälpte så mycket."
"Vårt problem ännu är morgonen. Jag blir så nervös när han vaknar på morgonen för jag vet inte hur jag får honom lugn. Han jagar upp sig och lyssnar inte på ramsan. När det närmar sig god morgon och han fortarande inte är lugn är det svårt att veta vad man ska göra. Några gånger tidigare i veckan buffade jag, en gång chocktystade vi honom med hög hostning för att kunna gå in och göra morgon när han var lugn. I morse ramsade vi och gjorde snabb morgon nät han hade lugnat ner sig. Då hade han gastat i 45 min.

Men blir det inte fel budskap när vi ramsar och sen gör morgon? Då kan han väl knappt koppla det till att sova? Jag testar att skramla i köket osv, men han vill bara upp. Hur ska jag göra?
Och det är inte okej att göra morgon trots att han skriker och klagar? Han får ju änddå inte komma upp förrän vi kommer in."

"Jag måste få hjälp! Nuvhar han varit vaken sen 05.13 och beklagat sig. I en timme alltså. han skriker nu, så han hulkar. Det är 40 min kvar tills vi ska gå upp. Jag har jättesvårt för att höra honom skrika så här. Särskilt när jag vet att han kämpar med en hosta, jag tror det är därför som han inte vill/kan sova.

Först babblade han bara. Då lät jag honom vara. Jag ramsade först när han började bli högljudd och arg. Och sen när han skrek.

Jag vet inte vad vi ska göra med dessa tidiga morgnar. Han lyssnar inte till ramsan. Jag skramlar i köket men det hjälper inte."
"Först bökade och skrek han i en halvtimma. Vi fick gå ut och ramsa utanför för att få honom lugn. Han satte igång igen vid 01, och vid 02. Vid 02 skrek han i en timma. Tills han blev nöjd med ramsan.
Även vid 05 bökade han en stund."
"Måste bara få fråga en sak. Jag vet att man inte ska se bakåt och älta, det förstör attityden. Men jag har så svårt att släppa.
Första natten fick lillen skrika en hel del. Han blev helt vansinnigt arg när jag slutade buffa och gick ut med ramsan. Det har plågat mig länge om jag lät honom skrika för mycket. Jag ville låta honom reagera och ville också ur buffträsket som vi varit fast i länge.

Men kan de skrika för mycket? Fick jag inte till lugnet ordentligt? Eftersom han fortfarande vaknar ett par gånger om nätterna, och inte lyssnar till ramsan om morgonen.

Bara tankar som vägrar lämna mitt huvud. Är en stark självkritiker och livrädd för att göra fel.

Är förresten så glad för alla svar och imponerad över alla som orkar engagera sig!"
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=7&...