Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

Så läkaren ringde inte igår men en sköterska ringde idag och sa mina graviditetshormoner hade sänkts mycket och allt såg bra ut. och varför läkaren inte ringt var för han var sjuk=).
Så nu hoppas jag posten kommer med mina graviditetsprover så jag för en gång skull hoppas på ett negativt resultat.
känns lite konstigt men jag måste ju få det innan jag kan bli gravid igen.
Sen tar vi nya tag och gå på det igen.
och månaderna hoppas jag går lika fort som nu sist annars blir det en lång väntan på pluset..
kanske tur man jobbar på och har lilla killen att ta hand om så att tiden går lite och man få annat och tänka på.

Varmland: Välkommen hit och beklagar det du fått gå igenom :(
Som marsipanprinssesan sa att man gör vul o v 10 och allt e bra till att sen komma 3 veckor senare och fostret har dött...fy fasiken.
Är ju verkligen inget man tror utan att nu har det gått så pass långt att jag kan slappna av.

Hoppas ni får den hjälp ni behöver och vill ha nu och lycka till!

usch säger samma ska som nenne31
har tur i otur att allt hände så tidigt och kroppen har skötte allt själv.
måste vara hemsk och få veta det senare i graviditeten och alla dessa komplikationer och skit man måste gå igenom.
Är så glad att jag fick prata med en förstående sköterska när jag ringde annars hade jag nog inte fått någon tid. Innan dess hade jag prata med en som var riktigt otrevlig.
som sa: Ja det väl inget konstigt att jag hade fått mf nu så tidigt i graviditeten. Jag blev riktigt ledsen när hon sa så till mig. Tänkte denna kvinnan borde inte få jobba där.

Jag satt i chock när jag vänta på doktorn och denna kära kvinnan jag hade prata med och gett mig tiden. Sa man får vara ledsen och hon beklagade. Och sa ta den tid det tar och man behöver inte börja försöka direkt utan det bra o sörja också. Så hon gav mig hopp och tröst. vilket jag är väldigt tacksam för.

Fick missfall igår i v.6+2
Jag och sambon vill köra vidare. Försöka mer. Få ett barn.
Just nu känns det jobbigt. Har så fruktansvärt ont att jag måste andas igenom smärtorna som kommer då och då hela tiden. Detta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Så älskad från första stunden jag fick veta att den fanns i mig.
Nu känner jag bara sorg. 

Emhsie: ta smärtstillande!

Det är hemskt, FRUKTANSVÄRT! Lite mer än tre veckor sedan mitt hände, känns dock som tre månader..i början försöker man bara överleva dagen känns det som, en timme är en evighet samtidigt som tiden går fort. Allt känns hopplöst, idiotiskt, ilska, bitterhet..

MEN! Det går Över. För mig tog det två veckor och att få göra massa saker för att känna att jag kunde andas igen och slippa känslan av att vara trasig och halv.

Nu är det bara rematch som går i min hjärna, med mottot: gör om, gör rätt!

Cheese, jag vet. Men det blir faktiskt bättre..! Man måste ha hopp.
Att gråta två veckor i rad tär på en men att landa på botten och skjuta ifrån är ett måste!

Hade ni försökt länge? Första barnet?

Var ett tag sedan jag postade här. Har vart 3 tuffa veckor för min del, känner som dig mmjonsson, känns mer som 3 månader. Började gråta idag igen när jag läste blivande mammors inlägg på Facebook om nedräkning till förlossning, foglossning mm. Är så deprimerad ser verkligen inte fram emot något just nu. Fysiskt återhämtade man sig snabbt, men mentalt.. usch.

Beklagar till er alla som är "nya" här sedan sist jag postade. Missfall är verkligen bland det jobbigaste man kan gå igenom. :( Jag kände precis som dig Emhsie, pyret var älskat från den dagen då jag plussade. Besvikelsen och sorgen blev så stor när man plötsligt gick miste om den lille. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att gå igenom ett sent missfall. Jag fick missfall i v. 7 +4.

Jag blödde rikligt i 3-4 dagar, hade slutat blöda helt efter 6 dagar och vi har haft sex varje dag sedan dess. Man hoppas ju så innerligt att det ska gå snabbt att bli gravid på nytt.. :) En ny graviditet känns som det enda som faktiskt skulle dämpa sorgen på riktigt. <3

Känner mig väldigt kluven. I morgon ska jag träffa mina gamla arbetskamrater. En av dem har inte barn, men varit ihop med sin kille i minst 10 år. Väntar bara på att hon ska berätta att hon är med barn. Vill träffa dem och inte. Orkar inte få ett slag i ansiktet nu. Klart det vore roligt för henne. Men kan absolut inte glädjas över det nu Hoppas jag har modet att gå dit i morgon. Men det tar emot. Men vet ju inte om hon är det. Blä blä blä!

Känner lite samma. Har flera på jobbet som är gravida och även om jag såklart unnar dom det är jag så avundsjuk att det inte är jag . Fixar inte allt bebistjat och dessutom de spridda "och ni då? Har inte ni några planer på en liten?". Som ett slag i magen...