mollyalessia

Äldre 18 Nov 19:51

49 svar

Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!

Hej,

Molly heter jag och jag går nu sista året på gymnasiet och vet redan nu att jag vill plugga vidare, men inte direkt efter utan ta ett sabbatsår, jobba och samla nya krafter och plugga SEN. Jag har även svårt att välja vad jag vill plugga till då det finns så många alternativ och jag har många intressen, och jag vill helst inte välja fel. Mina föräldrar, är helt emot detta. För dom så SKA jag plugga vidare samma höst som jag tar studenten och det finns inget mer att diskutera. Inga men finns och sabbatsår kan jag bara glömma enligt dom. Jag har sagt att jag inte vet vad jag vill, att jag helst vill jobba och resa i ett år innan jag pluggar men svaret jag får tillbaka är att jag kan resa och jobba efter jag fått min högskoleexamen samt att jag är för ung för att jobba direkt efter gymnasiet. (Vill även nämna att mamma tidigare sagt att det är läge för mig att hitta jobb så att jag får en fot in i arbetslivet, så jag vet inte hur hon tänker nu)

Jag har sagt att jag förstår att dom vill mitt bästa, att dom vill att jag ska ha den bästa framtiden som möjligt och jag får en lön där jag slipper tveka om jag vill köpa en viss sak eller inte. Men bara för att de vill mitt bästa betyder det inte att ni vet mitt bästa, har jag sagt. "Jo, det vet vi." har jag fått tillbaka då.Jag, mamma och pappa har bråkat om det här i flera veckor nu och det tar kål på mig. Jag mår så sjukt dåligt, och jag har vänt mig till alla mina vänner och de råd dom gett mig har jag tagit emot och försökt med men INGET hjälper. Jag vet vad jag vill, och det är just det här jag vill, att ta ett sabbatsår. Ett enda. Det är inte så att jag inte vill plugga, för det vill jag verkligen men mina föräldrar anser att tar jag ett sabbatsår så har jag förstört hela mitt liv. Mamma säger även att tar jag ett sabbatsår så kommer det komma konsekvenser från henne och pappa, och det skulle inte förvåna mig ifall hon slängde ut mig ur huset eller om hon sluta prata med mig fram tills jag sätter igång med skolan igen. En annan anledning till varför jag inte vill resa mycket efter jag pluggat färdigt är för att jag blir kastad direkt in i arbetslivet. Det behöver inte vara så, men helst så vill jag det så att jag kan börja jobba med det jag pluggat i flera år.

Bör även tillägga att försöka övertala mina föräldrar till något dom är emot, är som att försöka flytta på ett berg - det går inte. Så antingen blir det att lyssna på dom eller att göra som jag själv känner, och helt ärligt så lutar det åt det sistnämnda. Jag har iallafall ingen aning om vad eller hur jag ska göra! Jag kan verkligen inte sluta tänka på och ju mer tiden går desto säkrare blir jag att det jag tycker är det som är rätt. Men jag vill å andra sidan inte att mina föräldar och jag ska börja bråka om/när jag tar ett sabbatsår, och det är just dessa konsekvenser jag är rädd för. Att bli ignorerad, utkastad etc. En sak jag vet kommer och hända och det sa mamma igår kväll, att tar jag beslutet att inte plugga vidare så kommer inte vi fira min student..

Har även frågat mamma om hon skulle skämmas över mig om jag inte lyssna och då säger hon att hon aldrig skulle skämmas över sitt barn, vad barnet än gör. Men saken är den, att jag vet att hon kommer att skämmas. Hela mammas släkt är utbildade och vissa har även doktorerat i sina ämnen så då känner jag mig mer pressad. Inte nog med det så börjar JAG skämmas för mitt beslut, och det är inte det att innerst inne vet jag att jag gör fel, för det vet jag att jag inte kommer göra. Jag skäms för att mamma skäms. Jag skäms för ansiktsuttrycken mammas släkt kommer få när jag berättar att jag tänker jobba och resa i ett år för att sen plugga igen, och jag borde inte ens skämmas. Varför ska jag skämmas för något jag tycker om? Något jag vill göra? Det känns så sjukt alltihop för såhär långt ska det egentligen inte gå.

Skulle vara jättesnällt om någon kom med råd och hjälp så jag vet vad jag kan göra, för jag orkar verkligen inte fortsätta såhär. Vill inte heller att mina föräldrar ska sluta prata med mig..

Tack på förhand! (och förlåt för den långa och obegripliga texten)

En struts

Äldre 20 Nov 00:06

#31

Det här med att "pratvägra" som det låg så mycket psykiskt trauma i, då jag hade mitt sådant beteende mot min mamma.
Jag är ju livrädd för att min dotter, skulle börja tillämpa det. (Man får verkligen hoppas att det inte blir SÅNA konflikter och frigörelseförsök från sin dotter.)

mollyalessia

Äldre 20 Nov 00:11

#32

En struts skrev 2012-11-20 00:02:45 följande:

Skulle du vilja bo själv mollyallesia?
Skulle det kunna vara en väg att bli självständig, och att du kan frigöra dig från dina föräldrars hårda krav?
Har du isåfall möjlighet att flytta då kanske, om du hittar ett jobb?
Eller om du då åker på en resa, så har du ju ditt uppehälle där istället.
Är det något som lockar och som du skulle vilja?
Du fyller 18 år och du har all rätt att göra det som behagar. Egentligen har man rätt att flytta hemifrån (bestämma var man ska bo, från 16 års ålder). Jag flyttade i den åldern till släktingar, där jag fick inackorderingsbidrag från soc. att bo så.
Men jag kan misstänka att du har den typ av föräldrar som "sätter sig emot" att du vill flytta då också?

Skulle jag vilja jättegärna. Nu ännu mer när jag vet att mina föräldrar verkligen tänker som dem gör samt vad jag läst här, så skulle jag helst vilja göra det efter studenten. Kommer skriva upp mig i bostadskön snart. När jag väl hittar ett jobb och förhoppningsvis snabbt så kommer jag ligga i med att hitta lägenhet. Kan tänka mig att resa någon annanstans, men jag måste ju först tjäna pengar till det. Som sagt kommer mina föräldrar inte hjälpa mig med det ekonomiska på ett tag, kanske aldrig, om jag gör det jag vill.
Tro det eller ej, men att flytta hemifrån är något de vill att jag ska göra. De har själva sagt att de inte vill att jag ska vara 22 och fortfarande bo hemma, utan vara självständig och så.

mollyalessia

Äldre 20 Nov 00:14

#33

En struts skrev 2012-11-20 00:06:41 följande:

Det här med att "pratvägra" som det låg så mycket psykiskt trauma i, då jag hade mitt sådant beteende mot min mamma.
Jag är ju livrädd för att min dotter, skulle börja tillämpa det.

(Man får verkligen hoppas att det inte blir SÅNA konflikter och frigörelseförsök från sin dotter.)

Se till att det som hände dig, inte händer henne då? Du verkar vara en toppen mamma med alla hästar i stallet, och lär vara förstående sen när din dotter kommer upp i tonåren(ifall hon redan inte gjort det då) så jag tror inte att du har någonting att oroa dig för faktiskt :) Se till bara att ha en sådan ärlig och öppen relation till varandra så att ni kan prata om allt, för när jag vart ute om nätterna, gått på fester och så har jag sett riktigt illa saker som jag velat prata med min mamma om men som jag inte kunnat. :)

En struts

Äldre 20 Nov 11:25

#34

mollyalessia skrev 2012-11-20 00:11:21 följande:

Skulle jag vilja jättegärna. Nu ännu mer när jag vet att mina föräldrar verkligen tänker som dem gör samt vad jag läst här, så skulle jag helst vilja göra det efter studenten. Kommer skriva upp mig i bostadskön snart. När jag väl hittar ett jobb och förhoppningsvis snabbt så kommer jag ligga i med att hitta lägenhet. Kan tänka mig att resa någon annanstans, men jag måste ju först tjäna pengar till det. Som sagt kommer mina föräldrar inte hjälpa mig med det ekonomiska på ett tag, kanske aldrig, om jag gör det jag vill.
Tro det eller ej, men att flytta hemifrån är något de vill att jag ska göra. De har själva sagt att de inte vill att jag ska vara 22 och fortfarande bo hemma, utan vara självständig och så.

Men det är jättebra, att de vill att du ska flytta, så de inte förvägrar dig något sådant. Det verkar vara något sådant du behöver då, för att bli självständig. Alltså det verkar klart värt det för din del.
Jag vet att man kanske tänker att man helst vill slippa studielån och sånt, och därför står ut att bo hemma.
Men det är inte värt det om man lider så.
Det är så härligt och viktigt att bli självständig.
Ärligt ska jag säga att jag första tiden till och med hyrde ett rum, hos en tant, inte för långt hemifrån, för att jag hellre bodde själv, i början.
Sen kan man ju hyra i andrahand kanske? Bo i kollektiv?(det har jag aldrig gjort faktiskt, men ett tag velat riktigt gärna, för jag tyckte det verkade så mysigt)
Sen kan du ju åka utomlands som du säger, och då är det riktigt skönt att vara lägenhetsfri, om man gör det, så man slipper att tänka på att någon ska hyra ens egen lägenhet i andrahand och så.
Så passa på och ta chansen nu innan du bildat familj och sånt också.

Det är ju faktiskt HELT rätt tid att åka, om du är skoltrött.
Jag tycker nog det är lämpligare att åka INNAN högskolan är klar, för efter högskolan så kan man vara så inriktad på just det yrke man utbildat sig till, man kanske har någon praktik, eller så är kanske yrkesområdet ute och värvar på universitetet.

Det verkar lite som du väger det ekonomiska mot din frihet.

mollyalessia skrev 2012-11-20 00:11:21 följande:

. Som sagt kommer mina föräldrar inte hjälpa mig med det ekonomiska på ett tag, kanske aldrig, om jag gör det jag vill.
Tro det eller ej, men att flytta hemifrån är något de vill att jag ska göra. De har själva sagt att de inte vill att jag ska vara 22 och fortfarande bo hemma, utan vara självständig och så.

Och jag tycker att du bör överväga den självständighet och frihet du kan få, genom att flytta.

En struts

Äldre 20 Nov 11:27

#35

mollyalessia skrev 2012-11-20 00:14:59 följande:

Se till att det som hände dig, inte händer henne då? Du verkar vara en toppen mamma med alla hästar i stallet, och lär vara förstående sen när din dotter kommer upp i tonåren(ifall hon redan inte gjort det då) så jag tror inte att du har någonting att oroa dig för faktiskt :) Se till bara att ha en sådan ärlig och öppen relation till varandra så att ni kan prata om allt, för när jag vart ute om nätterna, gått på fester och så har jag sett riktigt illa saker som jag velat prata med min mamma om men som jag inte kunnat. :)

Nej, verkligen hoppas man att det inte blir såna relationskonflikter. Jag gör mitt bästa. Men jag vet inte, man ska ju inte vara helt säker på att barnet helt plötsligt vänder sig emot en. Det är ju extra laddat mellan mödrar och döttrar också.

Tygtiiger

Äldre 20 Nov 20:05

#36

mollyalessia skrev 2012-11-19 23:15:14 följande:

Ärligt, så ja. Även fast vissa inte tagit ett år ledigt utan bara inte velat plugga vidare så är det något de är emot. Men jag har ju även sagt, blir det så att jag inte hittar ett jobb kommer jag söka kurser som jag kan gå på. Något som intresserar mig så jag ändå har någonting att göra. Men mina föräldrar förväntar sig ett helt program. Jobb eller inte, jag ska gå i skolan.
Det är jag fullt medveten om, jag lär göra många misstag i mitt liv men ska en konsekvens för en blivande 18åring verkligen vara att ens förälder/föräldrar beslutar att inte prata med en för att man inte lytt?? Andra konsekvenser kan jag ta, men det här är ju orimligt?!

Nej, jag tycker inte det är rimligt på något sätt att straffa sitt barn med radiotystnad för att hen inte vill plugga vidare. Men vad du än gör så måste du ta konsekvenserna av det - böj dig för det de vill och må dåligt av det, eller ta risken att de vägrar prata med dig (och må kanske dåligt av det).

Jag tycker som så många andra att du ska flytta så snart du kan. Det är bättre att bo inneboende och vara självständig än att bo hemma. Det är i synnerhet värt en fattig ekonomi ett tag. Fall inte i fällan att det måste vara en egen lägenhet eller att du måste ha bra med pengar etc. De flesta jag känner har som studenter levt påfallande påvert, bott i studentrum eller inneboende och fått hålla ordentligt i pengarna. Kul kan man ha ändå!!

Sedan hoppas jag absolut att du pluggar vidare för det är kul att läsa på universitet/högskola och det är en höjdare att ha en utbildning och ett jobb man trivs med! Men du ska läsa något som du själv vill, och när du känner dig någorlunda redo. Jag tycker inte att man ska låta sina föräldrar välja ens riktning i livet, de kan få komma med goda råd men inte välja.

Krupke, we've got problems of our own!

Knyttan

Äldre 20 Nov 23:27

#37

Jag har inte läst hela tråden bara sista sidan, men jag tänker lite på det som tygtiger a här ovan. Det är verkligen ingen dans på rosor att komma ut i "verkligheten" som ung människa idag, jobb som man får med bara en gymnasieutbildning (och som man kan leva på) är väldigt få och man ska ha mycket tur och kontakter för att få dem. Samma med lägenheter om man bor i en lite större stad så kan man nog gömma att få en egen OM man inte stått i bostadskö sedan man var två eller har föräldrar som köper en. Jag vill inte vara pessimistisk, men det är så verkligheten efter gymnasiet ser ut.
Jag är själv en av dem som började plugga direkt efter gymnasiet mest bara för det betydde att jag kunde komma bort hemifrån (hyra studentrum billigt) och jag fick en inkomst (CSN) så jag klarade mig. Så här i efterhand så önskar jag att jag hade tagit ett sabbatsår för efter två år på universitetet blev jag utbränd och deprimerad och det tog mig flera år efter det att bli bra igen. Nu är jag 32 och håller på att kämpa för att få ihop de sista poängen i min utbildning samtidigt som jag jobbar eftersom jag inte har mer studiemedel att ta, och det är tufft så klart. Kanske hade allt varit annorlunda om jag hade tagit ett sabbatsår. Så jag tycker absolut inte att det är bra att fortsätta plugga direkt efter studenten.
Samtidigt så måste du ju se det lite realistiskt också och det är att chanserna till jobb/boende är små, och speciellt om du inte kan räkna med dina föräldrars stöd. Så jag undrar om det inte finns någon annan utväg eller möjlighet för dig? Skulle det kunna vara en möjlighet att du åker på något slags utbytesår, skulle dina föräldrar kunna acceptera det? Språkstudier i ett annat land? På så sätt så får du ju både resa på samma gång som dina föräldrar kana accepera att du gör något du kan ha nytta av i framtiden? Det finns många kurser och program utomlands som man kan kombinera med allt möjligt. Skidåkning, volontärarbete mm. De kostar ju vanligtvis en slant,men det finns både billigare och dyrare alternativ. Annars så kan man åka utomlands och plugga vid andra universitet i Europa som "free mover" också och då kan man ofta plugga gratis, men i så fall måste man ju styra upp boende mm själv. Din SYO kan säkert hjälpa dig med massa info om detta. PÅ så sätt så skulle du ju kunna läsa någon kurs som en förevändning för att komma ut på äventyr och behöver kanske inte ta det på så blodigt allvar...
En annan variant är ju att du faktiskt söker och börjar på en kurs i någon annan stad och på så sätt har din försörjning och kanske bostad (studentlgh, kåren eller whatever) fixad åtminstone de första månaderna, och när du väl är på den nya orten kan du strunta i studierna och söka jobb istället. Sedan när du ställer dina föräldrar för fullbordat faktum - du har hoppat av studerna, men har redan jobb och tillfälligt boende - så kanske de lättare accepterar faktum? Visst det är inte idealiskt att ta CSN utan att ta sina poäng och det kan innebära att du får problem längre fram, men åtminstone på min tid så brukade de se igenom fingrarna med dem som valt fel första terminen eller ändrar sig..

Vet inte om det hjälper dig på något sätt men kanske ska du inte tänka att det är så antingen eller, antingen plugga stenhårt på det programmet du ska ta examen i eller så ska du bara ha sabbatsår, det finns en massa varianter däremellan som kan lösa både dina problem med föräldrarna och försörjning/ bostadsproblem mm...

mollyalessia

Äldre 21 Nov 00:08

#38

En struts skrev 2012-11-20 11:25:29 följande:

Men det är jättebra, att de vill att du ska flytta, så de inte förvägrar dig något sådant. Det verkar vara något sådant du behöver då, för att bli självständig. Alltså det verkar klart värt det för din del.
Jag vet att man kanske tänker att man helst vill slippa studielån och sånt, och därför står ut att bo hemma.
Men det är inte värt det om man lider så.
Det är så härligt och viktigt att bli självständig.
Ärligt ska jag säga att jag första tiden till och med hyrde ett rum, hos en tant, inte för långt hemifrån, för att jag hellre bodde själv, i början.
Sen kan man ju hyra i andrahand kanske? Bo i kollektiv?(det har jag aldrig gjort faktiskt, men ett tag velat riktigt gärna, för jag tyckte det verkade så mysigt)
Sen kan du ju åka utomlands som du säger, och då är det riktigt skönt att vara lägenhetsfri, om man gör det, så man slipper att tänka på att någon ska hyra ens egen lägenhet i andrahand och så.
Så passa på och ta chansen nu innan du bildat familj och sånt också.

Det är ju faktiskt HELT rätt tid att åka, om du är skoltrött.
Jag tycker nog det är lämpligare att åka INNAN högskolan är klar, för efter högskolan så kan man vara så inriktad på just det yrke man utbildat sig till, man kanske har någon praktik, eller så är kanske yrkesområdet ute och värvar på universitetet.

Det verkar lite som du väger det ekonomiska mot din frihet.

Och jag tycker att du bör överväga den självständighet och frihet du kan få, genom att flytta.

Är du en bra människokännare, en struts? Att du t.o.m. kan förstå hur vissa människor är och beter sig, genom bara att höra en beskrivning om de samt vad de tycker om saker? Jag tror fan att du är det. Ursäkta mig, för att jag är så tjatig gällande alltihop också. Men, det med att de sätter sig emot mig att flytta hemifrån, som du sa? Det stämmer helt, och det kom fram idag då vi hade vårt värsta bråk hittils. Så fort mamma sa de orden så tänkte jag på dig, konstigt jag vet, men det var så..
På ett sätt så känns det som om att alla som har svarat här, och kommit med råd, har på något sätt varit en sorts mamma som jag inte är van vid men vet är rätt, om du förstår? Och då är det människor man aldrig pratat med tidigare i sitt hela liv. Era barn, eller iallafall framtida kan skatta sig lyckliga, kan jag lugnt säga.

mollyalessia

Äldre 21 Nov 00:13

#39

Knyttan skrev 2012-11-20 23:27:28 följande:

Jag har inte läst hela tråden bara sista sidan, men jag tänker lite på det som tygtiger a här ovan. Det är verkligen ingen dans på rosor att komma ut i "verkligheten" som ung människa idag, jobb som man får med bara en gymnasieutbildning (och som man kan leva på) är väldigt få och man ska ha mycket tur och kontakter för att få dem. Samma med lägenheter om man bor i en lite större stad så kan man nog gömma att få en egen OM man inte stått i bostadskö sedan man var två eller har föräldrar som köper en. Jag vill inte vara pessimistisk, men det är så verkligheten efter gymnasiet ser ut.
Jag är själv en av dem som började plugga direkt efter gymnasiet mest bara för det betydde att jag kunde komma bort hemifrån (hyra studentrum billigt) och jag fick en inkomst (CSN) så jag klarade mig. Så här i efterhand så önskar jag att jag hade tagit ett sabbatsår för efter två år på universitetet blev jag utbränd och deprimerad och det tog mig flera år efter det att bli bra igen. Nu är jag 32 och håller på att kämpa för att få ihop de sista poängen i min utbildning samtidigt som jag jobbar eftersom jag inte har mer studiemedel att ta, och det är tufft så klart. Kanske hade allt varit annorlunda om jag hade tagit ett sabbatsår. Så jag tycker absolut inte att det är bra att fortsätta plugga direkt efter studenten.
Samtidigt så måste du ju se det lite realistiskt också och det är att chanserna till jobb/boende är små, och speciellt om du inte kan räkna med dina föräldrars stöd. Så jag undrar om det inte finns någon annan utväg eller möjlighet för dig? Skulle det kunna vara en möjlighet att du åker på något slags utbytesår, skulle dina föräldrar kunna acceptera det? Språkstudier i ett annat land? På så sätt så får du ju både resa på samma gång som dina föräldrar kana accepera att du gör något du kan ha nytta av i framtiden? Det finns många kurser och program utomlands som man kan kombinera med allt möjligt. Skidåkning, volontärarbete mm. De kostar ju vanligtvis en slant,men det finns både billigare och dyrare alternativ. Annars så kan man åka utomlands och plugga vid andra universitet i Europa som "free mover" också och då kan man ofta plugga gratis, men i så fall måste man ju styra upp boende mm själv. Din SYO kan säkert hjälpa dig med massa info om detta. PÅ så sätt så skulle du ju kunna läsa någon kurs som en förevändning för att komma ut på äventyr och behöver kanske inte ta det på så blodigt allvar...
En annan variant är ju att du faktiskt söker och börjar på en kurs i någon annan stad och på så sätt har din försörjning och kanske bostad (studentlgh, kåren eller whatever) fixad åtminstone de första månaderna, och när du väl är på den nya orten kan du strunta i studierna och söka jobb istället. Sedan när du ställer dina föräldrar för fullbordat faktum - du har hoppat av studerna, men har redan jobb och tillfälligt boende - så kanske de lättare accepterar faktum? Visst det är inte idealiskt att ta CSN utan att ta sina poäng och det kan innebära att du får problem längre fram, men åtminstone på min tid så brukade de se igenom fingrarna med dem som valt fel första terminen eller ändrar sig..

Vet inte om det hjälper dig på något sätt men kanske ska du inte tänka att det är så antingen eller, antingen plugga stenhårt på det programmet du ska ta examen i eller så ska du bara ha sabbatsår, det finns en massa varianter däremellan som kan lösa både dina problem med föräldrarna och försörjning/ bostadsproblem mm...

Uppskattar att du kommer med råd, tack! Men det är utbildning eller inget. Det är utbildning eller så blir mitt liv till ett helvete. Iallafall det som kom fram idag. Så mina föräldrar kommer aldrig att acceptera någon form utav studier, förutom studier på ett universitet med en bra och prestigefylld utbildning och inte någon resa för att plugga något jag själv tycker är intressesant då det är onödigt och jag vet ju inte vad som kommer att hända under ett år av ledighet. Nya skollagar kan ju tillkomma som begränsar mina val sen, enligt dom. Så, ja. Har ingen aning

systeryster3

Äldre 21 Nov 07:40

#40

mollyalessia skrev 2012-11-21 00:13:47 följande:

Uppskattar att du kommer med råd, tack! Men det är utbildning eller inget. Det är utbildning eller så blir mitt liv till ett helvete. Iallafall det som kom fram idag. Så mina föräldrar kommer aldrig att acceptera någon form utav studier, förutom studier på ett universitet med en bra och prestigefylld utbildning och inte någon resa för att plugga något jag själv tycker är intressesant då det är onödigt och jag vet ju inte vad som kommer att hända under ett år av ledighet. Nya skollagar kan ju tillkomma som begränsar mina val sen, enligt dom. Så, ja. Har ingen aning

Du säger att ni hade ett stort bråk igår, vad hände? Vad sa dom denna gången?
Hur känner du nu för vad dom säger? Tror du att de kommer få sin vilja eller orkar du ta striden i slutändan?

HerrNilsson

Äldre 21 Nov 11:25

#41

Jag har inte läst hela tråden, men TS situation påminner väldigt mycket hur det var för mig när jag var i din ålder. Tyvärr kunde jag inte stå emot trycket och började en "fin" utbildning direkt efter gymnasiet. Eftersom jag inte var så motiverad blev studieresultaten därefter, jag brydde mig inte om att lära känna mina studiekmarater och allt blev bara fel och tråkigt.
Idag är jag en jävligt bitter person, utan någon egentlig karriär med en problematisk relation till mina föräldrar.

Om jag hade fått gå tillbaka i tiden med den erfarenhet jag har idag hade jag sagt åt mig att läsa en kurs i tex statistik eller engelska på halvfart, jobba några timmar i veckan, fixa körtkort och passa på att träffa människor som pluggar olika saker och få inspiration av dem. Ge mig tid att fundera och drömma men samtidigt kunna säga att jag pluggar och inte behöva ta av CSN veckorna.
Jag vet inte om en kurs på halvfart hade accepterats av mina föräldrar men de hade aldrig slängt ut mig ur hemmet heller.

Vet inte om det här hjälper dig på något sätt men hoppas du hittar ett bra sätt att hantera situationen.

En struts

Äldre 21 Nov 12:45

#42

mollyalessia skrev 2012-11-21 00:08:51 följande:

Är du en bra människokännare, en struts? Att du t.o.m. kan förstå hur vissa människor är och beter sig, genom bara att höra en beskrivning om de samt vad de tycker om saker? Jag tror fan att du är det. Ursäkta mig, för att jag är så tjatig gällande alltihop också. Men, det med att de sätter sig emot mig att flytta hemifrån, som du sa? Det stämmer helt, och det kom fram idag då vi hade vårt värsta bråk hittils. Så fort mamma sa de orden så tänkte jag på dig, konstigt jag vet, men det var så..
På ett sätt så känns det som om att alla som har svarat här, och kommit med råd, har på något sätt varit en sorts mamma som jag inte är van vid men vet är rätt, om du förstår? Och då är det människor man aldrig pratat med tidigare i sitt hela liv. Era barn, eller iallafall framtida kan skatta sig lyckliga, kan jag lugnt säga.

Vad rörd jag blir mollyalessia. ${#emotions_dlg.flower}$ Jag bara antar, och så vill jag verkligen försöka hjälpa dig. Å, det känns som att du verkligen behöver något handfast stöd nu, i din frigörelse. Det finns ingen ungdomsmottagning du kan vända dig till?
Det finns många gamla kloka föräldrar här på fl, men jag tycker även såna här relationexperter i tex familjerådgivnings-spalter brukar kunna ge väldigt bra och utförliga råd. Jag tänker tillexempel på tidningar där psykologer svarar rent professionellt på väldigt ingående frågor som folk med stora problem har (exempelvis Dagens Nyheter, insidan www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/11/19/varfor-ska-jag-bara-ta-ansvar-for-var-relation/ där legitimerade psykologer svarar, eller kanske Familjeliv har en rådgivare du kan vända dig till. Bara så du kommer vidare.)
Det är jättebra att du vänt dig som första steg här till familjeliv för att rådgöra. Hoppas nu du kommer vidare.
Det är jätteviktigt att du får stöd nu för det verkar vara en riktigt allvarlig konflikt som börjat uppstå nu, för dig, i ditt hem.

mollyalessia

Äldre 24 Nov 19:48

#43

systeryster3 skrev 2012-11-21 07:40:10 följande:

Du säger att ni hade ett stort bråk igår, vad hände? Vad sa dom denna gången?
Hur känner du nu för vad dom säger? Tror du att de kommer få sin vilja eller orkar du ta striden i slutändan?

Bland annat att jag är så pass egoistisk att jag kommer göra som jag själv vill, eftersom att jag inte har och aldrig haft någon respekt för mina föräldrar och att jag alltid tänkt på vad jag vill och inte på andras välbefinnande. Att gör jag som jag vill och inte påbörjar studierna på universitet nästa år, så kommer samma dag som när alla andra universitetsstudenter börjar skolan kommer mitt helvete att börja, och hon kommer verkligen se till att det blir ett helvete. Att om jag flyttar hemifrån innan jag fyller 21 så är jag inte hennes barn längre. Att jag är en idiot som svävar uppe bland molnen och måste komma ner på jorden, för det finns ingen chans i världen att jag lär klara mig om jag flyttar. Har ju som sagt inget jobb än så när jag säger att jag tänker isådanafall flytt får jag som svar "med vilka pengar, du har inget jobb." Vilket jag kan förstå. Jag kanske borde börjat snacka om detta EFTER jag fått jobb, om jag nu får det. Skrik, tårar, osv osv osv. Inte bland de bästa kvällarna i mitt liv kan jag lugnt säga, haha..

Jag känner mig väll arg, besviken på ett sätt då jag inte anser att jag inte gjort något fel, ledsen, frustrerad. Jag vet inte. Mina föräldrar har alltid fått sin vilja igenom för att de är just det, föräldrar. Jag har bara fått min vilja igenom när det gäller saker som jag vill ha osv, materialla saker helt enkelt.

En struts

Äldre 24 Nov 23:17

#44

mollyalessia skrev 2012-11-24 19:48:59 följande:

Bland annat att jag är så pass egoistisk att jag kommer göra som jag själv vill, eftersom att jag inte har och aldrig haft någon respekt för mina föräldrar och att jag alltid tänkt på vad jag vill och inte på andras välbefinnande. Att gör jag som jag vill och inte påbörjar studierna på universitet nästa år, så kommer samma dag som när alla andra universitetsstudenter börjar skolan kommer mitt helvete att börja, och hon kommer verkligen se till att det blir ett helvete. Att om jag flyttar hemifrån innan jag fyller 21 så är jag inte hennes barn längre.

Jag häpnar så jag tappar hakan. De säger att du är egoistisk, när de själva säger att de kommer att ta avstånd ifrån dig, om du flyttar hemifrån innan du fyllt 21 år.
De är ju fullständiga egoister och totalt onormala föräldrar som ponerar att ta avstånd från dig för att du ska stå på egna ben. DE ska vara rädda att förlora dig, som sin dotter. DU ska inte behöva vara rädd för att förlora dina föräldrar.

En struts

Äldre 24 Nov 23:21

#45

mollyalessia skrev 2012-11-24 19:48:59 följande:

Jag vet inte. Mina föräldrar har alltid fått sin vilja igenom för att de är just det, föräldrar. Jag har bara fått min vilja igenom när det gäller saker som jag vill ha osv, materialla saker helt enkelt.

Näe, man får inte alltid sin vilja igenom just för att man är förälder. Det är just det man inte får, när barnen blir äldre. Och det är det som är meningen. Att barnen ska bli självständiga, kunna förhandla sig till saker, och kunna stå på egna ben.
Att inte låta barnen utvecklas så, är förtryck, av föräldrarna.

Mimmi W

Äldre 15 May 22:48

#46

Snygg bump det blir nu, men skulle jättegärna vilja veta hur det gick/går? Hur mår du och hur står läget till nu med dina föräldrar?

Bilden jag fått efter att ha läst är att någon av föräldrarna, troligtvis din mamma, lider av en narcissistisk personlighetsstörning och med det sagt bör du veta att sådana personer kan göra och säga allt för att få en att må dåligt, tveka och få dåligt samvete. Måla upp sig själv som offer med andra ord.

Styrkekramar

Anonym (Vad hände sedan?)

Fri 6 Sep 2024 12:41

#47

En gammal tråd jag svarar på nu kanske?
Men tycker såhär:
Dina föräldrar, och framförallt din mor, lider av narcissistisk personlighetsstörning..
Skrämmande att läsa hur de psykar dig till att "rätta dig i ledet"och lyda dem blint?
Är du 18 år fyllda?
DRA illa kvickt! Ekonomi löser sig,även om det blir fattigt ett tag,DET får du ta i beräkningen..
Hyr en lägenhet i andra hand med nån kompis etc
Du behöver frihet, luft NU!Med de råd som vissa gett dig om möjligheter och ekonomi nog att genomföra planen,borde det gå?

Anonym (Vuxen)

Fri 6 Sep 2024 12:59

#48

mollyalessia skrev 2012-11-18 19:51:22 följande:

Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!

Hej,

Molly heter jag och jag går nu sista året på gymnasiet och vet redan nu att jag vill plugga vidare, men inte direkt efter utan ta ett sabbatsår, jobba och samla nya krafter och plugga SEN. Jag har även svårt att välja vad jag vill plugga till då det finns så många alternativ och jag har många intressen, och jag vill helst inte välja fel. Mina föräldrar, är helt emot detta. För dom så SKA jag plugga vidare samma höst som jag tar studenten och det finns inget mer att diskutera. Inga men finns och sabbatsår kan jag bara glömma enligt dom. Jag har sagt att jag inte vet vad jag vill, att jag helst vill jobba och resa i ett år innan jag pluggar men svaret jag får tillbaka är att jag kan resa och jobba efter jag fått min högskoleexamen samt att jag är för ung för att jobba direkt efter gymnasiet. (Vill även nämna att mamma tidigare sagt att det är läge för mig att hitta jobb så att jag får en fot in i arbetslivet, så jag vet inte hur hon tänker nu)

Jag har sagt att jag förstår att dom vill mitt bästa, att dom vill att jag ska ha den bästa framtiden som möjligt och jag får en lön där jag slipper tveka om jag vill köpa en viss sak eller inte. Men bara för att de vill mitt bästa betyder det inte att ni vet mitt bästa, har jag sagt. "Jo, det vet vi." har jag fått tillbaka då.Jag, mamma och pappa har bråkat om det här i flera veckor nu och det tar kål på mig. Jag mår så sjukt dåligt, och jag har vänt mig till alla mina vänner och de råd dom gett mig har jag tagit emot och försökt med men INGET hjälper. Jag vet vad jag vill, och det är just det här jag vill, att ta ett sabbatsår. Ett enda. Det är inte så att jag inte vill plugga, för det vill jag verkligen men mina föräldrar anser att tar jag ett sabbatsår så har jag förstört hela mitt liv. Mamma säger även att tar jag ett sabbatsår så kommer det komma konsekvenser från henne och pappa, och det skulle inte förvåna mig ifall hon slängde ut mig ur huset eller om hon sluta prata med mig fram tills jag sätter igång med skolan igen. En annan anledning till varför jag inte vill resa mycket efter jag pluggat färdigt är för att jag blir kastad direkt in i arbetslivet. Det behöver inte vara så, men helst så vill jag det så att jag kan börja jobba med det jag pluggat i flera år.

Bör även tillägga att försöka övertala mina föräldrar till något dom är emot, är som att försöka flytta på ett berg - det går inte. Så antingen blir det att lyssna på dom eller att göra som jag själv känner, och helt ärligt så lutar det åt det sistnämnda. Jag har iallafall ingen aning om vad eller hur jag ska göra! Jag kan verkligen inte sluta tänka på och ju mer tiden går desto säkrare blir jag att det jag tycker är det som är rätt. Men jag vill å andra sidan inte att mina föräldar och jag ska börja bråka om/när jag tar ett sabbatsår, och det är just dessa konsekvenser jag är rädd för. Att bli ignorerad, utkastad etc. En sak jag vet kommer och hända och det sa mamma igår kväll, att tar jag beslutet att inte plugga vidare så kommer inte vi fira min student..

Har även frågat mamma om hon skulle skämmas över mig om jag inte lyssna och då säger hon att hon aldrig skulle skämmas över sitt barn, vad barnet än gör. Men saken är den, att jag vet att hon kommer att skämmas. Hela mammas släkt är utbildade och vissa har även doktorerat i sina ämnen så då känner jag mig mer pressad. Inte nog med det så börjar JAG skämmas för mitt beslut, och det är inte det att innerst inne vet jag att jag gör fel, för det vet jag att jag inte kommer göra. Jag skäms för att mamma skäms. Jag skäms för ansiktsuttrycken mammas släkt kommer få när jag berättar att jag tänker jobba och resa i ett år för att sen plugga igen, och jag borde inte ens skämmas. Varför ska jag skämmas för något jag tycker om? Något jag vill göra? Det känns så sjukt alltihop för såhär långt ska det egentligen inte gå.

Skulle vara jättesnällt om någon kom med råd och hjälp så jag vet vad jag kan göra, för jag orkar verkligen inte fortsätta såhär. Vill inte heller att mina föräldrar ska sluta prata med mig..

Tack på förhand! (och förlåt för den långa och obegripliga texten)

Ursäkta, men dina föräldrar låter okunniga.

Såklart man inte vill att barnet ska skrota hemma utan jobb eller plugg ett år - men du har ju tänkt jobba. Det finns ju jobb, hemtjänst, vård, McD eller Max, kundservice, affär på obekväma tider. Mm. Så söker du kommer du få nåt.

Men att börja en lång utbildning utan att vara säker att man vill gå det är ju ren idioti ärligt talat, risken att man ångrar sig eller tröttnar är hög och då står man där med risk att inte ha nog med csn sen.

Dessutom, när jag sitter med och rekryterar vill jag ha personer som har någon koll på världen allmänt, som kan klara sig, som har reflekterat över sina studieval. Inte vara gasat igenom allt snabbast möjligt. Finns där ett sabbatsår med jobb och /eller strökurser tycker jag ofta bara det är positivt. Jag vill jobba med människor, inte med maskiner.

Själv tog jag ett sabbatsår när jag gick ut, jag gick ut med 20,0 i betyg. Tog ändå ett år för att jag behövde en paus helt enkelt, jobbade halva året väldigt lågavlönad och halva året läste jag lite kurser som lät bra för att få en inblick i studier. Kurser som var generella men som jag visste gav mervärde oavsett.

Sen var jag klar att börja plugga, blev ingenjör och är idag välbetald (och har familj och så med, så ja, det funkade ju ).

Det jag skyggar mest från idag är unga som hetsar genom livet, och är det föräldrar som driver på som dina för är det ju sorgligt.

Som sagt, ok att inte vilja att en tonåring driver hemma utan något alls - men det var ju inte det du tänkt?

Anonym (Vuxen)

Fri 6 Sep 2024 13:09

#49

Såg nu att det var en gammal tråd. Men om någon annan har samma problem som TS gäller mina råd fortfarande.

Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!

INNEHÅLL