• mollyalessia

    Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!

    Hej,

    Molly heter jag och jag går nu sista året på gymnasiet och vet redan nu att jag vill plugga vidare, men inte direkt efter utan ta ett sabbatsår, jobba och samla nya krafter och plugga SEN. Jag har även svårt att välja vad jag vill plugga till då det finns så många alternativ och jag har många intressen, och jag vill helst inte välja fel. Mina föräldrar, är helt emot detta. För dom så SKA jag plugga vidare samma höst som jag tar studenten och det finns inget mer att diskutera. Inga men finns och sabbatsår kan jag bara glömma enligt dom. Jag har sagt att jag inte vet vad jag vill, att jag helst vill jobba och resa i ett år innan jag pluggar men svaret jag får tillbaka är att jag kan resa och jobba efter jag fått min högskoleexamen samt att jag är för ung för att jobba direkt efter gymnasiet. (Vill även nämna att mamma tidigare sagt att det är läge för mig att hitta jobb så att jag får en fot in i arbetslivet, så jag vet inte hur hon tänker nu)


    Jag har sagt att jag förstår att dom vill mitt bästa, att dom vill att jag ska ha den bästa framtiden som möjligt och jag får en lön där jag slipper tveka om jag vill köpa en viss sak eller inte. Men bara för att de vill mitt bästa betyder det inte att ni vet mitt bästa, har jag sagt. "Jo, det vet vi." har jag fått tillbaka då.Jag, mamma och pappa har bråkat om det här i flera veckor nu och det tar kål på mig. Jag mår så sjukt dåligt, och jag har vänt mig till alla mina vänner och de råd dom gett mig har jag tagit emot och försökt med men INGET hjälper. Jag vet vad jag vill, och det är just det här jag vill, att ta ett sabbatsår. Ett enda. Det är inte så att jag inte vill plugga, för det vill jag verkligen men mina föräldrar anser att tar jag ett sabbatsår så har jag förstört hela mitt liv. Mamma säger även att tar jag ett sabbatsår så kommer det komma konsekvenser från henne och pappa, och det skulle inte förvåna mig ifall hon slängde ut mig ur huset eller om hon sluta prata med mig fram tills jag sätter igång med skolan igen. En annan anledning till varför jag inte vill resa mycket efter jag pluggat färdigt är för att jag blir kastad direkt in i arbetslivet. Det behöver inte vara så, men helst så vill jag det så att jag kan börja jobba med det jag pluggat i flera år.

    Bör även tillägga att försöka övertala mina föräldrar till något dom är emot, är som att försöka flytta på ett berg - det går inte. Så antingen blir det att lyssna på dom eller att göra som jag själv känner, och helt ärligt så lutar det åt det sistnämnda. Jag har iallafall ingen aning om vad eller hur jag ska göra! Jag kan verkligen inte sluta tänka på och ju mer tiden går desto säkrare blir jag att det jag tycker är det som är rätt. Men jag vill å andra sidan inte att mina föräldar och jag ska börja bråka om/när jag tar ett sabbatsår, och det är just dessa konsekvenser jag är rädd för. Att bli ignorerad, utkastad etc. En sak jag vet kommer och hända och det sa mamma igår kväll, att tar jag beslutet att inte plugga vidare så kommer inte vi fira min student..

    Har även frågat mamma om hon skulle skämmas över mig om jag inte lyssna och då säger hon att hon aldrig skulle skämmas över sitt barn, vad barnet än gör. Men saken är den, att jag vet att hon kommer att skämmas. Hela mammas släkt är utbildade och vissa har även doktorerat i sina ämnen så då känner jag mig mer pressad. Inte nog med det så börjar JAG skämmas för mitt beslut, och det är inte det att innerst inne vet jag att jag gör fel, för det vet jag att jag inte kommer göra. Jag skäms för att mamma skäms. Jag skäms för ansiktsuttrycken mammas släkt kommer få när jag berättar att jag tänker jobba och resa i ett år för att sen plugga igen, och jag borde inte ens skämmas. Varför ska jag skämmas för något jag tycker om? Något jag vill göra? Det känns så sjukt alltihop för såhär långt ska det egentligen inte gå. 

    Skulle vara jättesnällt om någon kom med råd och hjälp så jag vet vad jag kan göra, för jag orkar verkligen inte fortsätta såhär. Vill inte heller att mina föräldrar ska sluta prata med mig..

    Tack på förhand! (och förlåt för den långa och obegripliga texten)    

  • Svar på tråden Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!
  • mollyalessia
    Themis skrev 2012-11-19 20:12:51 följande:
    Hmm...om jag ska gå till mig själv så tror jag detta bottnar i din mammas egen prestationsångest.

    Var förstående.

    Säg "jag vet att du menar mitt bästa mamma och är orolig för min framtid som vilken förälder som helst. Men du kan inte leva mitt liv och du får inte göra mina val åt mig, det vore verkligen en snabb väg till undergång.

    För om jag inte lyckas med det som du har tänkt ut, det som jag inte kan lägga ner mitt hjärta i och känna glädje över för att det inte är vad jag vill, kan jag då lägga den skulden vid din dörr? Vill du ta på dig det ansvaret? Och hur blir vår relation då tror du?

    Jag tänker välja själv och jag får ta konsekvenserna av det, det är det som kallas att vara vuxen.
    --

    Fast med det sagt så hoppas jag att du inte tänker plugga arkeologi TS, jag hade nog gråtit fjorton nätter om mitt barn ville det, med tanke på deras jobbutsikter..Obestämd
    Känner min mamma nog mer än vad hon känner sig själv. Och det där kommer inte att funka på henne. Utan jag kommer få en rejäl utskällning då jag inte vet bättre. Så jag har tappat hoppet helt enkelt. Det här låter hur elakt som helst, då jag faktiskt älskar min mamma även hur hon är och att hon tänker som en grottmänniska, men nu vet jag hur jag inte ska uppfostra mina barn! Att säga att jag inte vill bli som min mamma låter klyschigt men jag känner faktiskt så just nu.

    Haha, nejdå! Det intresserar mig inte det minsta och jag förstår inte hur man kan tycka att det är kul att leta fram skelett, fossiler, ja allt som har med det gamla att göra! Du behöver inte oroa dig :D  
  • En struts
    mollyalessia skrev 2012-11-19 19:58:12 följande:

    Säger jag emot blir jag uppkäftig och respektlös och får höra att man absolut inte behandlar sina föräldrar på det viset. Så jag får mer skit tillbaka ju mer jag säger emot. Även om det blir så att jag inte säger någonting för att få fira min födelsedag samt student så är en sak garanterad och det är det att dom, iallafall mamma, kommer sluta prata med mig och vara sur en lång tid. Vet t.ex att när min moster var runt 20 så rymde hon och hennes kärlek och gifte sig, utan att någon visste, och hennes mamma, alltså min mormor, slutade prata med henne i ca 1 år. Så att frigöra mig är något jag vill, men då är det väll meningen att föräldrar ska hjälpa en och inte bara det, utan glädjas för ens skull? Nu känns det som att flyttar jag hemifrån så får förlorar jag mer på det då min egna mamma slutar snacka med mig.
    Alltså allvarligt? En förälder som slutar prata med sina/sitt barn! VAD är det för förälder????
    Så gör man helt enkelt inte som förälder.
    Barn, kan göra det, i revolt mot sina föräldrar, - men en förälder, som gör så mot sitt barn! Man häpnar. Ta avstånd från sitt eget barn. Det är det ju vad det handlar om.
    De enda typer av föräldrar som jag kan komma på gör så är ju tex Jehovas vittne-föräldrar som tar avstånd från barn då de inte är med i sekten längre. Men för mig låter det FULLSTÄNDIGT främmande även då, att några föräldrar kan göra så.

  • Themis
    En struts skrev 2012-11-19 21:55:13 följande:
    Alltså allvarligt? En förälder som slutar prata med sina/sitt barn! VAD är det för förälder????
    Så gör man helt enkelt inte som förälder.
    Barn, kan göra det, i revolt mot sina föräldrar, - men en förälder, som gör så mot sitt barn! Man häpnar. Ta avstånd från sitt eget barn. Det är det ju vad det handlar om.
    De enda typer av föräldrar som jag kan komma på gör så är ju tex Jehovas vittne-föräldrar som tar avstånd från barn då de inte är med i sekten längre. Men för mig låter det FULLSTÄNDIGT främmande även då, att några föräldrar kan göra så.

    Åja, jag kan tänka mig flera andra anledningar, det händer inte så sällan, för längre eller kortare tid. Vad gör du om ditt barn missbrukar och allvarligt misshandlar både dig och sina mindre och försvarslösa syskon? Ska du ha kvar det barnet hemma då?

    I många fall räcker det t ex med en flickvän eller pojkvän av fel etnicitet, religion eller ekonomisk status. Och det finns absolut även etniska svenskar som agerar så. Eller ett vuxet barn som är grovt kriminellt, t ex. Bara för att man är barn till någon betyder ju inte det att man är under 18 år?
    Om Trött var en pensionär skulle jag slå den, /Themis trötta chef
  • mollyalessia
    En struts skrev 2012-11-19 21:55:13 följande:
    Alltså allvarligt? En förälder som slutar prata med sina/sitt barn! VAD är det för förälder????
    Så gör man helt enkelt inte som förälder.
    Barn, kan göra det, i revolt mot sina föräldrar, - men en förälder, som gör så mot sitt barn! Man häpnar. Ta avstånd från sitt eget barn. Det är det ju vad det handlar om.
    De enda typer av föräldrar som jag kan komma på gör så är ju tex Jehovas vittne-föräldrar som tar avstånd från barn då de inte är med i sekten längre. Men för mig låter det FULLSTÄNDIGT främmande även då, att några föräldrar kan göra så.


    Näraaa, mina föräldrar är troende kristna! Mamma är protestant och pappa är katolik (grov katolik kan jag lägga till) För att prata om annat, så är jag den enda som inte konfirmerat mig på bägge sidorna av släkten. Och jag är inte troende och vet inte vad jag ska tro på. Föräldrarna är inte glada över det, då jag har gjort precis allt som man inte får göra enligt bibeln! Dessutom så är en av Guds tio budord att man skall respektera sina föräldrar, eller mer noggrant, tjäna dem och lyda dem bl.a.  kom och tänka på det nu, det där med att mamma säger att jag är uppkäftig osv. nu vet jag en anledning!
  • En struts
    mollyalessia skrev 2012-11-19 22:10:42 följande:

    Näraaa, mina föräldrar är troende kristna! Mamma är protestant och pappa är katolik (grov katolik kan jag lägga till) För att prata om annat, så är jag den enda som inte konfirmerat mig på bägge sidorna av släkten. Och jag är inte troende och vet inte vad jag ska tro på. Föräldrarna är inte glada över det, då jag har gjort precis allt som man inte får göra enligt bibeln! Dessutom så är en av Guds tio budord att man skall respektera sina föräldrar, eller mer noggrant, tjäna dem och lyda dem bl.a.  kom och tänka på det nu, det där med att mamma säger att jag är uppkäftig osv. nu vet jag en anledning!
    Ok, jag menade inte att ni behövde vara religiösa, utan jag tog bara upp det (det där med Jehovas, därför det är där jag har hört att föräldrar kan ta avstånd från sina barn. Men det kan ju föräldrar göra i andra sammanhang också. Men det är fruktansvärt extremt att som förälder ta avstånd från sina barn. Det är inte sunt någonstans.)

    Men om vi går tillbaka till det här "att vägra prata med någon" det ligger ju oerhört mycket psykiskt trauma i det. Ett barn kan ta till det mot sin förälder (jag gjorde det tex mot min mamma i min revolt) men det är ju oerhört psykande. Jag skäms för det idag. (det pågick ett par år, och ligger ett oerhört trauma bakom om barn bestämmer sig för att vara så mot sina föräldrar) Men en förälder som gör så mot sitt barn? Det är för mig obegripligt.
    Hon/dina föräldrar verkar ha en sån makt över dig.
    Jag blir ledsen när jag ser det. Bryr hon sig inte om dig?

  • Tygtiiger

    Det finns rätt många ungdomar som säger att de ska ta ett sabbatsår efter gymnasiet, men som inte hittar något jobb och inte har insparade pengar, som helt enkelt blir sittande hemma och latar sig ett år, lever på föräldrarna och degar ihop. Kan det vara så att dina föräldrar har sett ett par sådana fall bland sina bekanta, eller hört talas om det, och när du säger att du ska ta ett sabbatsår så ser de framför sig att du ska sitta på fik med dina kompisar, sova till halvett varje dag och varken ha studieteknik, arbetslivserfarenhet eller ens resminnen efter ditt år?

    Om du verkligen vill jobba ett år, så gör det. Men då måste du se till att skaffa jobb - sök som en dåre tills du hittar något. Ställ dig samtidigt i alla bostadsköer du kan, inkl i närliggande småorter. Sök några kurser på universitet/högskola som en backup så du har något att göra om du inte får jobb. Om dina föräldrar ser att du har en bra plan så kommer de att bli mycket mer stöttande.

    Enkelt uttryckt; du är myndig, det är ditt liv, du bestämmer och du måste också ta konsekvenserna av de val du gör.  


    Krupke, we've got problems of our own!
  • mollyalessia
    En struts skrev 2012-11-19 22:31:05 följande:
    Ok, jag menade inte att ni behövde vara religiösa, utan jag tog bara upp det (det där med Jehovas, därför det är där jag har hört att föräldrar kan ta avstånd från sina barn. Men det kan ju föräldrar göra i andra sammanhang också. Men det är fruktansvärt extremt att som förälder ta avstånd från sina barn. Det är inte sunt någonstans.)

    Men om vi går tillbaka till det här "att vägra prata med någon" det ligger ju oerhört mycket psykiskt trauma i det. Ett barn kan ta till det mot sin förälder (jag gjorde det tex mot min mamma i min revolt) men det är ju oerhört psykande. Jag skäms för det idag. (det pågick ett par år, och ligger ett oerhört trauma bakom om barn bestämmer sig för att vara så mot sina föräldrar) Men en förälder som gör så mot sitt barn? Det är för mig obegripligt.
    Hon/dina föräldrar verkar ha en sån makt över dig.
    Jag blir ledsen när jag ser det. Bryr hon sig inte om dig?


    Alltså, jo? Jag antar väll att hon bryr sig om mig. Jag har faktiskt ställt den frågan flera gånger till henne men hon har bara svarat att jag borde skämmas att jag ens tänker på något sådant, att det är självklart att en mamma bryr sig och älskar sitt barn. Att hon skulle inte gjort allt hon gjort för mig om hon inte brydde sig, och det här med vidareutbildningen och så gör hon för att hon bryr sig menar hon. Jag är dessutom van vid detta och har varit den sen jag kan minnas, men jag vet ju även att flera, nästan alla, av mina vänners föräldrar inte är såhär. Då rör det sig om de outbildade, högutbildade, svenskar, icke-svenskar, alla sorters föräldrar som låter sina barn göra vad dom vill efter men att dom helst vill att de ska plugga vidare någon gång.

    Kan komma på en tjej som har det som jag, men hennes föräldrar är muslimer så även om dom tycker likadant som mina föräldrar gällande skolan och så, så har dem det pga islam och religionen säger. Denna tjej då, är väll något utav en drömdotter. Klassens plugghuvud, har scheman för alla dagar i veckan där hon lagt upp vad hon ska plugga, när hon ska plugga och när hon kan ta en rast. Och då snackar vi om 6 timmars plugg i sträck. Mvg i 17 av de 22 ämnen vi hittils läst, och lyder sina föräldrar och har aldrig gjort något dumt, druckit alkohol, dom typiska tonårssakerna helt enkelt.

    Iallafall, har ju tvekat ibland vad mamma och pappa tycker om mig då jag även vet att de tycker att jag inte är så allmänbildad som de vill, eller att jag är tillräckligt duktig i skolan eller att som jag beter mig mot de beter sig inga andra tonåringar i landet. Men det har alltid lett tillbaka till - jo, de bryr sig. de älskar mig. De är ju mina föräldrar, de måste ju det!  
  • mollyalessia
    Tygtiiger skrev 2012-11-19 22:43:02 följande:
    Det finns rätt många ungdomar som säger att de ska ta ett sabbatsår efter gymnasiet, men som inte hittar något jobb och inte har insparade pengar, som helt enkelt blir sittande hemma och latar sig ett år, lever på föräldrarna och degar ihop. Kan det vara så att dina föräldrar har sett ett par sådana fall bland sina bekanta, eller hört talas om det, och när du säger att du ska ta ett sabbatsår så ser de framför sig att du ska sitta på fik med dina kompisar, sova till halvett varje dag och varken ha studieteknik, arbetslivserfarenhet eller ens resminnen efter ditt år?

    Om du verkligen vill jobba ett år, så gör det. Men då måste du se till att skaffa jobb - sök som en dåre tills du hittar något. Ställ dig samtidigt i alla bostadsköer du kan, inkl i närliggande småorter. Sök några kurser på universitet/högskola som en backup så du har något att göra om du inte får jobb. Om dina föräldrar ser att du har en bra plan så kommer de att bli mycket mer stöttande.

    Enkelt uttryckt; du är myndig, det är ditt liv, du bestämmer och du måste också ta konsekvenserna av de val du gör.  

    Ärligt, så ja. Även fast vissa inte tagit ett år ledigt utan bara inte velat plugga vidare så är det något de är emot. Men jag har ju även sagt, blir det så att jag inte hittar ett jobb kommer jag söka kurser som jag kan gå på. Något som intresserar mig så jag ändå har någonting att göra. Men mina föräldrar förväntar sig ett helt program. Jobb eller inte, jag ska gå i skolan.
    Det är jag fullt medveten om, jag lär göra många misstag i mitt liv men ska en konsekvens för en blivande 18åring verkligen vara att ens förälder/föräldrar beslutar att inte prata med en för att man inte lytt?? Andra konsekvenser kan jag ta, men det här är ju orimligt?! 
  • En struts
    Themis skrev 2012-11-19 22:00:49 följande:
    Åja, jag kan tänka mig flera andra anledningar, det händer inte så sällan, för längre eller kortare tid. Vad gör du om ditt barn missbrukar och allvarligt misshandlar både dig och sina mindre och försvarslösa syskon? Ska du ha kvar det barnet hemma då?
    Jag begriper inte riktigt ditt inlägg Themis. Naturligtvis kan det vara så att man inte kan ha exempelvis ett barn som missbrukar inte hemma hos sig längre, eller någon som är kriminell osv. Ett barn kan absolut urarta i sin uppväxt, där det kan komma lägen då föräldrarna inte "kan ta om hand om det", men jag vet inte riktigt det har att göra med att föräldrar bestämmer sig för att pratvägra med sina barn, och även då om det handlar om en missbrukande son då, om vi nu ändå ska ta det som ett exempel. Jösses, jag tror inte många föräldrar skulle hantera dessa missbrukare, kriminella genom att sluta prata med dem. De skulle ta till mer förnuftiga, pedagogiska kontaktförsök med sin ändå urartade son dotter.

    Att man som förälder också säger att ens barn inte ska bo hemma längre, betraktar INTE JAG alls "som en avståndstagande förälder",
    nej jag menade föräldrar som tar avstånd genom att vägra prata, men en skötsam, inkännande, dotter, som har fullgjort sina studier, men funderar på att ta ett sabbatsår, och som samtidigt är inriktad på att fortsätta att studera,
    men riskerar att mötas av en förälder som vägrar prata med henne, hotar henne med att inte fira hennes födelsedag osv.
  • En struts

    Skulle du vilja bo själv mollyallesia?
    Skulle det kunna vara en väg att bli självständig, och att du kan frigöra dig från dina föräldrars hårda krav?
    Har du isåfall möjlighet att flytta då kanske, om du hittar ett jobb?
    Eller om du då åker på en resa, så har du ju ditt uppehälle där istället.
    Är det något som lockar och som du skulle vilja?
    Du fyller 18 år och du har all rätt att göra det som behagar. Egentligen har man rätt att flytta hemifrån (bestämma var man ska bo, från 16 års ålder). Jag flyttade i den åldern till släktingar, där jag fick inackorderingsbidrag från soc. att bo så.
    Men jag kan misstänka att du har den typ av föräldrar som "sätter sig emot" att du vill flytta då också?

Svar på tråden Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!