Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!

Jag tycker det är jätteviktigt att du tar ett sabbatsår om du känner att du behöver det.
Som sagt, du kan komma tillbaka med stora krafter sen du gjort det.
Jag tycker också du verkar behöva frigöra dig från dina föräldrar.
Jag blir lite beklämd när jag ser hur unga är fastlåsta vid sina hem nuförtiden, iallafall i Stockholm är det ju så, då det inte finns bostäder.
   Jag höll på och flyttade hemifrån när jag var 17. Jag gjorde PRECIS som jag ville. Detsamma med mina systrar. Vi tog väl sabbatsår och allt möjligt allihopa och även strulade med gymnasiet och sånt. Men det var inga problem att ta igen på komvux och så. (tyvärr så är väl de möjligheterna sämre idag?) Men DU har gått klart gymnasiet då du vill ta sabbatsår. Grattis!! Du har kommit långt.
Du vet redan att du vill plugga vidare på högskola. Grattis en gång till. Du vet vad du vill också.
Kan inte dina föräldrar förstå att uppskatta hur långt du har kommit? Jag begriper inte det.
   De borde vara intresserad av att få en självständig dotter. Arbetslivserfarenhet är dessutom väldigt viktigt idag, det är ju ett problem att regeringen vill slussa in för många på högskoleutbildningar, när dessa studenter egentligen just BEHÖVER jobb. De skaffar sig utbildning utan att få jobb helt enkelt. Du är intresserad av att bemästra båda grejerna i ditt liv.

   Du vill ta ett sabbatsår, men du vill jobba under detta år om jag har förstått det rätt? Det är GULD värt. Det borde dina föräldrar förstå

1. De låter oerhört kontrollerande, det är inte speciellt juste med såna här hot, från föräldrar, och inte ett speciellt bra föräldraskap heller.
2. Dags att du markerar på skarpen tillbaka också. Det är inte meningen att "hon ska vinna" över dig. Jag blir nästan lite ledsen, att hon gör så.
Dags för dig att frigöra dig som sagt.

3. Vad är det för nåt de håller på med? Jag blir sur. Det låter som ett osympatiskt och ett dåligt föräldraskap faktiskt.

Alltså allvarligt? En förälder som slutar prata med sina/sitt barn! VAD är det för förälder????
Så gör man helt enkelt inte som förälder.
Barn, kan göra det, i revolt mot sina föräldrar, - men en förälder, som gör så mot sitt barn! Man häpnar. Ta avstånd från sitt eget barn. Det är det ju vad det handlar om.
De enda typer av föräldrar som jag kan komma på gör så är ju tex Jehovas vittne-föräldrar som tar avstånd från barn då de inte är med i sekten längre. Men för mig låter det FULLSTÄNDIGT främmande även då, att några föräldrar kan göra så.

Ok, jag menade inte att ni behövde vara religiösa, utan jag tog bara upp det (det där med Jehovas, därför det är där jag har hört att föräldrar kan ta avstånd från sina barn. Men det kan ju föräldrar göra i andra sammanhang också. Men det är fruktansvärt extremt att som förälder ta avstånd från sina barn. Det är inte sunt någonstans.)

Men om vi går tillbaka till det här "att vägra prata med någon" det ligger ju oerhört mycket psykiskt trauma i det. Ett barn kan ta till det mot sin förälder (jag gjorde det tex mot min mamma i min revolt) men det är ju oerhört psykande. Jag skäms för det idag. (det pågick ett par år, och ligger ett oerhört trauma bakom om barn bestämmer sig för att vara så mot sina föräldrar) Men en förälder som gör så mot sitt barn? Det är för mig obegripligt.
Hon/dina föräldrar verkar ha en sån makt över dig.
Jag blir ledsen när jag ser det. Bryr hon sig inte om dig?

Jag begriper inte riktigt ditt inlägg Themis. Naturligtvis kan det vara så att man inte kan ha exempelvis ett barn som missbrukar inte hemma hos sig längre, eller någon som är kriminell osv. Ett barn kan absolut urarta i sin uppväxt, där det kan komma lägen då föräldrarna inte "kan ta om hand om det", men jag vet inte riktigt det har att göra med att föräldrar bestämmer sig för att pratvägra med sina barn, och även då om det handlar om en missbrukande son då, om vi nu ändå ska ta det som ett exempel. Jösses, jag tror inte många föräldrar skulle hantera dessa missbrukare, kriminella genom att sluta prata med dem. De skulle ta till mer förnuftiga, pedagogiska kontaktförsök med sin ändå urartade son dotter.

Att man som förälder också säger att ens barn inte ska bo hemma längre, betraktar INTE JAG alls "som en avståndstagande förälder",
nej jag menade föräldrar som tar avstånd genom att vägra prata, men en skötsam, inkännande, dotter, som har fullgjort sina studier, men funderar på att ta ett sabbatsår, och som samtidigt är inriktad på att fortsätta att studera,
men riskerar att mötas av en förälder som vägrar prata med henne, hotar henne med att inte fira hennes födelsedag osv.

Skulle du vilja bo själv mollyallesia?
Skulle det kunna vara en väg att bli självständig, och att du kan frigöra dig från dina föräldrars hårda krav?
Har du isåfall möjlighet att flytta då kanske, om du hittar ett jobb?
Eller om du då åker på en resa, så har du ju ditt uppehälle där istället.
Är det något som lockar och som du skulle vilja?
Du fyller 18 år och du har all rätt att göra det som behagar. Egentligen har man rätt att flytta hemifrån (bestämma var man ska bo, från 16 års ålder). Jag flyttade i den åldern till släktingar, där jag fick inackorderingsbidrag från soc. att bo så.
Men jag kan misstänka att du har den typ av föräldrar som "sätter sig emot" att du vill flytta då också?

Det här med att "pratvägra" som det låg så mycket psykiskt trauma i, då jag hade mitt sådant beteende mot min mamma.
Jag är ju livrädd för att min dotter, skulle börja tillämpa det. (Man får verkligen hoppas att det inte blir SÅNA konflikter och frigörelseförsök från sin dotter.)

Men det är jättebra, att de vill att du ska flytta, så de inte förvägrar dig något sådant. Det verkar vara något sådant du behöver då, för att bli självständig. Alltså det verkar klart värt det för din del.
Jag vet att man kanske tänker att man helst vill slippa studielån och sånt, och därför står ut att bo hemma.
Men det är inte värt det om man lider så.
Det är så härligt och viktigt att bli självständig.
Ärligt ska jag säga att jag första tiden till och med hyrde ett rum, hos en tant, inte för långt hemifrån, för att jag hellre bodde själv, i början.
Sen kan man ju hyra i andrahand kanske? Bo i kollektiv?(det har jag aldrig gjort faktiskt, men ett tag velat riktigt gärna, för jag tyckte det verkade så mysigt)
Sen kan du ju åka utomlands som du säger, och då är det riktigt skönt att vara lägenhetsfri, om man gör det, så man slipper att tänka på att någon ska hyra ens egen lägenhet i andrahand och så.
Så passa på och ta chansen nu innan du bildat familj och sånt också.

Det är ju faktiskt HELT rätt tid att åka, om du är skoltrött.
Jag tycker nog det är lämpligare att åka INNAN högskolan är klar, för efter högskolan så kan man vara så inriktad på just det yrke man utbildat sig till, man kanske har någon praktik, eller så är kanske yrkesområdet ute och värvar på universitetet.

Det verkar lite som du väger det ekonomiska mot din frihet.
Och jag tycker att du bör överväga den självständighet och frihet du kan få, genom att flytta.

Nej, verkligen hoppas man att det inte blir såna relationskonflikter. Jag gör mitt bästa. Men jag vet inte, man ska ju inte vara helt säker på att barnet helt plötsligt vänder sig emot en. Det är ju extra laddat mellan mödrar och döttrar också.

Vad rörd jag blir mollyalessia. Jag bara antar, och så vill jag verkligen försöka hjälpa dig. Å, det känns som att du verkligen behöver något handfast stöd nu, i din frigörelse. Det finns ingen ungdomsmottagning du kan vända dig till?
Det finns många gamla kloka föräldrar här på fl, men jag tycker även såna här relationexperter i tex familjerådgivnings-spalter brukar kunna ge väldigt bra och utförliga råd. Jag tänker tillexempel på tidningar där psykologer svarar rent professionellt på väldigt ingående frågor som folk med stora problem har (exempelvis Dagens Nyheter, insidan www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/11/19/varfor-ska-jag-bara-ta-ansvar-for-var-relation/ där legitimerade psykologer svarar, eller kanske Familjeliv har en rådgivare du kan vända dig till. Bara så du kommer vidare.)
Det är jättebra att du vänt dig som första steg här till familjeliv för att rådgöra. Hoppas nu du kommer vidare.
Det är jätteviktigt att du får stöd nu för det verkar vara en riktigt allvarlig konflikt som börjat uppstå nu, för dig, i ditt hem.

Jag häpnar så jag tappar hakan. De säger att du är egoistisk, när de själva säger att de kommer att ta avstånd ifrån dig, om du flyttar hemifrån innan du fyllt 21 år.
De är ju fullständiga egoister och totalt onormala föräldrar som ponerar att ta avstånd från dig för att du ska stå på egna ben. DE ska vara rädda att förlora dig, som sin dotter. DU ska inte behöva vara rädd för att förlora dina föräldrar.

Näe, man får inte alltid sin vilja igenom just för att man är förälder. Det är just det man inte får, när barnen blir äldre. Och det är det som är meningen. Att barnen ska bli självständiga, kunna förhandla sig till saker, och kunna stå på egna ben.
Att inte låta barnen utvecklas så, är förtryck, av föräldrarna.