Förlorat min bästa vän

Va stark du är.
Det kan inte vara lätt att hantera sin egen sorg samtidigt som man ska finnas där för barnen.

den senaste månaden har tankarna på att ta mitt egna liv snurrat oftare och tankarna på barnen lika ofta, det har slutat med att varje kväll sätter jag mig här och läser din och andras trådar för att se att jag inte är ensam i min sorg. det får mig att få perspektiv på saker. om du undrar så läs tråden "min ängel är borta".
 

Åh den tråden har jag läst...
Det hjälper faktiskt lite, att veta att man inte är ensam. Att det finns folk som går igenom något liknande och som kan ha en förståelse som andra inte kan.

det var jag som la upp den tråden. då mådde jag inte bra och bara ville dö men nu har jag sakta men säkert tagit mig ur den första deppigheten. sorgen kommer nog alltid att finnas där, men hoppas på att den förtvivlan av att förlora någon så nära kommer att suddas ut. men man vet aldrig.
när jag tror att livet är på  uppgång kommer minnet av något vi gjorde som en käftsmäll och sänker en.
men förvissningen om att hon inte ville att jag bröt ihop stärker mig lite när jag mår som sämst.
när jag står där på botten av mitt hål och tittar uppåt så är det henne jag ser och INTE barnen.
minnena av allt tok och knas vi gjorde lyfter mig lite så jag hittar något litet fot och hand fäste för att kunna kämpa mig uppåt.  

förlåt om jag bytte signatur "mikael 205" så där mitt i vårat samtal om sorgehantering.

Absolut inget att be om ursäkt för :)

Du beskriver det hela så bra, jag önskar att jag också kommer till den punkten. Har nog inte gjort det riktigt än. Men jag tror det har att göra med hur mycket jag skjuter det ifrån mig.
I helgen kunde jag stänga av, var iväg på massa saker, nu har jag skuldkänslor. Hur kunde jag med att tänka på något annat med allt som hänt? Vet jui hur befängt det låter, men känslan finns dock där.

Morgonen efter att jag hade tagit farväl av min vän på sjukhuset sa en klok person till mig "du kommer att känna dig glad någon gång och då ska du inte ha skuldkänslor för det". Efter tre månader, lite mer, kom jag på mig själv med att sjunga för mig själv, att vara på nästan gott humör. Då kom hans ord till mig.
Det är jättesvårt att acceptera att ens eget liv går vidare trots det som hänt. Det låter inte alls befängt, utan jag tror att det är så de flesta som går igenom en stor förlust känner. För mig har det nu gått åtta månader och det går timmar då jag inte tänker på det. Sen kommer ändå ett dåligt samvete, följt av en förmaning till mig själv som jag programmerat in: hon hade velat att jag skulle leva och vara lycklig. Lycklig är jag inte, men jag lever och tar steg som går långsamt framåt. Kanske lyckan också kan komma tillbaka någon gång, vem vet. 

Jo det är väl just det, att livet faktiskt går vidare, varken man vill eller inte.
Ja det är ju ingen som vet om lyckan kommer, det lär man ju märka den dagen man befinner sig där i vart fall.

när man är mitt uppe i sorgen så håller hela världen på att gå under och inget känns roligt.
skulle ha varit med och repeterat i en revy tre veckor efter att tjejen gick bort. kännde att det liksom inte "passade sig" riktigt då. sjunger dessutom i en gospel kör.... har varit där en gång efter att detta hände. det blev bara för mycket med allt. nu börjar saker sakta att rätta till sig mot något som skulle kunna kallas vardag, men inget är kul, och inget känns vidare viktigt just nu, planerar inte mer än ett par dagar framåt.

vad du än gör så stäng inte livet utanför som jag gjort hittills, det var ingen bra strategi kom jag på för någon dag sedan 

Det är ju precis det jag gjort, även om jag innerst inne vet att det inte är vidare vettigt och smart. Men det är ju just det, när lusten inte finns där så är det svårt.
Sakerna som innan betyde något är totalt meningslösa nu, jag orkar inte med människor och allt meningslöst vardagligt snack om vädret. Man orkar liksom inte med världen.
Visst går vardagen ändå, man går upp gör det man ska sover, men det går mer per automatik än vilja, lust och glädje.