den senaste månaden har tankarna på att ta mitt egna liv snurrat oftare och tankarna på barnen lika ofta, det har slutat med att varje kväll sätter jag mig här och läser din och andras trådar för att se att jag inte är ensam i min sorg. det får mig att få perspektiv på saker. om du undrar så läs tråden "min ängel är borta".
det var jag som la upp den tråden. då mådde jag inte bra och bara ville dö men nu har jag sakta men säkert tagit mig ur den första deppigheten. sorgen kommer nog alltid att finnas där, men hoppas på att den förtvivlan av att förlora någon så nära kommer att suddas ut. men man vet aldrig.
när jag tror att livet är på uppgång kommer minnet av något vi gjorde som en käftsmäll och sänker en.
men förvissningen om att hon inte ville att jag bröt ihop stärker mig lite när jag mår som sämst.
när jag står där på botten av mitt hål och tittar uppåt så är det henne jag ser och INTE barnen.
minnena av allt tok och knas vi gjorde lyfter mig lite så jag hittar något litet fot och hand fäste för att kunna kämpa mig uppåt.