Inlägg från: Anonym (känner igen mig) |Visa alla inlägg
  • Anonym (känner igen mig)

    Förlorat min bästa vän

    Kära TS. Jag har också förlorat min bästa vän, tidigare i år. Jag hoppas du kan stå ut igenom de här första hemska månaderna. Sorgen kommer säkert förändras med tiden, det är inte lättare men iallafall inte likadant hela tiden. Så upplever jag det. Åh, jag lider så med dig. 
    Jag hittade förvånansvärt mycket tröst i den här fina texten på 1177.se när det var som allra värst:
    www.1177.se/Uppsala-lan/Tema/Liv-och-halsa/Kriser/Sorg/

    Ta hand om dig. Tänk på att alla sätt att känna är tillåtna. Att du inte känner att du kan prata med din partner om detta måste vara jättejobbigt. Finns det ingen annan som stod din vän nära du kan vända dig till? Kanske något syskon eller någon förälder till honom? Ibland har det hjälpt mig att prata med någon som går igenom samma sak.  

  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-01 11:58:27 följande:
    Jag har faktiskt läst den texten innan, och den gav mig faktiskt också lite tröst vissa gånger. Kanske mest för att det kändes på något sätt, att dom tar det på allvar, det är hemskt, fruktansvärt. Någon slags bekräftelse på att det man går igenom är ett helvete.

    Ja det är jobbigt att inte kunna prata med honom. Jag har försökt, men känner att han sätter mig i en situasion där jag måste försvara mina tankar och känslor, försvara relationen jag hade till min vän. På ett sätt kan jag kanske förstå honom, men samtidigt smärtar det att han inte kan lägga det åt sidan och faktiskt finnas där för mig nu när jag behöver det. Han vet ju att jag nu verkligen inte har någon annan.
    Jag har ju ett väldigt bristande kontaktnät, en hel del ytliga bekanta, men inga jag umgås med eller pratar med regelbundet, vilket gör att jag står helt ensam i det här.
    Jag har pratat lite med hans pappa, han sa till mig att jag gärna får prata med dom, eller hans syskon om jag ville prata med någon mer jämnårig. Men det känns konstigt. Jag vill ju inte tränga mig på i deras sorg. Sen har jag svårt att öppna mig och prata med människor, och jag har ju  ingen relation till dom utan det är ju först nu efter att min vän dött som jag överhuvudtaget pratat med dom.

    Vet du, om pappan sa att du gärna får prata med dem så menar han det säkert. De kanske till och med gärna vill det? Du vet ju en massa saker om din vän som de säkert vill att du delar med dem.
    När min vän dog fick jag plötsligt väldigt mycket kontakt med hennes familj och andra vänner, även vänner som jag inte kände sen tidigare. Och det hjälpte, just för att vi verkligen bara behövde prata om just detta och inte bygga upp några fasader eller tänka på något annat. Jag träffar flera av dem regelbundet nu, personer jag inte kände alls eller inte särskilt bra, innan.  
    Jag tycker du ska försöka våga ta kontakt med pappan eller syskonet, kanske bara gå dit och fika eller något.  Det kan kännas motigt innan, men jag tror att det skulle kunna betyda mycket för dem. 
    Kram till dig!! 
     
  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (adopterad29) skrev 2012-11-03 20:32:57 följande:
    har tänt mitt ljus......
    och tomheten är gigantiskt ....
     
    Jag med, efter lång tvekan gick jag till graven. Efteråt kändes kroppen som gjord av smältande stearin, kunde inte gå utan fick sätta mig på en bänk och gråta i vantarna. 
  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (adopterad29) skrev 2012-11-04 00:33:03 följande:
    exakt ...du beskrev det bra
    min ben var så mjuka.....
    jag tänkte också backa men tog mig ditt ....
    när jag gick där i från så fick också sätta mig när ett tag
    jag är totalt slut ....
    trots det kan man inte sova  
    kram 
    Nej, kan aldrig sova nuförtiden. Och när jag somnat vaknar jag strax igen. Kram
  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (adopterad29) skrev 2012-11-05 22:51:45 följande:
    jag är helt slut !
    vad jobbigt det var....

    idag började vi prata om dagen då jag fick veta min kompis somnade in 
    .....
    kram 
    Jag går också hos en psykolog. Det har varit bra för mig och gett nya infallsvinklar och han ger konkreta förslag på vad jag kan göra. De första gångerna satt jag bara och grät så att jag nästan skrek men nu senast kunde vi prata lite. Jag var med natten på sjukhuset då min vän somnade in och det var mina livs mest dramatiska timmar, alla kategorier. Jag har svårt att förstå hur jag ska kunna känna några starka känslor igen efter det, och det är vad jag pratar väldigt mycket med psykologen om. 
    Och efteråt är man helt. slut. Hoppas du kan känna att samtalet gett dig lite. Kram
  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-13 08:28:04 följande:
    Absolut inget att be om ursäkt för :)

    Du beskriver det hela så bra, jag önskar att jag också kommer till den punkten. Har nog inte gjort det riktigt än. Men jag tror det har att göra med hur mycket jag skjuter det ifrån mig.
    I helgen kunde jag stänga av, var iväg på massa saker, nu har jag skuldkänslor. Hur kunde jag med att tänka på något annat med allt som hänt? Vet jui hur befängt det låter, men känslan finns dock där.
    Morgonen efter att jag hade tagit farväl av min vän på sjukhuset sa en klok person till mig "du kommer att känna dig glad någon gång och då ska du inte ha skuldkänslor för det". Efter tre månader, lite mer, kom jag på mig själv med att sjunga för mig själv, att vara på nästan gott humör. Då kom hans ord till mig.
    Det är jättesvårt att acceptera att ens eget liv går vidare trots det som hänt. Det låter inte alls befängt, utan jag tror att det är så de flesta som går igenom en stor förlust känner. För mig har det nu gått åtta månader och det går timmar då jag inte tänker på det. Sen kommer ändå ett dåligt samvete, följt av en förmaning till mig själv som jag programmerat in: hon hade velat att jag skulle leva och vara lycklig. Lycklig är jag inte, men jag lever och tar steg som går långsamt framåt. Kanske lyckan också kan komma tillbaka någon gång, vem vet. 
  • Anonym (känner igen mig)

    Psykologen säger till mig att tvinga mig att göra saker som jag vet att jag brukade tycka om, att inte bli passiv för då blir det ännu värre. Jag skrev en lista på saker jag vet att jag brukar bli glad av och försöker göra lite sånt. Har inte tagit med sånt som "umgås med vänner" för det är ju jättejobbigt, man vill ju inte. Men annat, småsaker som att gå en promenad i skogen eller simma eller lyssna på en viss låt eller fotografera. Kanske kan vara något för er? Jag märkte att det var skönt att fokusera på detaljer och slippa hela tiden tänka på det monumentala som just hänt. 

  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-18 09:29:41 följande:
    Jag har också fått det tipset, men jag kan inte komma till den punkten att jag tar mig för att göra det. Vad är meningen liksom? Jag har ioförsig alltid haft svårt att ta mig för saker när det bara är "för min egen skull" och det här har väl inte gjort det enklare.

    Usch ja det är jobbigt, alla saker som påminner om den andre, man kommer nog inte ifrån det tyvärr.

    Sanningen att säga så är det inte så att jag går och tittar på min lista dagligen och liksom pirckar av eller så. Det blev mer som ett förhållningssätt att ta till ibland. Att jag försökte uppskatta små saker, typ en god kopp kaffe. För de stora sakerna går det inte att känna något annat än ångest och sorg inför. När det händer mig något bra så vill jag ju bara dela det med min vän och så går inte det. 
  • Anonym (känner igen mig)
    tina03 skrev 2012-11-21 23:55:19 följande:

    Jo då, jag har tagit mig vidare. har gift mig, 2 barn, läser på universitet. Livet har tagit en omväg. Det tog 5 år innan jag orkade gå tillbaka o göra klart sista terminen från gymnasiet. Vi gick i samma klass, så skolan påminde om allt som rasade samman, men med tiden skapar man en hanterbar distans till allt. I mars året efter min olycka köpte jag hund, största baktanken var att flytta fokus från min egen rehab och sorg till att framkalla positiva känslor från något annat. Det var en stor räddning för min del. Djur är så tillgivna och man behöver aldrig prata, de känner när de behövs, svårt att förklara. När jag har jobbiga dagar brukar jag fråga mig själv ifall C hade velat att jag skulle gett upp, och svaret är det samma varje gång, absolut inte. Att jag överlevde innebär att jag SKA ta tillvara på det liv jag fick behålla. 
    Tack för dina ord och för att du delar med dig. Det känns som att man kan se hur det kanske är för en själv när det har gått en tid. Jag försöker också tänka på att min vän skulle vilja att jag levde vidare och förverkligade mina drömmar så det försöker jag nu trots att jag inte hittar glädje i det just nu. 

    Jag undrar hur du har bearbetat det väldigt dramatiska sätt som din pojkvän gick bort på? Min bästa väns bortgång var också oerhört dramatisk och traumatisk och jag har haft väldigt svårt att komma förbi själva händelsen för att istället försöka förstå förlusten. 
  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-21 14:43:11 följande:
    kände jag med men orkade inte ens kommentera det. ignorera henne........
    Jag anmälde inlägget så det togs bort. Skönt. 
Svar på tråden Förlorat min bästa vän