• Anonym (förtvivlad)

    Förlorat min bästa vän

    Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
    Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

    Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
    Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
    Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
    Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
    Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
    Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

    Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

    Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

    Vad fan tar man sig till?

    Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
    Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
    Jag orkar inte.

  • Svar på tråden Förlorat min bästa vän
  • Anonym (adopterad29)

    jag är helt slut !
    vad jobbigt det var....

    idag började vi prata om dagen då jag fick veta min kompis somnade in 
    .....
    kram 

  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (adopterad29) skrev 2012-11-05 22:51:45 följande:
    jag är helt slut !
    vad jobbigt det var....

    idag började vi prata om dagen då jag fick veta min kompis somnade in 
    .....
    kram 
    Jag går också hos en psykolog. Det har varit bra för mig och gett nya infallsvinklar och han ger konkreta förslag på vad jag kan göra. De första gångerna satt jag bara och grät så att jag nästan skrek men nu senast kunde vi prata lite. Jag var med natten på sjukhuset då min vän somnade in och det var mina livs mest dramatiska timmar, alla kategorier. Jag har svårt att förstå hur jag ska kunna känna några starka känslor igen efter det, och det är vad jag pratar väldigt mycket med psykologen om. 
    Och efteråt är man helt. slut. Hoppas du kan känna att samtalet gett dig lite. Kram
  • Anonym (förstår inte)

    Efter tre månader pratar jag fortfarande med min älskling
    det är så tomt utan henne, och saknaden är enorm men det blir lite lättare för varje dag att uthärda saknaden 

  • Anonym (förstår inte)

    du är inte galen som pratar med din vän
     

  • Anonym (förtvivlad)

    mitt första samtal gick väl bra, stundtals kände jag tårarna brinna i ögonen och jag ville bara skrika rakt ut, men jag höll ett avstånd till det hela.
    jag vill inte känna, vill inte ta in för mycket, det gör helt enkelt för ont.


    Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-07 17:00:47 följande:
    du är inte galen som pratar med din vän
     
    tack, men det känns nästan så ändå... han finns ju inte längre, ingenting finns kvar.
    det är så hemskt att allt det som finns kvar av en människa man älskat så högt och delat så mycket med, bara är lite aska i jorden.
  • Anonym (förstår inte)

    jag pratar ju med min flickvän trots att hon "bara är lite aska i jorden". och det är inget fel med det. din vän var väl mer än bara en kropp? själ och tanke kan inte förbrännas eller dö. fortsätt prata med din vän så länge du får något ut av det. det är dina känslor och dina tankar som räknas. känns det fel att prata med honom sk du ju inte göra det, men har du behov av att prata med honom så gör du det.      
    inget är fel eller konstigt.
    och glöm alla så kallade experter på sorgearbete eller dom som tror sig vara det, dom vet inte hur just du känner dig, det vet bara du.
    du kan ta hjälp av dom för att bearbeta sorgen men det är bara du som känner det  just du känner. 

     

  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-07 23:07:25 följande:
    jag pratar ju med min flickvän trots att hon "bara är lite aska i jorden". och det är inget fel med det. din vän var väl mer än bara en kropp? själ och tanke kan inte förbrännas eller dö. fortsätt prata med din vän så länge du får något ut av det. det är dina känslor och dina tankar som räknas. känns det fel att prata med honom sk du ju inte göra det, men har du behov av att prata med honom så gör du det.      
    inget är fel eller konstigt.
    och glöm alla så kallade experter på sorgearbete eller dom som tror sig vara det, dom vet inte hur just du känner dig, det vet bara du.
    du kan ta hjälp av dom för att bearbeta sorgen men det är bara du som känner det  just du känner. 

     
    Tack för dina ord.
    Så tänkte jag också innan, har alltid haft väldigt klart för mig vad jag anser hända efter det man dör. Att själen lever vidare osv. Men efter det här, vet jag inte vad jag tror längre. Samtidigt som jag känner någon form av frid när jag pratar med honom eller skriver till honom, som om han på nåt sätt faktiskt hör mig.
  • Anonym (förstår inte)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-08 10:06:31 följande:
    Tack för dina ord.
    Så tänkte jag också innan, har alltid haft väldigt klart för mig vad jag anser hända efter det man dör. Att själen lever vidare osv. Men efter det här, vet jag inte vad jag tror längre. Samtidigt som jag känner någon form av frid när jag pratar med honom eller skriver till honom, som om han på nåt sätt faktiskt hör mig.
    man behöver inte tro något. låter ju dumt att säga men så är det har jag kommit på under dom här tre månaderna. jag levde för henne, hon var mitt allt. att prata med henne gör att jag inte glömmer henne.
    du känner det kanske inte så eller håller med fullständigt, men som sagt är det bara DU som vet vad som är rätt för dig. bara DU som kan sätta stopp eller fortsätta
  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-08 15:35:21 följande:
    man behöver inte tro något. låter ju dumt att säga men så är det har jag kommit på under dom här tre månaderna. jag levde för henne, hon var mitt allt. att prata med henne gör att jag inte glömmer henne.
    du känner det kanske inte så eller håller med fullständigt, men som sagt är det bara DU som vet vad som är rätt för dig. bara DU som kan sätta stopp eller fortsätta
    Jag håller med dig...

    Hur gör du för att orka? Kanske för personlig fråga, men du får gärna svara. Jag har känt väldigt mycket att jag inte orkar mer, jag vill bara vara med honom och jag kan inte se mig själv leva livet utan honom.
  • Anonym (förstår inte)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-08 15:42:32 följande:
    Jag håller med dig...

    Hur gör du för att orka? Kanske för personlig fråga, men du får gärna svara. Jag har känt väldigt mycket att jag inte orkar mer, jag vill bara vara med honom och jag kan inte se mig själv leva livet utan honom.
    när jag hittade henne så var mina barn vakna och uppe så jag trängde undan den första reaktionen att göra henne sällskap i döden. efterhand så har kärleken till barnen drivit mig framåt.
     det gjorde att jag fick en annan distans till saker och ting, sen hade jag vänner som sa åt mig att skippa tankarna på självmord, "tänk på barnen, ska dom förlora både mamma och pappa". så än har jag inte gjort något dumt. men hur länge jag orkar utan henne vet jag inte
Svar på tråden Förlorat min bästa vän