Gravt hjärtfel på vår lilla älskade bebis

Caka, jag önskar dig all styrka inför vad du står inför. Hoppas att allt går bra åtminstone rent fysiskt. Tar du första tabletten imorgon? Jag gjorde också det en lördag, sedan lades jag in på måndagen. Vi fick åka hem på måndagkvällen. Då kände jag bara en stor, stor lättnad att allt var över och att jag klarat det. Men två dagar efteråt kom bakslaget. Jag grät och grät och grät och ringde kuratorn som förklarade att jag var helt normal och att det alltid kommer en reaktion efteråt, dessutom har man samma hormonomställning i kroppen som efter en förlossning! Så ta all hjälp du kan få och det är inget konstigt om du blir rädd för dina egna reaktioner.
Kram!!

jag håller också tummarna för att allt går så bra som det nu kan. hoppas ni får lika fantastisk vårdpersonal som vi fick. utan dem hade jag aldrig klarat av dygnet.Caka,  vi/jag finns här när du känner att du orkar sätta igång datorn o logga in.

Och Miss Gul. Herregud vad ni får vara med om. Lycka till!

kramar  

I vecka 22, för snart en vecka sedan föddes vår vackra ängelson. Tiden stannade upp och vår verklighet är omkullvält. Inget är som det var innan mardrömmen började å sorgen å smärtan är obeskrivlig.

Aldrig förr har begreppet blod, svett och tårar varit så nära som nu. Men inget, inget, inget kan jämföras med dagarna innan vår ängelbebis kom....väntan....tabletten....alla känslor. Livet inuti och döden utanpå...Så fruktansvärt !!! 

Födseln var hemsk emotionellt....fysiskt kändes det okej, hanterbart. Mötet därefter med vår son var helt magiskt, underbart, vackert!!

 Livet nu....efter är betydligt enklare....det är en stor saknad och en stor tomhet....känslor attackerar mig....tårar rinner... Men det går att andas....

Även om såren läker så har detta ärrat mig för en livstid....kommer aldrig sluta tänka på vår ängelson.....men förhoppningsvis kommer ett leende sätta sig när jag tänker på honom längre fram.... Än så länge gör det bara så fruktansvärt ont.

Tack för värmande ord här !!   

  

Beklagar till er alla! Det här ska inte behöva hända! Att förlora sitt barn innan det ens fått en chans.

Vi förlorade vår dotter för 2 veckor sedan. Hon dog i min mage i v 39+2, 4 dagar innan hon var beräknad. Jag födde henne två dagar senare. Det är helt fruktansvärt det här och jag pendlar mellan total förtvivlan och nån slags hopp om framtiden.

Känns skönt att man kan hitta stöd hos andra mitt allt detta.

Kram till er!

Imorgon är det vår tur. Vår lilla flicka visade sig vara alldeles för dålig för att få ett bra liv. I fredags hittade man ytterligare avvikelser i hennes lillhjärna som man inte sett tidigare och vi tog då det vidriga beslutet att avbryta. Igår var jag och tog tabletten som ska stanna av det hela. Hon kommer att komma i v 21+2. Det känns så konstigt. Jag känner henne ju fortfarande sparka inom mig. Imorgon kommer hon att vara borta.. Hur ska jag överleva det?

Häomdagen var vi på kyrkogården och tittade på det barnkvarter som finns där. Det var jättefint. Vi vill att hon ska få en plats där. men det var en märklig känsla. Det var ju nu i september som vi skulle börja titta på barnvagnar. Nu går vi och tittar på gravar istället. Jag tror inte att jag förstår det ännu.

Det är hemskt att veta att så många andra gått igenom samma vidriga sak som vi. Det känns som om att vi är ensamma i vår lilla bubbla. Fy. Detta skulle jag inte önska min värsta fiende. Samtidigt känns det otroligt skönt att få prata med personer som till 100% förstår vad det är man går igenom.
Stor stor kram till er alla. Ni är otroligt starka.  
 

Snart har det gått en månad sedan vår Liam blev en ängel. Omöjligt att förstå att dagar har gått. Känner främst en uppgivenhet och det känns svårt att blicka framåt. 

Befinner mig i en hopplös känsla....Tittar på fotot på vår son...allt stannar upp, lilla mirakel som blev....varför, varför, varför skulle du behöva vända om? Varför skulle jag inte få uppleva dig, älska dig, ha dig nära, se dig växa å skratta?? Jag hade så mkt att ge dig...så mkt kärlek.

Hur går livet vidare....människor säger tid,tid,tid....läst  en bok...det står om tid, tid, tid som ska gå. Jag vill ta en genväg ur detta, vill blicka tillbaka och le. Vill inte angripas av den smärta som är outhärdlig just nu.

Jag vet att jag så småningom har kommit längre, att jag har styrka och jag kommer kunna dela med mig av den styrkan till andra i liknande situationer. Kommer att berätta om ljuset som kommer...att det sakta men säkert blir lättare att andas. Att jag klev ur den bubbla jag befinner mig i, att det finns en stor sol bakom molnen...jag vet att det kommer en sådan tid, men nu är jag bara en mkt mkt ledsen änglamamma!!