Inlägg från: caka |Visa alla inlägg
  • caka

    Gravt hjärtfel på vår lilla älskade bebis

    I vecka 20 +1 på UL visade det sig att vår bebis har ett allvarligt hjärtfel, så pass allvarligt att vi måste avbryta graviditeten....Så den efterlängtade dagen med UL slutade i katastrof. Vi träffade omgående experter på foster och barnkirurg och kastades mellan hopp och förtvivlan....Nu bara förtvivlan. Barnet kommer troligtvis att klara fostertiden, då moderkakan fungerar som lungor för barnet, men skulle inte klara sig utanför magen.

    Vår älskade, efterlängtade fina bebis som precis börjat sprattla i magen. HUR kan livet vara så grymt? 3 % av alla foster visar sig ha ett hjärtfel men 0,5 % så allvarligt att man inte tror på operation. Det är sånt som händer andra...inte vårt kärleksbarn...Varenda steg jag tagit sen jag blev gravid har varit med omsorg för barnet. Finns ingen förklaring, inte genetiskt, inte ngt som hänger ihop med ngt annat....ingenting. bara ett celldelningsfel. Läkaren sa: egentligen är det mer förundrande att det så många gånger blir helt rätt.....

    Så om en vecka ska vårt barn födas ut....helt absurt. Helt obeskrivligt!! 

    Klarar en människa såhär mycket smärta...hur ont kan det göra utan att man självdör av själva själasmärtan?? Finns det ett liv efter detta....hur ska tiden röra sig framåt? Tårarna kommer nog aldrig att ta slut....

     

  • Svar på tråden Gravt hjärtfel på vår lilla älskade bebis
  • caka

    Läst så mkt här på forumet.....förstår nu att så många gått igenom detta å ändå har jag aldrig haft ngn i min närhet som drabbats. Kändes som att vi var de enda i hela världen, det är en tröst...att folk tycks överleva. Att läsa om styrka som växer fram...Att livet kan gå vidare...att det kan vänta ljus längre bort.

    Om min bebis bara skulle få somna in nu....så jag slipper leva med att jag valt bort det...även om jag vet varför vi måste, varför vi gör det...så ska ska jag ändå leva med det

  • caka

    Miss Gul...beklagar verkligen å kan verkligen säga att jag förstår....Total tomhet, allt är omkullvält....tårar  som rinner och andetag som smärtar.  

    Håller tummarna för er i morgon, hoppet är det sista som överger en....Vi kan väl höras vidare, kanske kan vi hitta styrka i våra livsöden....kram

          

  • caka

    Fina ni, tack för att ni tar er tid att skriva. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta här i detta forum och beskriva min otroliga sorg, ..... å  sen hitta sånt otroligt stöd genom andras livsöden...Att människor som jag inte känner delar med sig och fyller på mig i detta overkliga som sker. I en normalt ganska självupptagen värld så är detta vackert!  Är så tacksam å inser att jag en dag när såren börjat läka kommer kunna stötta andra som hamnar i liknande situation.

    kram

  • caka

    Jag blir helt stum när jag läser om allas smärta och sorg, så många som gått igenom liknande situationer. På lördag startar helvetet....å jag samlar kraft för att kasta mig utför stupet...Om jag överlever fallet så börjar vägen sakta tillbaka. Tillsammans, jag och min underbara sambo, är så lycklig att han finns å för de människor som omger oss.

    Idag varit en extra vända  till läkaren, bara för att få höra det vi redan hört....för att få journaler...för att ha greppat efter sista halmstrået.

  • caka

    I vecka 22, för snart en vecka sedan föddes vår vackra ängelson. Tiden stannade upp och vår verklighet är omkullvält. Inget är som det var innan mardrömmen började å sorgen å smärtan är obeskrivlig.

    Aldrig förr har begreppet blod, svett och tårar varit så nära som nu. Men inget, inget, inget kan jämföras med dagarna innan vår ängelbebis kom....väntan....tabletten....alla känslor. Livet inuti och döden utanpå...Så fruktansvärt !!! 

    Födseln var hemsk emotionellt....fysiskt kändes det okej, hanterbart. Mötet därefter med vår son var helt magiskt, underbart, vackert!!

     Livet nu....efter är betydligt enklare....det är en stor saknad och en stor tomhet....känslor attackerar mig....tårar rinner... Men det går att andas....

    Även om såren läker så har detta ärrat mig för en livstid....kommer aldrig sluta tänka på vår ängelson.....men förhoppningsvis kommer ett leende sätta sig när jag tänker på honom längre fram.... Än så länge gör det bara så fruktansvärt ont.

    Tack för värmande ord här !!   

      

  • caka
    mrsnoname skrev 2012-09-03 02:14:29 följande:
    Beklagar till er alla! Det här ska inte behöva hända! Att förlora sitt barn innan det ens fått en chans.

    Vi förlorade vår dotter för 2 veckor sedan. Hon dog i min mage i v 39+2, 4 dagar innan hon var beräknad. Jag födde henne två dagar senare. Det är helt fruktansvärt det här och jag pendlar mellan total förtvivlan och nån slags hopp om framtiden.

    Känns skönt att man kan hitta stöd hos andra mitt allt detta.

    Kram till er!

    Så fruktansvärt....jag lider SÅ mkt med er...Att en endaste människa ska behöva gå igenom något sådant. Finns faktiskt inga ord.....kram
  • caka

    Snart har det gått en månad sedan vår Liam blev en ängel. Omöjligt att förstå att dagar har gått. Känner främst en uppgivenhet och det känns svårt att blicka framåt. 

    Befinner mig i en hopplös känsla....Tittar på fotot på vår son...allt stannar upp, lilla mirakel som blev....varför, varför, varför skulle du behöva vända om? Varför skulle jag inte få uppleva dig, älska dig, ha dig nära, se dig växa å skratta?? Jag hade så mkt att ge dig...så mkt kärlek.

    Hur går livet vidare....människor säger tid,tid,tid....läst  en bok...det står om tid, tid, tid som ska gå. Jag vill ta en genväg ur detta, vill blicka tillbaka och le. Vill inte angripas av den smärta som är outhärdlig just nu.

    Jag vet att jag så småningom har kommit längre, att jag har styrka och jag kommer kunna dela med mig av den styrkan till andra i liknande situationer. Kommer att berätta om ljuset som kommer...att det sakta men säkert blir lättare att andas. Att jag klev ur den bubbla jag befinner mig i, att det finns en stor sol bakom molnen...jag vet att det kommer en sådan tid, men nu är jag bara en mkt mkt ledsen änglamamma!!

       

      

      

     

  • caka

    Ada1....Skönt att du kommit tillbaka till jobbet och att det faktiskt känns bra! Jag var hemma i två veckor, varför var jag så dum? Varför var jag tillbaka så snabbt? Kändes som att jag förväntades det..Hittar ingen glädje på jobbet ännu, dagarnas timmar är outhärdliga.  

    Det är skrämmande hur nära mina tankar du beskriver dina...hade kunnat skriva precis samma sak, om ilskan, känslan av orättvisa, dessa hopplösa kilon som påminner om livet som fanns därinne...hur jobbigt det är att se alla andra gå igenom sina graviditeter och sen får föda levande barn.  Det svider så i hjärtat när jag ser bebisar å gravida magar. Inte för att jag missunnar dem det, utan för att jag tycker det är så sinnessjukt orättvist att vår pojke inte skulle få finnas.

    Tittar ofta på fotot på vår fina ängel...för att påminnas och inse att han fanns på riktigt...ett tag. Ibland känns det som att det är en dröm alltihop. 

  • caka

    Hej!

    Tårar rinner då jag läser det ni skriver...det är nu nästan fyra månader sedan vi förlorade vår Liam. Så sorgligt att läsa att det är fler som behövt gå igenom samma sak. Finns inte ord för det...

    Det var fler runt mig som väntade barn ungefär samtidigt och nu när de vankar runt höggravida så går jag till kyrkogården och tänder ett ljus. Jag vet inte hur långt jag kommit i min bearbetning, vet inte ens om jag kommit till någon acceptans....Det går så upp och ner. Oftast stänger jag av, men smärtan kommer ikapp och det gör så ont. Men för varje vecka som går så blir det lite lättare att andas. Jag vet vad han har gett mig och jag vet vad han har tagit ifrån mig.

    Blir rörd om det du skriver Emuz...önskar att jag själv kommer att kunna skriva om ett nytt liv, en mening längre fram i livet. Det du skriver ger hopp och skapar värme.

    All värme och kärlek till er <3   

Svar på tråden Gravt hjärtfel på vår lilla älskade bebis