Förlossningsrädsla

Nå ts ville ha bli hjälpt med sin rädsla och få råd och stöttning. Sådana här påståenden hjälper ju knappast henne eller hur 

Tyvärr så är det sant att ca 25% får bestående men i form av framfall, inkontinens, samlagssmärtor, ärrbildning, känselbortfall, bestående problem med avföring osv. Ca 50% upplever sig ha fått negativa förändringar av underlivet av en vaginal förlossning.

Jag ser ingen direkt poäng i att ljuga för förstföderskor om vilka risker de tar. Då tycker jag att det är bättre att man känner till riskerna, så att man kan formulera ett bra förlossningsbrev, försäkra sig om perenialgrepp och i allmänhet informera sig om vad man ger sig in på. Utan information, hur ska man kunna förbereda sig på ett bra sätt? Är okunnighet om riskerna och att slå händerna för öronen och sjunga la-la-la verkligen det bästa sättet att öka säkerheten för sig själv?

Det är många som är missnöjda med sina förlossningar just eftersom de trodde att det var säkrare än vad det var, och det är mycket vanligt att kvinnor känner sig lurade av vården, när de i efterhand får reda på vilka risker som fanns - efter att de redan har blivit skadade. Föräldrakurser och liknande ger sällan någon information om komplikationer, det får man forska reda på själv.

Har man förlossningsrädsla så tycker jag att det är viktigt att man ser till att informera sig om vad man ger sig in på, så att man får en bra informationsgrund för att överväga sina alternativ. Förlossning är nämligen inte alltid det bästa och säkraste. När jag var på Aurorasamtal så fick jag veta rätt ut av barnmorskan där att förlossning är det sämre alternativet om man är mycket rädd.

Jag tycker att man ska informera sig ordentligt och sedan prata ut med en Aurora-BM. Kräv den kontakten om det behövs. Jag tycker att det är fullkomligt vansinne att ge sig in i en förlossning utan god kunskap om vad som kommer att hända och vilka riskmoment som finns. Troligen är den här okunskapshetsen (ni vet, attityden att ju mindre man vet desto bättre går det) en del av anledningen till varför förstföderskor skadar sig värst under förlossningar. De har ingen tidigare praktisk erfarenhet och de saknar ofta kunskap om vad som egentligen händer och hur man riskminimerar.

Man kan inte riskminimera om man inte känner till riskerna.

Informera dig, TS, och prata sedan ut med en Aurora. De är kanonbra och det kommer att kännas bättre efter ett Aurora-samtal.

Tack för era svar. Nu har jag varit på profylax kurs. Tyckte det var bra även om jag är tveksam till att det kommer fungera under hela förlossningen, men nåt att fokusera på och framförallt mental förberedelse iaf. Jag skall få komma på aurora samtal även om det blir nära bf. Blev så eftersom min bm inte riktigt ville ta min rädsla på allvar så det dröjde innan hon skickade en remiss. Men jag hoppas att det kommer hjälpa. Tack iaf till er som delade mer er av era positiva förlossnings berättelser. 

Något som förvånar mig är om det nu är så att det är så många som 25% som får bestående men av vaginal förlossning är att så många väljer att skaffa fler än ett barn. Varför pratats med inte mer om nackdelarna med vaginal förlossning och de positiva delarna av kejsarsnitt.  För av vad jag har förstått på de kurser som jag gått finns det fler risker med kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning. 

För att svara på sista delen av ditt inlägg, så är det troligen dels så att barnlängtan känns viktigare än riskerna, och dels att "skadan redan är skedd", så att säga. Som jag skrev tidigare så är skadorna ofta värst första gången. Nästa gång har man bättre koll och mer erfarenhet. Många blir också sporrade och tänker att "den här gången ska det gå bättre!" Men sedan är det också såklart så att det är många i den gruppen som har skadat sig och fått bestående men som insisterar på kejsarsnitt nästa gång. Den som fick en perfekt första förlossning utan skador och men har ju ingen anledning att tycka illa om förlossningar.

Anledningen till att det inte pratas så mycket om nackdelarna med förlossning är nog dels pga tradition, dels pga att det är väldigt svåra problem att prata om och dels pga att många har en attityd kring detta med kvinnor att vi ska vara beredda att offra våra kroppar och vår hälsa för barnens skull. Det är ju inte som att jag går fram till mina kollegor vid vattenkylaren på kontoret och börjar prata om samlagssmärtor och framfall. Det är liksom ett "skämmigt" område att ha skadats i. Anledningen till att vården inte pratar så mycket om det är dels pga att förlossning är billigare än snitt, dels pga att man oftast som blivande mamma bara träffar barnmorskor och personal som jobbar med förlossningar och har det som sin vardag, och dels pga att det är ganska nytt att snitt är minst lika säkert som en förlossning. Många av de barnmorskor som är verksamma idag utbildades på en tid när kejsarsnitt fortfarande var betydligt farligare. Sedan är det också såklart så att många tycker att det är en fantastisk upplevelse, trots skaderiskerna, och att många därför helt enkelt tycker att det är värt riskerna att få den där upplevelsen.

Att det finns fler risker med kejsarsnitt än med en förlossning är helt enkelt inte sant - längre. Förr i tiden dog kvinnan oftast av kejsarsnitt (som då var en procedur som man utförde i nödfall för att rädda barnet, på bekostnad av mammans liv). Kejsarsnitt har gradvis blivit säkrare och är idag minst lika säkert som en förlossning. Riskerna är annorlunda, men inte större - snarare mindre och färre. Ett kejsarsnitt är en mer kontrollerad procedur där man vet precis vad som blir skadat och ett planerat snitt utförs på en utvilad och frisk kropp. Vid en förlossning är det många olika funktioner som kan bli påverkade: t.ex. urin, avföring, slida. Skador i underlivsområdet kan vara svåra att hitta och åtgärda. Snittet skadar i första hand livmodern och såklart bukväggen. Man riskerar inte basala funktioner på samma sätt.

Dessutom måste jag återigen betona att skador på underlivet är något som många anser är "smällar man får ta" som kvinna, och att de inte räknar detta som riktiga komplikationer utan snarare som "så blir det när man föder barn, det får man räkna med".

Av alla förlossningssätt som finns så har planerade snitt lägst risk för bestående men och det är också den procedur som kvinnor överlag är mest nöjda med i efterhand.

MEN om man gör snitt så får man såklart inte uppleva att själv föda fram sitt eget barn - och det är någonting som många faktiskt vill uppleva. Min personliga övertygelse är att en lyckad vaginal förlossning är den mäktigaste och häftigaste upplevelsen i sammanhanget och om vården kunde garantera mig en sådan så skulle jag vilja uppleva det.

jag känner igen mig, jag är också sjukt rädd, på föräldrautbildningens första del då vi pratade om förlossning så blev jag så yr att jag fick panik och fick lägga mig på en brits i 40 minuter, sjukt pinsamt! Dom pratar bara om fördelar med vaginalförlossning men det dåliga med kejsarsnitt, det är väl antagligen bättre att föda normalt då man är skapt för det, Jag vet min mamma sprack hela vägen när hon födde och då hade dom satt till henne att krysta när hon egentligen inte skulle gjort det, sedan sydde dom ihop henne utan bedövning, jag skulle få panik. Jag blir jätte rädd. jag ska skriva mitt förlossningsbrev så detaljerat som bara den.

glömde skriva att jag har fått en remiss till sjukhuset genom min bm att jag ska få prata med någon på sjukhuset och ställa alla frågor jag har samma få gå en runda och kolla hur det ser ut på avdelningen.

Alla här inne vill gärna skrämmas. Jag födde min dotter väldigt snabbt och bm höll en blöt och varm handduk mot underlivet för att jag inte skulle spricka då ungen kom fortare än kroppen hann med. Sprack ingenting och nu väntar jag syskon och kommer be om handduk även nu då det var gudomligt skönt när det sved som värst. Jag är en av de 75% som inte har fått några men, tvärtom har allt blivit lite bättre!! En annan födde en +5,5kg bebis på samma ställe och hon sprack inte heller. Tror det är tack vare bra bm. Jag var livrädd inför min första förlossning men när det väl var dags så hade jag så ont att jag glömde att oroa mig och istället fick plocka fram urkrafter jag inte visste att jag hade. Fick ingen tänkt bedövning då det gick så fort men lustgas räckte gott och väl. Det är mer häftigt än otäckt att föda barn i de flesta fallen. Du kommer klara det precis lika bra som jag och de flesta andra!! och skulle något gå snett har vi i sverige en av världens bästa barn- och mödravårdsinstanser. Det är inget du ska oroa dig för i onödan! Ta och njut av att snart ha ditt barn hos dig och sålla bort allt bullshit och skrämseltaktiska inlägg. Passa på att sova mkt istället för det vet man aldrig när man har tid för sen ;)

Johans pillerill: bra skrivet!

Nej, vi vill inte skrämmas utan snarare informera om det som vården förtiger. Min personliga åsikt är att 50% risk för negativa förändringar varav 25% är bestående men, det är oerhört höga risker att ta, och jag tycker att det är beklagligt att så få känner till dem i förväg och faller för retoriken "kan jag så kan du."

80-90% spricker i någon utsträckning. Att du inte gjorde det hör alltså till ovanligheten. Folk som läser berättelser såsom din får kanske missuppfattningen att det är ovanligt att spricka och att det går att förhindra med hjälp av en varm handduk och en bra barnmorska. Det är naturligtvis missvisande. Det här var din berättelse, så gick det för dig. Jätteroligt för dig! Du tycks höra till en liten minoritet som inte sprack alls och som dessutom för förbättrade funktioner i underlivet. Motsatsen är tyvärr betydligt vanligare.

Oro är BRA. Oro gör att man söker information och tar reda på vad man ska skriva i sitt förlossningsbrev och vad man ska försäkra sig om för skyddsåtgärder. Oro gör att man ställer frågor och får svar. Oro gör att man går in i förlossningen bättre förberedd än kvinnor som bara läst positiva berättelser och lever i villfarelsen att det mesta löser sig med en varm handduk och en bra BM.

Sverige har en hygglig mödravård. Inte den bästa och jag skulle inte ens kalla den särskilt bra. Det är väldigt många som får gå väldigt länge med olika skador innan de åtgärdas, och det är också många som fastnar i dilemmat att vården vägrar att rätta till vissa problem innan de är klara med att skaffa barn. Nej, den svenska mödravården är INTE världsbäst. Den är förhållandevis hygglig.

Då är vi unika här i trakten för i vår mammagrupp med 23 mammor så var det EN som sprack (och klipptes) så det behövdes sys. Och jag har, trots en väldigt stor umgängeskrets mammor, inte hört om någon som fått men som de du beskriver. Och ang vården är det ju för tusan bevisat att vi har bra vård, varför är du så vrång och tvär? Har du egna tråkiga erfarenheter som du lider av kanske? Känner DU dig sviken av systemet? Då är det bara att beklaga, men inget du behöver göra jobbigare för ts för det. Tänker dock inte diskutera detta med dig här mer då det är orelevant för ts och detta är hennes tråd. Skriv gärna efter din förlossning, ts, och berätta hur det gick! Lycka till!!

Dracaryd: sen är ju inte snitt säkra heller. Att anse att snitt är det bästa för bebis och barn är ju inte heller riktigt sant. Inte enligt alla de förlossningsläkare och bm jag arbetar med.
Tycker dock inte denna diskussion hör hemma i tråden då den handlar om förlossningsrädsla.
Det viktigaste är att man känner sig trygg i det beslut man tar, oavsett om det blir vaginal eller snitt.

Alltså. Dessa 25 procent är tex en som jag. Jag ser inte ut som ja gjorde innan i mitt underliv. Sydde 4 stygn. Men jag har varken ont eller annat. Bara att ja är missnöjd med "flärpen" som ja kallar de. Där de sydde ihop mig.

Väntar vår andra nu och tro mig, det ÄR värt att de ser annorlunda ut :).

Nej du tillhör en av de 50 % som har fått negativa förändringar. Bestående men är framfall, inkontinens, samlagssmärta m.m.

Tack för ditt svar. Idag skall vi åka och besöka förlossningsavd där jag tänkt föda. Jag kommer säkert skriva efter förlossningen och berätta om hur min upplevelse var. Så jag hoppas jag att jag hinner med att gå på aurora samtalet innan hon bestämmer sig för att komma. Hoppas att det kan gå lika bra för mig som det verkar ha gått för dig!

Jag var/ är förlossningsrädd och fick igångsättning i v37+5 första gången. Allt tog ca 7 timmar och alla tyckte det gick extremt fort för att vara första gången dock sprack jag lite, väldigt lite enligt bm men hon fick sy mig ändå. Det var smärtsamt men det gick ju bra:). Nu väntar jag en till och min rädsla för att spricka massor är tillbaka trots att det gick bra första gången. Den här gången har jag blivit lovad igångsättning igen då de tyckte att min kropp klarade av det bra men det är ju olika för alla. Sedan får man nog ta tag i sig själv och tänka som så att det är något man måste gå igenom och både vaginalt och snitt har sina för och nackdelar. När det gäller mödravården eller den svenska sjukvården måste jag hålla med om att den absolut inte är världens bästa, tyvärr måste vi erkänna för oss själva att man många gånger får bättre vård i ett land som tex Kuba trots att det finns mindre resurser! Jag är svensk, inte kuban men är medveten om att kubanska läkare är extremt duktiga och det får även vi svenskar som läser medicin i Sverige höra. Nej, den svenska sjukvården är idag inget man skryter om:(.

Ville bara säga att du har en fantastisk upplevelse framför dig!! Att föda barn är det absolut coolaste jag varit med om!
Jag skrev aldrig något brev, jag var istället skitnoga med att informera om att jag var livrädd att spricka ända till kina (sa det till sambon med ifall jag inte skulle vara talför).

Lita på barnmorskan, de har gjort detta förut :) försök ta in vilka jäkla superkrafter du har, du blir nog chockad över hur mycket du kommer orka med ;)
Jag hade sån jävla träningsvärk i fan varenda muskel efteråt, tillåmed i armarna haha.

Jag var förstagångsföderska, sprack lite (3 stygn), hade lite svårt att hålla tätt första månaderna (vi snackar droppar här) och hade lite ont vid sex under första året. Nu är sonen 20 månader och sen han var kring året var jag som ny ;)
Men redan samma vecka han kom ut så sa jag att jag skulle kunna föda typ tusen ungar för att det är en såååå cool upplevelse :)

Egentligen skulle jag bara skriva ett kort litet inlägg, men I got carried awaaaay ;) lycka till!!!!

Av de 25 % så undrar jag vad bestående men är? Alla kan inte ha allvarliga problem?

Jag sprack 6 stygn på första. Fick självklart bedövning! Barnet vägde 2590 gram

Andra barnet sprack jag ingenting. Barnet vägde 3950 gram

Och ja, jag har bestående men. Läcker urin vid ansträngning och har fått veta att vänster sida är svagare än höger. Detta är något jag vill åtgärda efter tredje barnet.

Hade en jättefin upplevelse med min förra förlossning. Känner mig jättelugn och förväntansfull nu snart när det är dags igen. Det är såååå jävla häftigt alltså!!
Sprack lite, barnmorskan kanske sydde i 20 min, måste bli bra det här sa hon när jag protesterade. Tycker jag är återställd där ner. 

Kör avslappningscd med Gudrun Abascal och peppar mig själv. 

Har läst på massor inför andra barnet, bf i slutet juli.
Har läst på om perinealskydd, perinealmassage med olja, man stretchar slidan och förbereder själv inför förlossning.

Skrivit ett kort förlossningsbrev om mina önskemål, bla sen avnavling då man tar navelsträngen lite senare. 

Fastnar axlarna kan man göra




Man kan be barnmorskan kolla hur barnet ligger för bästa förlossningsposition när man är där innan förlossning. Det ska ju helst ligga så att dess rygg ligger mot min mage. Ligger barnets rygg mot min ryggrad kan det leda till fördröjd förlossning med ryggsmärtor. 
Kollar det varje gång när jag är hos barnmorskan, min bebis ligger fixerad och blickar lite åt höger, perfekt för förlossning. 
Från nio månader:
Den allra vanligaste bjudningen är framstupa kronbjudning (kronan = lilla fontanellen bak kommer först), den är den mest fördelaktiga bjudningen där huvudets diameter är som minst. Barnets rygg ligger mot mammans mage och hakan är nedböjt mot bröstet. Ungefär 95% av alla barn föds på så sätt.
 
Favoritsida:
www.familjeliv.se/Forum-2-13/m51523086.html 

Jag lovade att skriva och berätta om förlossningen när jag väl hade gått igenom den. Det kommer jag göra, men måste först smälta upplevelsen. Min dotter kom den 5 augusti efter en jobbig och lång förlossning som slutade i akut snitt. Om jag hade förlossningsrädsla innan är det inget mot vad jag har nu efter. Behöver nog bearbeta min upplevelse. Så jag återkommer med berättelsen när jag smält det lite mer och hunnit landat. 

Såklart är jag lycklig över att hon äntligen är här. Så fin :)