Förlossningsrädsla

Tyvärr så är det sant att ca 25% får bestående men i form av framfall, inkontinens, samlagssmärtor, ärrbildning, känselbortfall, bestående problem med avföring osv. Ca 50% upplever sig ha fått negativa förändringar av underlivet av en vaginal förlossning.

Jag ser ingen direkt poäng i att ljuga för förstföderskor om vilka risker de tar. Då tycker jag att det är bättre att man känner till riskerna, så att man kan formulera ett bra förlossningsbrev, försäkra sig om perenialgrepp och i allmänhet informera sig om vad man ger sig in på. Utan information, hur ska man kunna förbereda sig på ett bra sätt? Är okunnighet om riskerna och att slå händerna för öronen och sjunga la-la-la verkligen det bästa sättet att öka säkerheten för sig själv?

Det är många som är missnöjda med sina förlossningar just eftersom de trodde att det var säkrare än vad det var, och det är mycket vanligt att kvinnor känner sig lurade av vården, när de i efterhand får reda på vilka risker som fanns - efter att de redan har blivit skadade. Föräldrakurser och liknande ger sällan någon information om komplikationer, det får man forska reda på själv.

Har man förlossningsrädsla så tycker jag att det är viktigt att man ser till att informera sig om vad man ger sig in på, så att man får en bra informationsgrund för att överväga sina alternativ. Förlossning är nämligen inte alltid det bästa och säkraste. När jag var på Aurorasamtal så fick jag veta rätt ut av barnmorskan där att förlossning är det sämre alternativet om man är mycket rädd.

Jag tycker att man ska informera sig ordentligt och sedan prata ut med en Aurora-BM. Kräv den kontakten om det behövs. Jag tycker att det är fullkomligt vansinne att ge sig in i en förlossning utan god kunskap om vad som kommer att hända och vilka riskmoment som finns. Troligen är den här okunskapshetsen (ni vet, attityden att ju mindre man vet desto bättre går det) en del av anledningen till varför förstföderskor skadar sig värst under förlossningar. De har ingen tidigare praktisk erfarenhet och de saknar ofta kunskap om vad som egentligen händer och hur man riskminimerar.

Man kan inte riskminimera om man inte känner till riskerna.

Informera dig, TS, och prata sedan ut med en Aurora. De är kanonbra och det kommer att kännas bättre efter ett Aurora-samtal.

För att svara på sista delen av ditt inlägg, så är det troligen dels så att barnlängtan känns viktigare än riskerna, och dels att "skadan redan är skedd", så att säga. Som jag skrev tidigare så är skadorna ofta värst första gången. Nästa gång har man bättre koll och mer erfarenhet. Många blir också sporrade och tänker att "den här gången ska det gå bättre!" Men sedan är det också såklart så att det är många i den gruppen som har skadat sig och fått bestående men som insisterar på kejsarsnitt nästa gång. Den som fick en perfekt första förlossning utan skador och men har ju ingen anledning att tycka illa om förlossningar.

Anledningen till att det inte pratas så mycket om nackdelarna med förlossning är nog dels pga tradition, dels pga att det är väldigt svåra problem att prata om och dels pga att många har en attityd kring detta med kvinnor att vi ska vara beredda att offra våra kroppar och vår hälsa för barnens skull. Det är ju inte som att jag går fram till mina kollegor vid vattenkylaren på kontoret och börjar prata om samlagssmärtor och framfall. Det är liksom ett "skämmigt" område att ha skadats i. Anledningen till att vården inte pratar så mycket om det är dels pga att förlossning är billigare än snitt, dels pga att man oftast som blivande mamma bara träffar barnmorskor och personal som jobbar med förlossningar och har det som sin vardag, och dels pga att det är ganska nytt att snitt är minst lika säkert som en förlossning. Många av de barnmorskor som är verksamma idag utbildades på en tid när kejsarsnitt fortfarande var betydligt farligare. Sedan är det också såklart så att många tycker att det är en fantastisk upplevelse, trots skaderiskerna, och att många därför helt enkelt tycker att det är värt riskerna att få den där upplevelsen.

Att det finns fler risker med kejsarsnitt än med en förlossning är helt enkelt inte sant - längre. Förr i tiden dog kvinnan oftast av kejsarsnitt (som då var en procedur som man utförde i nödfall för att rädda barnet, på bekostnad av mammans liv). Kejsarsnitt har gradvis blivit säkrare och är idag minst lika säkert som en förlossning. Riskerna är annorlunda, men inte större - snarare mindre och färre. Ett kejsarsnitt är en mer kontrollerad procedur där man vet precis vad som blir skadat och ett planerat snitt utförs på en utvilad och frisk kropp. Vid en förlossning är det många olika funktioner som kan bli påverkade: t.ex. urin, avföring, slida. Skador i underlivsområdet kan vara svåra att hitta och åtgärda. Snittet skadar i första hand livmodern och såklart bukväggen. Man riskerar inte basala funktioner på samma sätt.

Dessutom måste jag återigen betona att skador på underlivet är något som många anser är "smällar man får ta" som kvinna, och att de inte räknar detta som riktiga komplikationer utan snarare som "så blir det när man föder barn, det får man räkna med".

Av alla förlossningssätt som finns så har planerade snitt lägst risk för bestående men och det är också den procedur som kvinnor överlag är mest nöjda med i efterhand.

MEN om man gör snitt så får man såklart inte uppleva att själv föda fram sitt eget barn - och det är någonting som många faktiskt vill uppleva. Min personliga övertygelse är att en lyckad vaginal förlossning är den mäktigaste och häftigaste upplevelsen i sammanhanget och om vården kunde garantera mig en sådan så skulle jag vilja uppleva det.

Nej, vi vill inte skrämmas utan snarare informera om det som vården förtiger. Min personliga åsikt är att 50% risk för negativa förändringar varav 25% är bestående men, det är oerhört höga risker att ta, och jag tycker att det är beklagligt att så få känner till dem i förväg och faller för retoriken "kan jag så kan du."

80-90% spricker i någon utsträckning. Att du inte gjorde det hör alltså till ovanligheten. Folk som läser berättelser såsom din får kanske missuppfattningen att det är ovanligt att spricka och att det går att förhindra med hjälp av en varm handduk och en bra barnmorska. Det är naturligtvis missvisande. Det här var din berättelse, så gick det för dig. Jätteroligt för dig! Du tycks höra till en liten minoritet som inte sprack alls och som dessutom för förbättrade funktioner i underlivet. Motsatsen är tyvärr betydligt vanligare.

Oro är BRA. Oro gör att man söker information och tar reda på vad man ska skriva i sitt förlossningsbrev och vad man ska försäkra sig om för skyddsåtgärder. Oro gör att man ställer frågor och får svar. Oro gör att man går in i förlossningen bättre förberedd än kvinnor som bara läst positiva berättelser och lever i villfarelsen att det mesta löser sig med en varm handduk och en bra BM.

Sverige har en hygglig mödravård. Inte den bästa och jag skulle inte ens kalla den särskilt bra. Det är väldigt många som får gå väldigt länge med olika skador innan de åtgärdas, och det är också många som fastnar i dilemmat att vården vägrar att rätta till vissa problem innan de är klara med att skaffa barn. Nej, den svenska mödravården är INTE världsbäst. Den är förhållandevis hygglig.