Debattartikel i Aftonbladet: Ska barn med Downs syndrom inte få finnas längre

Du kanske kan ge något exempel på var och vilka som behandlar föräldrar till barn med funktionshinder illa!?

Vem/vilka är det som anser att föräldrarna får "skylla sig själva som inte valde abort"??  

Jag har inte påstått att föräldrar med funktionshindrade barn behandlas illa. Men det kan ju bli ett ökat socialt tryck att en del kostar pengar vi inte har i samhället. Och tar resurser som andra behöver bättre. Tänkte på den danske läkaren i programmet om de två svenska kvinnorna som fick DS-barn. Sen finns det ju en långsiktig trend att samhället drar tillbaka sitt stöd. Att föräldrarna får dra hela lasset själva.
Jag är rädd för att människovärdet nedvärderas. Få av oss är perfekta.

menar du att föräldrar till barn med funktionshinder får sämre stöd från samhället idag än tidigare??

Det är just här jag tycker att diskussionen blir fel, eftersom det hamnar på individnivå. I den här tråden till exempel. Det kanske finns fog för det, men som jag har uppfattat själva trådstarten och grunden för den, så handlar det ju inte om enskilda individers beslut. Utan om vårdens krassa inställning till dessa tester, och den "vinst" man anser sig göra om man rensar ut så många foster med DS som möjligt. Att man slentrianmässigt nästan prackar på föräldrar dessa tester. Och så vidare. Men det halkar ju alltid in på det här med vad enskilda människor gör, och alla känner sig ansatta. Ingen ska behöva argumentera för ett såpass personligt och privat val som det här handlar om, anser jag. Men däremot tycker jag att diskussionen kring det som händer i Danmark just nu är väldigt intressant, och det faktum att man öppet pratar om de pengar man tjänar in på att abortera dessa foster. Jag har aldrig stött på liknande uttalanden när det gäller andra "fel", såsom exempelvis ryggmärgsbråck som har nämnts här i tråden. Det känns som att det rimmar väldigt illa med den typen av samhälle vi lever i och som de flesta vill ha, där man inte räknar människor i pengar på det sättet.

Jag ska ha barn! 

Kan inte bry mig mindre om mina barn inte kommer ses som "perfekta" i andras ögon. Oavsett om barnen i magen skulle skilja sig från normen eller inte uppfylla andras krav så kommer jag älska dem lika mycket ändå. 

Jag har inte ens brytt mig om att kolla upp DS, kön eller liknande.

*SUCK* Folk måste bli bättre att se skillnad på sak och person. Vill jag ha ett barn med DS? HELL NO! Skulle jag göra ett sådant blodprov om jag fick? Kanske. Beror helt på riskerna.

Hur som: Att man inte vill ha ett sjukt barn betyder inte att man vill att alla barn med den sjukdomen skall utrotas. Jag har en vän som har ett sjukt barn, sjukdomen sitter i hennes gener. Om de skaffar ett till barn finns risken att barnet också blir sjukt. Hon och hennes man är just nu inne på att inte skaffa barn igen men OM de gör det kommer de isf begära tester av barnet (ska tydligen gå att se om barnet är sjukt) så att de kan välja abort om barnet är sjukt. Betyder det isf att de inte vill att deras första barn skall finnas eftersom de inte vill ha ett till barn med samma sjukdom?

Det aborteras ju årligen lika många barn i sena graviditeter av ANDRA sjukdomsorsaker än DS, men ingen tycker att det är att försöka "utrota" de barnen? 

Det jag oroar mig för är att dilemmat över vilka slags människor som kommer att raderas ut med tiden.
Snart nog kommer vi att kunna välja bort barn av så många olika anledningar. När är ett liv värt att levas? När kan man som blivande förälder säga att "livet med ett sådant barn vill jag inte ha"?

Kommer barn med downs att födas?
Kommer det finnas barn med ADHD och ADD?
Ska bipoläritet utrotas?
Kommer dövhet att vara skäl nog att tas bort?
Kommer homosexuella barn att fortsätta födas?

Vi kan se på saken ur ett perspektiv av att göra mänskligheten mera frisk och välfungerande, men vad förlorar vi på köpet? Alla dessa människor har egenskaper och ger perspektiv som kan komma att gå förlorade för mänskligheten också.

Självklart kommer homosexuella, bipolära, barn med adhd/add osv att födas för det kommer alltid finnas de som inte bryr sig, som inte kommer testa sig och som kommer få "skadade" barn.
ADHD tex kommer ju i princip vara omöjligt att testa bort eftersom det finns mycket som tyder på att många som har den diagnosen fått skadan som ger upphov till den UNDER förlossningen, så hur fanken testar man vilka barn som kommer få minimala skador under en förlossning eller direkt efter?
Många som är döva föds inte döva, många som är blinda föds inte blinda osv osv. Så nog fasen kommer det fortsätta finnas en stooor variation av individer. Vad jag inte förstår är dock varför man vill att det ska födas sjuka individer som kan komma att få ett svårt liv, smärtsamt och med många följdsjukdomar och ev. dö långt i förtid bara för att man själv ska få "perspektiv"? Är inte det lite väl egoistiskt? (Talar nu inte nödvändigtvis om DS men däremot andra sjukdomar/fel som barn aborteras för)