Problemet är väl hur möjligheten till kontroll av genetiska avvikelser kommer att förändra synen på de barn som ändå föds med funktionshinder. Redan idag finns det en förfärande mängd människor som anser att ett funktionshinder, framförallt ett intellektuellt, på alla sätt omöjliggör ett bra liv. De ser inte människan, bara symptomen på den genetiska avvikelsen.
Inte ens genetiker tror att människan kan screena alla foster och garantera att alla föds friska. Man vet nämligen inte vad alla avvikelser leder till. Extrem snabbhet, styrka, immunitet mot vissa sjukdomar,....osv Det finns många genetiska avikelser som skänker människan något som är bra. Och de är inte heller identifierade.
De barn som vid förlossningen förvärvar en funktionsnedsättning, barn som efter förlossningen drabbas av sjukdom/trauman som resulterar i livslång funktionsnedsättning, hur kommer synen på dem att påverkas? Det syns ju inte utanpå om skadan inträffade före eller efter födseln.
Min rädsla är den långsiktiga konsekvensen av gentisk rensning av människor med funktionsnedsättning. För det är vad det handlar om. Inte att "utrota" tex DS som en del skriver, utan att förhindra att MÄNNISKOR med DS föds. Redan idag ser man inte personer med funktionshinder som människor, de är synonyma med sina diagnoser och jobbiga, äckliga, farliga, störande och framförallt, kostsamma. Man erkänner inte att deras känslor är precis likadana som våra, vi som är "friska". Vi tror att deras liv är så mycket sämre eftersom de inte är som vi.
Man säjer att personer med funktionsnedsättning har ett liv är som är ovärdigt, plågsamt och ett lidande. Det kanske stämmer för en del, men långt ifrån alla.
Vem är det som ska bestämma vems liv som är värt att leva?
