Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Jo, fast barn kan ju vara hett önskade av fel skäl också. Om mamman aldrig haft en relation med en man och aldrig några vänner, för att hon uppför sig egendomligt och stöter bort folk, eller inte kan sköta sin hygien eller vad det nu beror på. Så kan hon såklart ha en het längtan efter ett inseminationsbarn, för att hon har insett att det är det enda sättet för henne att få en människa som älskar henne. För att det inte har något annat val. För att det inte har någon annan. MEN - barnets uppväxt blir inte sundare för det! Förmodligen sämre, än ett barn i en syskonskara på fyra där mamman praktiserar lite svalkande likgiltighet...

Kan du garantera att det ALDRIG är så som jag säger..? Vad heter hon den där kvinnan som brukar göra sig till talesman för personer med Aspergers syndrom..? Hon har ett inseminationsbarn, och har vad jag förstått aldrig haft en relation.

DÄR har vi ytterligare en riskfaktor förresten: att kvinnor som p.g.a. NPF tar till detta sätt för att få en människa att höra ihop med. Då har det barnet INGEN "normalstörd" förälder att lära sig socialt samspel och så vidare av. 

Det är inte "värderingar". Det är fakta. Livet kommer att bli svårare för de här människorna utomlands, när de får formulär i händerna där de ska fylla i faderns och moderns namn...

Jag har all respekt för människor som inte vill leva i ett förhållande. T.ex. Katolska präster och nunnor som vill ge hela sig till Gud. Eller alla dessa ensamma damer, som pysslar med välgörenhet och kultur och håller samhället gående på vissa områden. MEN - det är inte förenligt med föräldraskap. För barn behöver både en mamma och en pappa.  

Fast även om det vuxna barnet kan ta reda på vem donatorn är, så missar han eller hon ett helt liv utan en FAR! Usch, jag läste en berättelse på en amerikansk sajt. Där har de ju hållit på längre med detta, så det finns barn som är över 18 där nu och har börjat söka upp sina fäder med id-release. Det var en pappa som berättade om ett sådant möte med sin biologiske son. Hur spänt och pinsamt det blev, och hur han till slut stack till den unge mannen lite pengar... som om det skulle kunna kompensera för att pojken saknat honom hela uppväxten! 

Ska se om jag kan hitta berättelsen igen.

Nä, men varför måste vi jämföra pest och kolera..? Idag finns förresten många fler möjligheter att träffa någon genom alla dejtingsajter, än för bara 15 år sedan!

Visst är det konstigt att det finns människor som inte vill ta till sig kunskap som faktiskt är BELAGD!

Hittar inte just den artikeln nu, men det finns ju många vuxna konstgjort tillverkade barn som talar ut om sina känslor. Läs den här artikeln t.ex.. Citerar:
“What happens when little bundles of artificially created joy begin to speak for themselves? Revolt!”

http://www.thedailybeast.com/newsweek/2011/02/25/donor-conceived-and-out-of-the-closet.html

Och här håller jag också med. Men det är så otäckt PK i Sverige, att så fort som en PK-skyddad grupp önskar sig någonting, så faller alla andra hänsyn. Hittills har det gällt de homosexuella, men nu har även de ensamstående kvinnornas lobbyorganisationer börjat växa sig så starka, att även en del annars vettiga människor har svalt propagandan och tappat barnperspektivet...

Nu har jag inte läst tråden, så någon har kanske redan gett svaret. Men var inte hon den kända författaren som skrivit om sina VÄLDIGT stora svårigheter p.g.a. Aspergers syndrom till och med ordförande där ett tag..? Hur blir det om en mamma med svår Aspergers blir mamma till ett barn som ärver hennes Aspergers, och de två blir sittande isolerade i en lägenhet för att mamman inte klarar av att arbeta (så är det ofta). Ingen pappa, inga syskon. Det blir som "en blind leder en blind"...