sorgen och avunden

Har ni sökt hjälp?

Vi håller på att söka, och ska antagligen på undersökning nästa månad, men frågan återstår hur man hanterar ångesten som blir samt sorgen och avundsjukan... Hur har ni andra gjort?

Jag lider med dej, förstår att det måste vara jättehemskt när det aldrig händer något..

Men du borde försöka svälja avundsjukan och vara glad för andras skull, särskilt om det är dina vänner som blir gravida.

Har själv upplevt att min bästa kompis inte blev ett dugg glad när jag blev gravid. Tvärt om blev hon nästan "sur" för att hon alltid trott att hon skulle få barn före mej.
Det är jätteledsamt när man inte har något stöd från sina vänner! 

Svårt att säga, vi sökte hjälp efter ca ett år av försök.
Från att vi började försöka till det blev något tog det 7 år.

Vi gjorde  2 inseminationer, sen 2 ivf:er med mikroinjektion, sedan en "vanlig" ivf, inget hände, vi betalade allt själva.
Till sist gjorde vi ett fjärde ivf försök(landstingsbetalt) med mikroinjektion, de satte tillbaka två ägg och till vår stora lycka blev det en baby. 

Det brukar kännas skönt när man gjort utredning och förhoppningsvis hittat felet.
Sen  känns det också bra att börja behandlingarna för då händer det något, men också jobbigt då man inte har någon garanti att det blir något.

Man får försöka vårda sin relation, inte göra för täta behandlingar.
Ha gärna en plan hur länge/hur många behandlingar ni kan tänka er.
Också se över alternativen: adoption/ägg-spermiedonation/ivf/vara familjehem/leva utan barn?

Hoppas det löser sig för er!

Tack för tips/ råd samt era historier. vi har tidigare funderat på adoption, men endast som sista utväg i sådana falla. Men vad jag förstår finns det en åldersgräns för hur gammal man måste vara för att få adopterar. 
Jag har alltid varit glad för mina vänners skull när de blivit gravida, men man har fortfarande svårt att bli av med den lilla gnagande känslan i bakhuvudet.
   Man blir så orolig att det ska vara fel på en när alla ens egna systrar har fått fantastiska barn, och att de inte heller har haft problem med graviditeter, så man undrar om det är fel på en.
    Jag kommer att uppdatera om vad som händer framöver och hoppas verkligen på att få ett pluss på stickan och en liten knodd. tror det bästa är att hålla humöret uppe, men man lär få ventilera sig också. Tack för stödet! :) 

Nån som har tips på hur man hanterar känslan av att inte kunna få barn? Känns bara så meningslöst alltihop.

jag försöker att se det positiva man har i livet,

men ibland tillåter jag mig att "bryta ihop" och vara ledsen, förbannad, avundsjuk, ja alla känslor som kommer, har en nära vän som jag kan prata och gråta med och det betyder otroligt mycket, hon brukar säga till mig att det är faktiskt så att livet kan vara Piss ibland och man får uttrycka det!!!

vet inte om det  var nå tips, men jag brukar tänka att jag ska banne mig inte tappa hoppet!!!

Stor Kram från en som försökt bli gravid i snart 2 år     

Det finns nog inga bra knep till att hantera den känslan, just för att det är en känsla. Jag tror det är bättre att acceptera att "just nu så känner jag mig fruktansvärt avundsjuk och tycker hela livet är emot mig och det är helt okej" än att ge sig själv dåligt samvete. Jag tror också att man faktiskt ÄR glad för sina kompisars/släktingars skull, men har för mycket jobb med att skuldbelägga sig själv för de känslorna som ändå bubblar upp.

Jag och min man var ofrivilligt barnlösa i 7,5 år. Många barn föddes i vår närhet under den tiden, jag log och gratulerade och frågade alla frågor man ska fråga och sedan gick jag hem och grät. Vad mycket lättare det blev när jag faktiskt tillät mig under alla gratulationer att tänka "var glad för deras skull nu, snart är du hemma och kan vara ledsen för din egen skull"

Vi blev gravida av oss själva efter 5 år (borde verkligen ha tagit hjälp mycket, mycket tidigare men lyssnade på alla som sa "slappna av så kommer det, sluta försöka så mycket, du blockerar dig" etc etc). Tyvärr slutade den graviditeten i ett MA i v 13.
Ett år senare, 2010, bestämde vi oss för att göra en utredning och ta hjälp av IVF. Inga fel hittades och vi blev gravida på de två första försöken, båda slutade i missfall. MF-utredning som inte visade på några fel.
Ytterligare två återföringar, inget av dem satte sig.
Sista försöket gjordes i augusti förra året, då fick vi tillbaka två embryon.

Inom tre veckor så hoppas jag att våra tvilling-pojkar kommer ut, för nu har det gått 8 år sedan vi började försöka, så nu kan jag knappt vänta längre på att få bli mamma!!!

Ursäkta för långt inlägg, min historia blev ju lite OT, jag ville bara ge lite hopp och en liten uppmaning om att inte ge upp!
De två första styckena handlar om det TS frågade om...
Kram till er alla!

Känner igen mig i ts inlägg, livet är inte rättvis någonstans. Upplever samma sorg och smärta.  Har också svårt att hantera gravida, men då de flesta runt om mig vet om min situation  har dem också en större förståelse för hur jag känner och berättar det lite mera varsamt., vilket jag är enormt tacksam för!!!  Detta gör också att jag mer utifrån hur jag känner mig och känner att jag orkar med, kan välja om jag vill ställa dem "rätta" frågorna eller inte. Jättesvår situation och alla är verkligen inte så här förstående har även råkat ut för den andra "sorten" som blir sur för man inte tillräckligt stödjande i deras graviditet, trotts att man ställer alla dem rätta frågorna och visar glädjen över att hon är gravid. För att kunna ta mig igenom detta har jag prata väldigt mycket med min familj som har varit ett stort stöd för mig. Så mitt råd är att försök hitta någon som verkligen förstår dig och vill och orkar lyssna. Kämpa på, du är inte ensam!!!

Hej alla!
Jag känner också igen mig så väldigt väl. Och allt det där går ju i perioder där det går bättre ibland och sämre andra dagar. Vi har gjort 2 IVF-behandlingar med 2 embryon från varje, men inget har fungerat. Vi har ett försök kvar och det känns vissa dagar som ett slöseri med tid för alla att vi ska göra detta. Så är det väl inte, men så kan det kännas.
Jag har gått hos psykolog under tiden jag gjor de här behandlingarna och har fått en hel del bra tips. Det mesta handlar om att tillåta sig att vara lite självisk:

När andra blir gravida är det ju en jättegrej, man mår inte alltid så bra och vill ha stöd från sina vänner. Men istället för att vi som inte får barn ska plåga oss igenom det här umgänget är det faktiskt OK att ligga lågt ett tag och inte träffas så mycket om man inte orkar det. Det måste få vara OK.

Jag klarar inte att se bilder på kronprionsessparet och deras bäbis när den kom, så jag handlar på ställen där jag slipper stå i kö och titta på löpsedlarna i 10 min.

Jag tyckte att det var att gömma sig, så här kan man ju inte hålla på jämt, men det måste få vara OK under en period. Det är så jobbigt och dessutom tabubelagt. En av mina bästa vänner som inte heller trodde hon kunde få barn sa under sin graviditet att även om hon skulle få missfall skulle det vara bättre, för då kunde hon iallafall berätta varför hon var ledsen. Precis så är det tycker jag.

Och Haushinka, det här handlar inte om "vanlig" avundsjuka, det är en livskris, och man sörjer som om någon har dött. Det går inte att svälja, iallafall inte i en tugga.

Tyvärr har jag nog inga direkta råd att ge dig. Jag var där du är för ca 2-3 år sen och det är tungt och jobbigt. På nåt sätt är det ju hoppet som håller en uppe ch får en att ta sig framåt i vardagen. Men det är pissjobbigt att vara mitt inne i sorgen och avunden och väntan... Jag önskar att jag tagit mod till mig att söka hjälp av nån proffesionell att prata med, men jag vågade aldrig och trodde väl inte tat det skulle hjälpa. Men det kanske det hade gjort. Jag reagerade på att ingen frågade under utredningen om vi ville prata med någon, det är ju ändå den psykiska delen som är jobbigast...
Försök att göra sådant som ger dig energi och umgår med människor som du mår bra med, man måste få skratta ibland även om det är piss just då...Jag undvek gravida och vänner med bebisar under en lång tid, det gjorde för ont att träffa dom. Det handlade inte om att man inte var glad för dom, utan om att man än en gång blev påmind om att vi fortfarande inte lyckats.
Jag hoppas att ni har fått hjälp eller utredning vid det här laget. Och du är inte ensam om dina känslor!

Känner igen mig så väl, det där påtvingade leendet man tvingar fram när andra blir oplanerat gravida. Men jag ska erkänna att jag har underskattat mina vänner, nu när jag inte längre orkat höra frågan "ska inte ni försöka snart?" och man ljuger ihop ursäkt efter ursäkt, så har jag berättat. Jag är mitt inne i en utredning och alla mina vänner är så väldigt förstående. Dom blir inte arga när jag i några veckor ligger lågt för de vet att jag har en down period. Som nu är jag inne i en sådan där period igen då jag bara vill dra täcket över huvudet och sex är inte roligt bara ett "måste". Man måste tillåta sig själv avundsjukan bara man kan glädjas också:) det är underbart att ha barn omkring sig men så länge det inte är mina barn så måste jag även ibland få vara hemma med min sorg! För det är en orättvis dum jävla sorg..

Vi sökte hjälp snabbt och det hjälpte mig även psykiskt. Kan tillägga att vi började försöka för drygt tre år sedan och hunnit med utredning, hormonstimuleringar, inseminationer och flera Ivf varav den senaste blev en underbar bebis. Om ni försökt så länge på egen hand är det hög tid att söka hjälp. Det positiva är nu att ni förhoppningsvis bara behöver en liten skjuts såsom äggledarspolning eller hormoner. Tror och hoppas att ni kommer må bättre när ni tar hjälp. Vi gick även på familjerådgivning, det rek jag starkt. Håller tummarna !!

igenkänningsfaktor hög. Fick precis ett sms med en bild på en kompis nyfödda. 5 bebisen i år bara räknat min nära bekanskapskrets. Väldigt påfrestande. Man får som sagt klistra på sig det där leendet och gratta.

Hur gör man för att hantera det? Ja, det är nog olika från person till person. Jag valde ganska tidigt att berätta vad vi går igenom för att förhoppningsvis slippa att få ultradjudsbilder och beskrivning av gravidsymptom upptryckt i ansiktet. Tyvärr har det inte funkat. Så nu väljer jag faktiskt lite mer medvetet vilka jag umgås med. Inte att jag sagt upp bekanskapen med de gravida men under vissa perioder måste man faktiskt få vara lite egoistisk och tänka på sitt eget välmående.

Jag kan inte få barn eftersom jag har fått en sjukdom som innebär att jag har 50% chans att överleva en graviditer samt att det är stora risker att sjukdomen blir sämre, (om jag inte dör)
det här är definitivt en livskris.
Jag klarar inte av att se eller höra om graviditeter, går oftast indan och gråter för mig själv.
Vet inte hur jag ska klara av bördan..men på något vis måste jag.
Tycker att liver är fruktansvärt orättvist.

TS: För mig har stressen och rädslan över att aldrig få barn varit det värsta och också orsaken till att jag känt avund och att livet är orättvist. Jag gick till en kurator för att få hjälp att hantera mina känslor. En viktig sak som hon sa var att försöka göra upp en plan. Vad händer om inte Ivf funkar. Jo, vi går vidare till äggdonation. Om inte det funkar adoption. Efter det kände jag inte samma panik längre.

Ni borde inte ha försökt själva i 3 år!!! På tok för länge. Tänk om det är ett fel hos någon av er som är lättfixat? Vilket onödigt lidande! Jag har läst om flera som blev gravida efter sköljning av äggledarna, eller att de fått äta medicinen pergotime för att de inte har ägglossning. Det låter i din trådstart som att du är ung och det troligaste då är att ni kommer att lyckas med lite hjälp. Så känn tillförsikt!

Millan

Kändes som jag läste om mig själv! Min barnlängtan är så stor. Jag vill så gärna ha en liten.:( Har två missfall bakom mig, och nu är mammas väninna gravid IGEN och jag är så avundsjuk så det finns inte. När jag fick sista missfallet var min kompis också gravid och har nu en tvååring. Jag kan inte se på längre när folk e gravida/har barn. Det gör så ont! Hoppas ni lyckas snart.