sorgen och avunden

Känner igen mig så väl, det där påtvingade leendet man tvingar fram när andra blir oplanerat gravida. Men jag ska erkänna att jag har underskattat mina vänner, nu när jag inte längre orkat höra frågan "ska inte ni försöka snart?" och man ljuger ihop ursäkt efter ursäkt, så har jag berättat. Jag är mitt inne i en utredning och alla mina vänner är så väldigt förstående. Dom blir inte arga när jag i några veckor ligger lågt för de vet att jag har en down period. Som nu är jag inne i en sådan där period igen då jag bara vill dra täcket över huvudet och sex är inte roligt bara ett "måste". Man måste tillåta sig själv avundsjukan bara man kan glädjas också:) det är underbart att ha barn omkring sig men så länge det inte är mina barn så måste jag även ibland få vara hemma med min sorg! För det är en orättvis dum jävla sorg..