sorgen och avunden

Tyvärr har jag nog inga direkta råd att ge dig. Jag var där du är för ca 2-3 år sen och det är tungt och jobbigt. På nåt sätt är det ju hoppet som håller en uppe ch får en att ta sig framåt i vardagen. Men det är pissjobbigt att vara mitt inne i sorgen och avunden och väntan... Jag önskar att jag tagit mod till mig att söka hjälp av nån proffesionell att prata med, men jag vågade aldrig och trodde väl inte tat det skulle hjälpa. Men det kanske det hade gjort. Jag reagerade på att ingen frågade under utredningen om vi ville prata med någon, det är ju ändå den psykiska delen som är jobbigast...
Försök att göra sådant som ger dig energi och umgår med människor som du mår bra med, man måste få skratta ibland även om det är piss just då...Jag undvek gravida och vänner med bebisar under en lång tid, det gjorde för ont att träffa dom. Det handlade inte om att man inte var glad för dom, utan om att man än en gång blev påmind om att vi fortfarande inte lyckats.
Jag hoppas att ni har fått hjälp eller utredning vid det här laget. Och du är inte ensam om dina känslor!