sorgen och avunden

Det finns nog inga bra knep till att hantera den känslan, just för att det är en känsla. Jag tror det är bättre att acceptera att "just nu så känner jag mig fruktansvärt avundsjuk och tycker hela livet är emot mig och det är helt okej" än att ge sig själv dåligt samvete. Jag tror också att man faktiskt ÄR glad för sina kompisars/släktingars skull, men har för mycket jobb med att skuldbelägga sig själv för de känslorna som ändå bubblar upp.

Jag och min man var ofrivilligt barnlösa i 7,5 år. Många barn föddes i vår närhet under den tiden, jag log och gratulerade och frågade alla frågor man ska fråga och sedan gick jag hem och grät. Vad mycket lättare det blev när jag faktiskt tillät mig under alla gratulationer att tänka "var glad för deras skull nu, snart är du hemma och kan vara ledsen för din egen skull"

Vi blev gravida av oss själva efter 5 år (borde verkligen ha tagit hjälp mycket, mycket tidigare men lyssnade på alla som sa "slappna av så kommer det, sluta försöka så mycket, du blockerar dig" etc etc). Tyvärr slutade den graviditeten i ett MA i v 13.
Ett år senare, 2010, bestämde vi oss för att göra en utredning och ta hjälp av IVF. Inga fel hittades och vi blev gravida på de två första försöken, båda slutade i missfall. MF-utredning som inte visade på några fel.
Ytterligare två återföringar, inget av dem satte sig.
Sista försöket gjordes i augusti förra året, då fick vi tillbaka två embryon.

Inom tre veckor så hoppas jag att våra tvilling-pojkar kommer ut, för nu har det gått 8 år sedan vi började försöka, så nu kan jag knappt vänta längre på att få bli mamma!!!

Ursäkta för långt inlägg, min historia blev ju lite OT, jag ville bara ge lite hopp och en liten uppmaning om att inte ge upp!
De två första styckena handlar om det TS frågade om...
Kram till er alla!