sorgen och avunden

Hej alla!
Jag känner också igen mig så väldigt väl. Och allt det där går ju i perioder där det går bättre ibland och sämre andra dagar. Vi har gjort 2 IVF-behandlingar med 2 embryon från varje, men inget har fungerat. Vi har ett försök kvar och det känns vissa dagar som ett slöseri med tid för alla att vi ska göra detta. Så är det väl inte, men så kan det kännas.
Jag har gått hos psykolog under tiden jag gjor de här behandlingarna och har fått en hel del bra tips. Det mesta handlar om att tillåta sig att vara lite självisk:

När andra blir gravida är det ju en jättegrej, man mår inte alltid så bra och vill ha stöd från sina vänner. Men istället för att vi som inte får barn ska plåga oss igenom det här umgänget är det faktiskt OK att ligga lågt ett tag och inte träffas så mycket om man inte orkar det. Det måste få vara OK.

Jag klarar inte att se bilder på kronprionsessparet och deras bäbis när den kom, så jag handlar på ställen där jag slipper stå i kö och titta på löpsedlarna i 10 min.

Jag tyckte att det var att gömma sig, så här kan man ju inte hålla på jämt, men det måste få vara OK under en period. Det är så jobbigt och dessutom tabubelagt. En av mina bästa vänner som inte heller trodde hon kunde få barn sa under sin graviditet att även om hon skulle få missfall skulle det vara bättre, för då kunde hon iallafall berätta varför hon var ledsen. Precis så är det tycker jag.

Och Haushinka, det här handlar inte om "vanlig" avundsjuka, det är en livskris, och man sörjer som om någon har dött. Det går inte att svälja, iallafall inte i en tugga.