sorgen och avunden

Vad jag har märkt är det fler än bara jag som saknar doften av en liten knodd samt känslan av att vara mamma
Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 4 år och vi har planerat barn länge, vi försökte förut men det ville sig inte. Jag har istället snart gett upp hoppet eftersom att vi försökt i 3 års tid och inget händer. Jag ar slutat helt med preventivmedel.

Känslan och ängslan jag känner när jag ser vänner i min ålder bli gravida så fort pojken bara skakar på kalsongerna gör mig arg! Ledsen och besviken.... Världen är inte rättvis. När mina vänner frågar om det inte är dags snart säger jag att jag vill vänta, leva livet, plugga klart, men jag saknar ändå något att hålla i min famn, något som är en del av oss båda.  jag klarar inte längre att vistas i samma rum som gravida, inte heller alla frågor som dyker upp.... tv program är ett stor no no och är nu mer förbjudna att titta på hemma hos oss om de innefattar gravida och graviditeter.... Min sambo vill så gärna bli pappa och jag mamma så jag tror vi båda känner en enorm skuld gentimot varandra.

hur hanterar ni sorgen och avundsjukan?