Kejsarsnitt pga rädsla Linköping/Norrköping

Ville bara säga att du inte är ensam. Men jag försöker få min vilja igenom i Eskilstuna just nu.
Lycka till!

Tack =)

Lycka till själv! Också första?

Stå på er! Det gäller att visa vad man vill tidigt och inte tveka! Jag lyckades bli beviljad snitt i gbg ganska direkt och här ska det tydligen vara svårt!

Tyvärr tror jag inte att det är så lätt om man inte har medicinska själ som gör att man inte kan föda naturligt. Här i Linköping får man gå på någon slags samtalsterapi där du träffar en bm tror jag där ni tillsammans bearbetar din rädsla (kallas nikemottagningen tror jag). för att få komma dit måste du först kontakta kvinnohälsan.

Jag fick också gå på samtal, både aurora och läkare. De förstod att jag mådde så dåligt av min rädsla att det inte skulle vara möjligt för mig att föda naturligt. Man får förklara att man mår dåligt, har svårt att sova pga oro, att det påverkar ens vardag osv. Är man väldigt rädd så är det ju psykisk ohälsa, alltså är det någon form av medicinsk orsak ändå!

Ja det är kanske ingen omöjlighet att man kan få kejsarsnitt pga rädsla. Men min uppfattning är att det nog är svårt. Många förstföderskor är rädda och nervösa inför en förlossning och alla dessa kvinnor kan inte få kejsarsnitt beviljat. Jag tycker ts ska ringa kvinnohälsan och berätta om sin situation och fråga om möjligheter till samtal och ev kejsarsnitt.

Jag ringde och bokade en telefontid nu på morgonen.

Jag är inte ens gravid ännu, men ändå har jag problem att sova, jag känner en stark oro och ångest, jag gråter varje dag, och jag har svårt att koncentrera mig på jobbet. Jag har också svårt att slappna av i sängen med min man sedan någon vecka tillbaka - det blir värre och värre det här eländet! Med andra ord - detta påverkar hela min tillvaro oerhört negativt. =(

Hur som helst, nu har jag en telefontid på förmiddagen, då ska jag ta en första kontakt med vården (läskigt) här i byn där jag jobbar. Hoppas verkligen att de kan hjälpa mig i förväg, åtminstone med stödsamtal! Ska jag behöva må såhär så kommer jag att bryta ihop snart.

Som jag har förstått det så kan rädsla, ångest, psykisk ohälsa mm räknas som medicinska hinder. Därtill har jag en incident från barndomen som ligger och spökar - misstänker starkt att det är roten till de här känslorna. Det ligger lite mer bakom än bara lite förstföderske-nervositet.

Samtalet gick väl sådär... barnmorskan i luren lät förstående, men hon pratade lite som till ett barn emellanåt... beskrev kejsarsnitt som "man kan ju göra ett annat litet hål" - ja, tjenare... och det var ungefär som att hon förutsatte att jag kunde absolut noll och bara hade läst en massa skräckhistorier när jag nämnde att jag hade läst på om vad det hela innebär och att jag hade försökt sätta mig in i det här med förlossningar. Jag hade svårt att prata pga gråt och "gråtblockering", och först lät det som att det inte alls var någon idé att göra någonting alls innan jag ens var gravid, men mot slutet verkade hon i alla fall uppfatta att det kunde ligga mer bakom när hon frågade om jag hade haft några övriga problem med samlivet och jag klämde fram ett litet "jo". Då skulle hon kolla med en kurator hur hon ställde sig till samtal i förväg, och höra av sig.

Men i princip verkar det som att man behöver vara gravid innan man kan få någon verklig hjälp... "det blir ju en helt annan tyngd bakom insatserna då", som hon beskrev det. Men när man väl är gravid så är det ju lite sent att ändra sig, så att säga. Då sitter man ju redan i skiten.

Men du, jag tror så här: om man läser de riktlinjer som finns - de som var uppe i tråden kring risker med vaginal respektive ks-förlossning, så har jag för mig att det fanns en del i riktlinjerna kring detta med kvinnor som varit utsatta för övergrepp. Jag tycker att du ska se till att verkligen lyfta fram det i dina kontakter med vården, att du faktiskt varit utsatt för något som du själv tror ligger till grund för rädslan. Du har ju tungt vägande skäl där, och att du varit med om det du varit med om konstituerar ju en extra risk för dig, både psykiskt och fysiskt. Du är ju inte "bara" rädd och nervös, utan din rädsla bottnar ju i ett tidigare trauma som kommit upp till ytan igen pga tankarna på barn, graviditet och förlossning.