Ravenna skrev 2012-02-22 13:34:49 följande:
Yes, jag har läst på mycket om båda sättet och tittat på operationsvideor från kejsarsnitt samt födelsevideor. Ju mer jag läser och lär mig och ser, desto mer förundrad blir jag över att det fortfarande finns kvinnor som väljer att föda vaginalt.
Att kejsarsnitt är en stor operation är väl uppenbart för alla... men att en vaginal förlossning är ett minst lika stort trauma för kroppen verkar inte vara riktigt lika känt. Jag har liksom pratat med folk som har fött barn och inte ens kände till någonting om vare sig framfall eller sfinkterskador. Reaktionen var ungefär "vaaa, kan man råka ut för sånt? jaha, det måste vara väldigt ovanligt, då". Ovanligt, my ass. Det är alldeles för mycket okunskap inblandat när det gäller vaginala förlossningar.
Många är pigga med att påpeka att det är "en stor bukoperation" att skära ett hål i magen - men snälla nån, det är väl fullkomligt uppenbart att det är en stor bukoperation? Det som är mindre uppenbart i sammanhanget är vilka risker man utsätter sig för vid en vaginal förlossning. Om ett snitt är "en stor bukoperation" så är en vaginal förlossning "ett stort underlivstrauma". Du nämner t.ex. att det finns risk för komplikationer både under och efter snittet, men det är ju också sant för en förlossning - det finns risker för komplikationer både under och efter förlossningen.
Jag håller med om att det bästa sättet att göra sig av med rädslan är att veta vad som ska hända - och det gör man vid ett snitt. Ett snitt går på rutin och din egen roll i det hela är minimal. En förlossning kan gå på många olika sätt och sluta på många olika sätt - till exempel instrumentellt eller med snitt.
Ett planerat snitt riskerar inte att leda till en vaginal förlossning - men däremot kan man såklart hamna i den sitsen tidigt pga att barnet har bråttom ut. Det kan ju hända att man ploppar ut ungen i hallen i vecka 37. Men en startad vaginal förlossning kan fortfarande avbrytas och avslutas med ett snitt - och därför tänker jag förutom ett planerat snitt kräva ett snittkontrakt utifall att jag skulle hamna i en förlossningssituation.
Jag kommer inte att utsätta mig själv för ett förlossningstrauma under några andra omständigheter än om ungen ska ut i farstun. Varken emotionellt eller rationellt kan jag se några fördelar med en förlossning.
Jag tror inte att det är någon diskussion för din del - du kommer att få ditt snitt!
Själv har jag ju fastnat för snittkontraktet - med tanke på att jag drar på en hel del revanschlusta också känns det som det bästa. Jag vill verkligen försöka, men med snitt som"exit". Men gissa vad som hänt här då: i måndags hos bm visar det sig att hon inte kan avgöra hur bebis ligger... Så nu på måndag blir det extrainsatt UL, och ligger bebis i säte så blir det ett vändningsförsök.
Snacka om ödets ironi, här våndas man i flera månader över om man ska välja snitt eller vaginalt, bestämmer sig till slut för att försöka vaginalt - och då vänder sig ungen så att det kanske blir snitt iaf!
