Kejsarsnitt pga rädsla Linköping/Norrköping

Jag tog tag i saken i egna händer och skickade ett låååångt mail till förlossningens överhuvud där jag berättade om min rädsla. 5 min senare ringde hon upp. Efter det skrev hon ut mailet och gav till auroran som jag ska träffa. Senare samma kväll ringde även hon upp. Hon var hur gullig som helst. JAG BLEV HÖRD!
Hon lovade att deras jobb inte gick ut på att få alla att föda vaginalt, utan att jag skulle få ett alternativ som gör mig så lugn och trygg som möjligt. Hon sa att hon var inte den som kunde lova mig ett snitt, men att hon kunde skynda på processen, så jag får träffa en läkare så fort som möjligt. Sedan fick jag en ny tid till henne, en vecka tidigare, som hon skulle ta på övertid. Så ska dit på torsdag. Känns kanon! Nu kan jag sova om nätterna igen.
Kommer alltid vara stolt över mitt "MIRAKEL-MAIL" :D

Ska på ultraljud imorgon, och tänkte då framföra min önskan att få tala med en aurora-syster. Hoppas det kommer gå rätt fort att få ett planerat kejsarsnitt beviljat. Ja först att de överhuvudtaget beviljar min önskan så klart...

Ja, jag skulle också vilja att det gick fort att få ett beslut! Skräcken för mig skulle vara att behöva gå och kämpa och slåss så länge att man får sitta och korsa benen till slut i väntan på att läkarna ska höra mig och fatta rätt beslut.

Jag tror att taktiken med att skriva brev är bra! Jag märkte ju själv när jag var på mitt möte hur få ord jag faktiskt fick ur mig. Inför nästa möte ska det skrivas!

Så då har man bett barnmorskan att meddela aurora-folket att de ska höra av sig till mig så man kan få prata av sig. BM tyckte dock det var lite tidigt än, men jag sa att ju förr desto bättre. Så nu får man väl avvakta till de hör av sig.
Ska nog skriva ner lite jag med, det var ett bra tips!

Idag har jag mitt första möte med aurora. Väldigt nervöst måste jag säga... Håll tummarna för att allt går bra nu!

Hejsan.
Det skulle kunna ha varit jag som startat den här tråden för 3 år sedan.
Jag fick prata med en underbar kurator på Vrinnevisjukhuset, Ulla Olofsson. Sen finns det en kanonbra läkare där som följt mig under två graviditeter. Minns inte hennes namn men hon är överläkare på förlossningen.

Fick beviljat snitt på en gång iallafall, det var aldrig ens en diskussion.

Hur går det för dig? Jag är övertygad om att allt kommer att gå jättebra.
Skönt att du fått positiv feedback o tråden :)

Jag jobbar fortfarande på den där lilla detaljen med att bli gravid... ;-P ÄL till helgen.

Nä men det går väl bra tycker jag, jag har ställt in mig till 100% på att det blir snitt, känns bra att redan ha fått träffa Aurora inne på Vrinnevi och jag kan inte tänka mig något annat än att jag får igenom snittet när det väl är dags.

Nu känns det liksom lite roligt igen att försöka göra barn...

Åh vad spännande! :) Hoppas att bebistillverkningen ger resultat snart ;)
Vad avundsjuk jag blir, det är en sån spännande process att försöka göra barn och slutligen följa hela graviditeten fram till ett litet nyfött liv.

Agneta Werner heter iallafall världens bästa läkare! Hon var suverän för mig och har följt mig genom två graviditeter. Vet du att hon till och med fanns på stand-by så att avdelningen fick ringa in henne när hon var ledig om jag behövde henne :) En helt otrolig läkare som är förstående och öppensinnad.

Eftersom att vi pratar om vrinnevi måste jag även tipsa om att det finns en äldre sköterska där som är amningsexpert, utan henne hade jag aldrig lyckats att amma mitt första barn. Förstår att det känns som att det dröjer innan du har en bebis i famnen iofs ;)

Jag tror att har man rimliga skäl så får man snitt beviljat. När man är så pass rädd att man överväger att inte ens skaffa barn så är snitt det bästa alternativet.
Jag fick även veta att för barnets del så är snitt säkrare än vaginalt, det är för mamman riskerna ökar men det är ändå ett ganska enkelt ingrepp.

Personalen på vrinnevi var kanon och de lyssnade verkligen på mig. Jag fick avskilt rum för att slippa andra män och inte en enda man fick komma i närheten. Nu är det ju olika förstås men för mig var det viktigt i en så pass utsatt situation att jag garanterades att inte bli överraskad av att det plötsligt kom in en man på rummet.

Faktiskt så kände jag mig så pass säker och trygg med hjälp av kuratorn att jag födde nummer två vaginalt. Nu behöver det ju inte vara ett mål för dig, snitt är skitbra! :) Men för mig kändes det som en seger att jag vågade till sist. Men blir det en nummer tre blir det nog kanske snitt igen. Får se.