Kejsarsnitt pga rädsla Linköping/Norrköping

Jag har börjat känna mig lite mindre emotionell nu. Jag tänker fortfarande på det nästan lika ofta, men det är på ett lugnare sätt nu. Jag har identifierat varför jag inte vill ha en förlossning och jag har liksom gråtit av mig och bearbetat de känslorna lite. Nu vet jag har det ligger till och vad jag måste göra för att klara av att leva vidare med livskvalitet efteråt - få igenom ett kejsarsnitt. Nu känner jag mig mer bestämd och säker än ångestfylld. Har inte gråtit på flera dagar.

Det kommer säkert tillbaka när/om jag väl kommer till aurora, de har inte kontaktat mig än, men det känns skönt att vara förbi den första panikfasen i alla fall och att ha identifierat varför jag känner som jag gör. Det känns okej att gå in i det hela med att lova mig själv att jag kommer att göra allt som står i min makt och lite till för att få ett snitt.

Jag kände som dig innan jag blev gravid. Jag SKA ha kejsarsnitt! Jag tänker aldrig föda på vanligt vis.
Sen blev jag gravid o jag hade fortfarande dessa tankar men när veckorna gick tänkte jag efter mer o mer o jag accepterade en vaginal förlossning. Till slut såg jag fram emot det!
Fick tyvärr inte uppleva det iaf sen eftersom det blev akutsnitt efter 2 dygn med värkar.
Jag har ingen övergreppsbakgrund men jag kan iaf försöka sätta mig in i hur du tänker angående förlossning/snitt.
Dina tankar kan ändras under vägens gång...

Mina känslor kommer inte att ändras angående detta. Det sitter för djupt. Det ligger inte i min personlighet att acceptera sånt här och jag är envis som synden. Det ligger helt enkelt inte i min personlighet att acceptera den typen av risker för någon annans skull och jag har ingen som helst önskan att riskera att mitt barns födelse ska förknippas med övergreppskänslor. Och även om någon mot all förmodan övertygade mig känslomässigt om att förlossning möjligen skulle kunna vara okej så skulle ingen kunna övertyga mig rationellt om att det är värt riskerna. Även om jag kände mig emotionellt okej med en förlossning så skulle jag ändå vilja göra snitt eftersom jag ser det som det överlägset mindre riskfyllda alternativet för både mig och bäbisen.

Ok, jag hoppas du får igenom din önskan o blir tagen på allvar! Önskar dig lycka till på vägen!

Idag fick jag kontakt med Aurora, ska in och träffa dem om 2 veckor. Först ett samtal med BM där och hon sade också att jag kunde få prata med en läkare senare om jag ville. Hoppas bara att jag kan släppa detta ett tag nu när jag vet att det händer någonting.

All lycka till till dig! Du ska se att du kan släppa oron lite i taget, så fort du märker att det inte är omöjligt att få snitt. Idag är jag mest bara bestämd, inte så mycket orolig. Kram på dig!

Den radsla du verkar uppleva verkar vara valdigt stark! Hoppas du far prata av dig med nagon behorig som kan hjalpa och forsta dig. Jag tror inte att jag var iofs. lika orolig som du ar infor forlossning men jag ville ocksa av allt pa denna jord genomfora kejsarsnitt med mitt forsta barn (men det blev vanlig anda). Nu i efterhand och med lite mer kunskap ar jag istallet radd for snitt, visst du behover inte krysta ut ett barn men du genomgar en stor operation med risk for komplikationer bade under och efter snittet. Vad du an valjer att gora se till att du har last pa om bada satten sa du vet, jag tror att veta vad som kommer ske ar det basta sattet att gora sig av med den varsta radslan. Aven ett planerat snitt kan sluta i en spontan vf. Lycka till med dina beslut!!!

Yes, jag har läst på mycket om båda sättet och tittat på operationsvideor från kejsarsnitt samt födelsevideor. Ju mer jag läser och lär mig och ser, desto mer förundrad blir jag över att det fortfarande finns kvinnor som väljer att föda vaginalt.

Att kejsarsnitt är en stor operation är väl uppenbart för alla... men att en vaginal förlossning är ett minst lika stort trauma för kroppen verkar inte vara riktigt lika känt. Jag har liksom pratat med folk som har fött barn och inte ens kände till någonting om vare sig framfall eller sfinkterskador. Reaktionen var ungefär "vaaa, kan man råka ut för sånt? jaha, det måste vara väldigt ovanligt, då". Ovanligt, my ass. Det är alldeles för mycket okunskap inblandat när det gäller vaginala förlossningar.

Många är pigga med att påpeka att det är "en stor bukoperation" att skära ett hål i magen - men snälla nån, det är väl fullkomligt uppenbart att det är en stor bukoperation? Det som är mindre uppenbart i sammanhanget är vilka risker man utsätter sig för vid en vaginal förlossning. Om ett snitt är "en stor bukoperation" så är en vaginal förlossning "ett stort underlivstrauma". Du nämner t.ex. att det finns risk för komplikationer både under och efter snittet, men det är ju också sant för en förlossning - det finns risker för komplikationer både under och efter förlossningen.

Jag håller med om att det bästa sättet att göra sig av med rädslan är att veta vad som ska hända - och det gör man vid ett snitt. Ett snitt går på rutin och din egen roll i det hela är minimal. En förlossning kan gå på många olika sätt och sluta på många olika sätt - till exempel instrumentellt eller med snitt.

Ett planerat snitt riskerar inte att leda till en vaginal förlossning - men däremot kan man såklart hamna i den sitsen tidigt pga att barnet har bråttom ut. Det kan ju hända att man ploppar ut ungen i hallen i vecka 37. Men en startad vaginal förlossning kan fortfarande avbrytas och avslutas med ett snitt - och därför tänker jag förutom ett planerat snitt kräva ett snittkontrakt utifall att jag skulle hamna i en förlossningssituation.

Jag kommer inte att utsätta mig själv för ett förlossningstrauma under några andra omständigheter än om ungen ska ut i farstun. Varken emotionellt eller rationellt kan jag se några fördelar med en förlossning.

Jag tror inte att det är någon diskussion för din del - du kommer att få ditt snitt!
Själv har jag ju fastnat för snittkontraktet - med tanke på att jag drar på en hel del revanschlusta också känns det som det bästa. Jag vill verkligen försöka, men med snitt som"exit". Men gissa vad som hänt här då: i måndags hos bm visar det sig att hon inte kan avgöra hur bebis ligger... Så nu på måndag blir det extrainsatt UL, och ligger bebis i säte så blir det ett vändningsförsök.
Snacka om ödets ironi, här våndas man i flera månader över om man ska välja snitt eller vaginalt, bestämmer sig till slut för att försöka vaginalt - och då vänder sig ungen så att det kanske blir snitt iaf!

Haha, hoppas att din bäbis vet vad han/hon gör. =)

Går säkert bra för dig, särskilt som du verkar öppen för båda alternativen!