Kejsarsnitt pga rädsla Linköping/Norrköping

Tack =)

Lycka till själv! Också första?

Grattis!

Några tips? Förutom att vara jäkligt bestämd.... så mycket har jag förstått i alla fall, att man inte ska visa tvekan!

Jag ringde och bokade en telefontid nu på morgonen.

Jag är inte ens gravid ännu, men ändå har jag problem att sova, jag känner en stark oro och ångest, jag gråter varje dag, och jag har svårt att koncentrera mig på jobbet. Jag har också svårt att slappna av i sängen med min man sedan någon vecka tillbaka - det blir värre och värre det här eländet! Med andra ord - detta påverkar hela min tillvaro oerhört negativt. =(

Hur som helst, nu har jag en telefontid på förmiddagen, då ska jag ta en första kontakt med vården (läskigt) här i byn där jag jobbar. Hoppas verkligen att de kan hjälpa mig i förväg, åtminstone med stödsamtal! Ska jag behöva må såhär så kommer jag att bryta ihop snart.

Som jag har förstått det så kan rädsla, ångest, psykisk ohälsa mm räknas som medicinska hinder. Därtill har jag en incident från barndomen som ligger och spökar - misstänker starkt att det är roten till de här känslorna. Det ligger lite mer bakom än bara lite förstföderske-nervositet.

Samtalet gick väl sådär... barnmorskan i luren lät förstående, men hon pratade lite som till ett barn emellanåt... beskrev kejsarsnitt som "man kan ju göra ett annat litet hål" - ja, tjenare... och det var ungefär som att hon förutsatte att jag kunde absolut noll och bara hade läst en massa skräckhistorier när jag nämnde att jag hade läst på om vad det hela innebär och att jag hade försökt sätta mig in i det här med förlossningar. Jag hade svårt att prata pga gråt och "gråtblockering", och först lät det som att det inte alls var någon idé att göra någonting alls innan jag ens var gravid, men mot slutet verkade hon i alla fall uppfatta att det kunde ligga mer bakom när hon frågade om jag hade haft några övriga problem med samlivet och jag klämde fram ett litet "jo". Då skulle hon kolla med en kurator hur hon ställde sig till samtal i förväg, och höra av sig.

Men i princip verkar det som att man behöver vara gravid innan man kan få någon verklig hjälp... "det blir ju en helt annan tyngd bakom insatserna då", som hon beskrev det. Men när man väl är gravid så är det ju lite sent att ändra sig, så att säga. Då sitter man ju redan i skiten.

Alltså, vad gjorde folk innan det fanns Internet så att man kunde utbyta information och någorlunda anonymt kunna skriva av sig om sina rädslor och känslor i ett neutralt sammanhang där man kan bli hörd och förstådd utan att behöva lämna ut sig helt?

Vill bara säga att ni och hela det här forumet är en livräddare för mig just nu. Det kan ta månader innan jag får någon verklig hjälp i form av en bekräftelse på att jag inte behöver genomgå en VF och det kan behövas mycket styrka för att klara med att komma dit. Jag skulle inte fixa det utan stöd och jag skulle inte fixa att söka stöd i min omgivning. Den här incidenten jag har är ingenting jag kan eller vill diskutera med min familj eller mina vänner - inte med någon som jag känner i verkligheten. Det är inte min grej att blotta mina känslor för mig omgivning på det viset.

Tack för att ni finns!

BM ringde upp mig igen nu på lunch och hon skulle skicka en remiss till Aurora, så skulle personalen där ta kontakt med mig för samtal och eventuellt om jag kunde få träffa en läkare. =)

Det känns i alla fall bra att komma så långt utan ett plus, för när jag väl plussar så kommer jag att ha kontaktpersoner redan som redan är insatta, och då behöver jag inte börja helt från noll samtidigt som dagarna tickar undan.

Jag har börjat känna mig lite mindre emotionell nu. Jag tänker fortfarande på det nästan lika ofta, men det är på ett lugnare sätt nu. Jag har identifierat varför jag inte vill ha en förlossning och jag har liksom gråtit av mig och bearbetat de känslorna lite. Nu vet jag har det ligger till och vad jag måste göra för att klara av att leva vidare med livskvalitet efteråt - få igenom ett kejsarsnitt. Nu känner jag mig mer bestämd och säker än ångestfylld. Har inte gråtit på flera dagar.

Det kommer säkert tillbaka när/om jag väl kommer till aurora, de har inte kontaktat mig än, men det känns skönt att vara förbi den första panikfasen i alla fall och att ha identifierat varför jag känner som jag gör. Det känns okej att gå in i det hela med att lova mig själv att jag kommer att göra allt som står i min makt och lite till för att få ett snitt.

Mina känslor kommer inte att ändras angående detta. Det sitter för djupt. Det ligger inte i min personlighet att acceptera sånt här och jag är envis som synden. Det ligger helt enkelt inte i min personlighet att acceptera den typen av risker för någon annans skull och jag har ingen som helst önskan att riskera att mitt barns födelse ska förknippas med övergreppskänslor. Och även om någon mot all förmodan övertygade mig känslomässigt om att förlossning möjligen skulle kunna vara okej så skulle ingen kunna övertyga mig rationellt om att det är värt riskerna. Även om jag kände mig emotionellt okej med en förlossning så skulle jag ändå vilja göra snitt eftersom jag ser det som det överlägset mindre riskfyllda alternativet för både mig och bäbisen.

Idag fick jag kontakt med Aurora, ska in och träffa dem om 2 veckor. Först ett samtal med BM där och hon sade också att jag kunde få prata med en läkare senare om jag ville. Hoppas bara att jag kan släppa detta ett tag nu när jag vet att det händer någonting.

Yes, jag har läst på mycket om båda sättet och tittat på operationsvideor från kejsarsnitt samt födelsevideor. Ju mer jag läser och lär mig och ser, desto mer förundrad blir jag över att det fortfarande finns kvinnor som väljer att föda vaginalt.

Att kejsarsnitt är en stor operation är väl uppenbart för alla... men att en vaginal förlossning är ett minst lika stort trauma för kroppen verkar inte vara riktigt lika känt. Jag har liksom pratat med folk som har fött barn och inte ens kände till någonting om vare sig framfall eller sfinkterskador. Reaktionen var ungefär "vaaa, kan man råka ut för sånt? jaha, det måste vara väldigt ovanligt, då". Ovanligt, my ass. Det är alldeles för mycket okunskap inblandat när det gäller vaginala förlossningar.

Många är pigga med att påpeka att det är "en stor bukoperation" att skära ett hål i magen - men snälla nån, det är väl fullkomligt uppenbart att det är en stor bukoperation? Det som är mindre uppenbart i sammanhanget är vilka risker man utsätter sig för vid en vaginal förlossning. Om ett snitt är "en stor bukoperation" så är en vaginal förlossning "ett stort underlivstrauma". Du nämner t.ex. att det finns risk för komplikationer både under och efter snittet, men det är ju också sant för en förlossning - det finns risker för komplikationer både under och efter förlossningen.

Jag håller med om att det bästa sättet att göra sig av med rädslan är att veta vad som ska hända - och det gör man vid ett snitt. Ett snitt går på rutin och din egen roll i det hela är minimal. En förlossning kan gå på många olika sätt och sluta på många olika sätt - till exempel instrumentellt eller med snitt.

Ett planerat snitt riskerar inte att leda till en vaginal förlossning - men däremot kan man såklart hamna i den sitsen tidigt pga att barnet har bråttom ut. Det kan ju hända att man ploppar ut ungen i hallen i vecka 37. Men en startad vaginal förlossning kan fortfarande avbrytas och avslutas med ett snitt - och därför tänker jag förutom ett planerat snitt kräva ett snittkontrakt utifall att jag skulle hamna i en förlossningssituation.

Jag kommer inte att utsätta mig själv för ett förlossningstrauma under några andra omständigheter än om ungen ska ut i farstun. Varken emotionellt eller rationellt kan jag se några fördelar med en förlossning.

Haha, hoppas att din bäbis vet vad han/hon gör. =)

Går säkert bra för dig, särskilt som du verkar öppen för båda alternativen!

Uärk, i eftermiddag är Aurora-mötet. Jag är så nervös att jag mår illa.

Jag var nu på samtal hos Aurora igår och blev lugnad för min egen del - BMen jag träffade var jättetydlig med att de är väldigt generösa med att bevilja snitt om det finns en övergreppshistoria eller om kvinnan är mycket rädd, och att det är viktigt eftersom en rädd kvinna löper större risker att skada sig vid en förlossning. Hon sade rätt ut att hon ansåg att en förlossning är bäst under normala omständigheter, men är man väldigt rädd eller har varit utsatt för ett övergrepp eller annat relevant trauma så är det inte bäst längre. Hon sade många gånger att ingen kommer att tvinga mig till en förlossning och att jag själv hela vägen väljer hur mycket jag vill berätta.

Nu är det ju inte hon som beslutar till slut, utan en läkare, men jo, jag kan inte tänka mig annat än att jag får igenom det här och får avsluta graviditeten som jag vill. ^^

Om de tvingade mig att gå runt på förlossningen så skulle jag få panik och troligen svimma eller spy. Det om något skulle väl undanröja alla tvivel om att jag skulle gå att omvända.

Jag är därför inte så orolig för att bli runttvingad på förlossningen, för jag vet att det i så fall skulle trigga en väldigt stark reaktion hos mig som skulle kunna övertyga vem som helst. Ibland kanske man får försöka finna en styrka i att veta när man inte pallar någonting och helt enkelt visa upp för vårdpuckona att det inte håller.

Jag tänker dock vara jäkligt tydlig med redan från början att jag anser att det skadar mig psykiskt att bli utsatt för övertalningskampanjer.

Ja, jag skulle också vilja att det gick fort att få ett beslut! Skräcken för mig skulle vara att behöva gå och kämpa och slåss så länge att man får sitta och korsa benen till slut i väntan på att läkarna ska höra mig och fatta rätt beslut.

Jag tror att taktiken med att skriva brev är bra! Jag märkte ju själv när jag var på mitt möte hur få ord jag faktiskt fick ur mig. Inför nästa möte ska det skrivas!

Jag jobbar fortfarande på den där lilla detaljen med att bli gravid... ;-P ÄL till helgen.

Nä men det går väl bra tycker jag, jag har ställt in mig till 100% på att det blir snitt, känns bra att redan ha fått träffa Aurora inne på Vrinnevi och jag kan inte tänka mig något annat än att jag får igenom snittet när det väl är dags.

Nu känns det liksom lite roligt igen att försöka göra barn...

Grattis!!!! =)))

Kan föreställa mig hur skönt det känns med ett besked!

Akutsnitt är ju en betydligt mycket mer stressad situation, för alla inblandade, och i min värld så är akutsnitt (som det du gick igenom) en komplikation orsakad av försöket till vaginal förlossning. Dvs, detta är en förlossningsproblematik i mina ögon och den här skräckhistorien arkiverar jag därför under "vaginal förlossning".

Låter inte alls konstigt tycker jag. Läkaren som utför snittet har ju hundratals snitt i bagaget. Han gör kanske detta på löpande band, från 8 till 17, varje dag i sitt liv. Han har mycket övning och vet precis vad han gör. En förstföderska har ingen övning och ingen erfarenhet. En andraföderska har lite övning och lite erfarenhet. En tiondegångsföderska är kanske möjligen en expert, men det är sällsynt att man får så många ungar idag. Jag litar alla gånger mer på en person som presterar sitt hundrade kejsarsnitt, än på en person som ska prestera sin första förlossning. 

Hur kan man lita på någon som har noll erfarenhet? Även om den personen råkar vara jag.