Har du varit nästan "död" och kommit tillbaka vad hände?

En gång satte jag pomme frites i halsen när vi var ute och seglade på öppet hav med en segel fartyg "skolbåt" 
jag satt och skrattade till något skämt plötsligt satte jag maten i halsen, kände sakta hur jag nästan slutade andas, allt blev svart och sådär, i sista minuten hann den dåvarande pojkvänens kompis att rädda mig genom att ställa sig bakom mig och trycka nävarna mot magen så for maten ur halsen, och plötsligt kom synen tillbaka och jag blev chockad och det ända jag kom ihåg var att jag hade sagt att jag måste springa upp och få frisk luft, för jag kan inte andas. Det var hemskt , hur man kan sätta i halsen när man är så glad liksom. Har alltid haft lätt för att sätta i halsen men den gången blev jag livrädd vi va på öppet hav och ingen närhet till ambulans. Det ända dom kunde göra var första hjälpen räddning. Jag kanske inte var död men nära inpå, för en sekund så kund ejag känna hur livet höll på att tas ifrån mig, det var chock artat men ja lyckades glömma det rätt fort som tur var.
Samma dag och natt så blåste det upp till storm då vi seglade över till Danmark och vi trodde vi skulle få kapsejsa med segelbåten då dom skeparn trodde vi skulle få hoppa över bord för vågorna var sky höga.
Så man kan säga -nära döden upplevelse två gr på en dag- hur många gr händer det i en life time typ?
Jag är glad att jag idag får leva och må hyffsat bra. Hade nog en skyddsängel just den dagen :) 

Jag har min pappa och kompisen att tacka mitt liv för idag :) 

Skulle vilja veta o  man känner smärta!

Allt med döden verkar så jäkla läskigt och jag är skiträdd för döden då jag har hemsk dödsångest

  

Min sambos hjärta stannade när han gjorde en undersökning på sjukhuset. Vi pratade just om hur det hade varit och han sa att det bara blev svart.

inte kliniskt död men när jag va sjuk, mkt sjuk så vaknade jag en natt av olidlig bröstsmärta. kände hur smärtan försvann och jag lyfte ur kroppen, jag försökte skrika och röra mig få min man att vakna och hjälpa mig men hur jag än försökte så rördes inte min kropp utan bara den kroppen som svävade i luften,

Är jag den enda som kan tycka det är rätt skönt att allt bara blir "svart" ?

När jag var barn slutade jag att andas, min mamma kastade då mig mot sängen och när jag började andas igen sa hon att jag gäspade och sträkte på mig som om jag bara hade sovit en liten stund. Har tyvärr inget eget minne av det.

Om det nu är så att det är hjärnan som spelar oss ett spratt när den får syrebrist- är inte det helt fantastiskt?

Där ligger du och ska dö och din hjärna är så bussig att den bjuder dig på en trevlig hallucination innan det tar slut helt.

Jag bryr mig inte om ifall det är sant eller inte, bara de döda vet och de skvallrar sällan. Alla som får denna upplevelsen och känner sig stärka av den, heja dig! 

Men det hade ju onekligen varit trevligt om man hade fått återförenats med sina nära och kära ( och dinosaurierna)