Vi som väntar smått i September 2012

Förresten, är det någon som ska ta med sig någon annan än pappan på förlossningen?

Jag ska ta med mig min bästa kompis också. Om det inte blir något akut förstås, eller att det sätter igång typ i morgon så jag måste på annan ort och föda. 

Här verkar det hända en hel del! Det är riktigt spännande att gå in och läsa om hur alla har det! Här är det ganska spännande just nu också. En vän till mig (som för övrigt är min bästa väns lillasyster och ska ha barn med min kusin) som är gravid och beräknad till den 4 Augusti, barberarn sippra vatten idag. Hon har även börjat ha lite molvärk, så det dröjer kanske inte så länge innan deras bebis är här. .... Själv fick jag något riktigt ryck idag. Fick syn på mina hantlar och tänkte jag skulle lyfta lite, slog på musik och vips så hade jag tränat både styrka och kondition i över två timmar! Var kom den energin ifrån!? :p Jag lär ju få sota för det i morgon dock, för man är ju inte direkt van att träna just nu, haha.

Det kan vara havandeskapsförgiftning. Jag har haft en släng av det båda mina graviditeter. Jag känner igen det där att man sväller en hel del ganska fort och blodtrycket har ökat. Du ska vara uppmärksam på vissa saker, som till exempel om du får huvudvärk eller upplever synrubbningar som ljusfläckar eller liknande. Då ska du ta kontakt med förlossningen omgående. Detta även om du märker att du sväller kraftigt, brukar märkas i ansiktet. Annars så antar jag att du ska dit ganska snart igen, så ser ni ju om det är stabilt eller om du har ytterligare tecken.

Först och främst så är det äggviteprotein i urinen som är en av de första tecknen. Har man förhöjt blodtryck och protein i urinen så tar de blodprover där de ser om man har förgiftning. Jag tror det är ganska ovanligt att man utvecklar en akut preeklampsi, och ofta stannar det på en ofarlig nivå där det räcker med att bli extra övervakad. Med mitt första barn Började det misstänkas runt vecka 35 tror jag, och jag gick 42 fulla veckor utan några speciella komplikationer av det. Var väldigt svullen på slutet bara, men det försvann ju snabbt när det var färdigt!

Ligger i sängen med ett leende på läpparna. Min kusin ringde just och väckte mig och meddelade att han och hans tjej just fått en underbart söt liten pojke! Jag är så glada för deras skull och kan knappt vänta tills jag får komma och titta på den lille! Jag fick en bild på honom i alla fall som jag kan beundra så länge!

Jag var in till förlossningen en sväng idag. Svullnade så mycket om fötterna igår och det var värre i morse, och har även haft en del huvudvärk de senaste två dagarna, så jag tog det säkra före det osäkra och ringde in. Blodtrycket var lite högt, men annars såg allt bra ut. Fick en grundlig genomgång av allting! Ctg-kurva, flödesmätning på ultraljud, urinprov, blodtryck och blodprov. Bebis var vaken och väldigt aktiv under hela tiden, så det var inte det lättaste att mäta Ska tillbaka på Måndag och kolla blodtrycket igen.

Usch och fy idag känns ingenting bra.. 

Var in till förlossningen förra helgen pga svullnad och huvudvärk. Allt såg bra ut, förutom att blodtrycket var lite högt så jag ska kolla det två gånger i veckan.

För lite drygt en vecka sedan ringde min barnmorska och ville att jag skulle in och ta blodprover, för de senaste hade visat något så det skulle kollas upp så det inte är fråga om immunisering. Idag ringde min läkare och talar om att de proverna också visade något, så min man var tvungen att ta blodprover idag som ska skickas iväg och som blir färdiga på Tisdag.

Var hos barnmorskan idag också. Blodtrycket hade höjts lite igen, urinet visade spår av protein och magmåttet hade dippat lite från kurvan. 

Idag är det en vecka kvar tills jag är i samma vecka som när tvillingarna dog. Och jag känner mig så orolig i kroppen. Då var det också en massa hit och dit med blodtrycket och sånt, men allt såg ju bra ut enligt läkarna jag hade de sista två veckorna. Och så bara en dag slutade det att röra sig och båda mina barn dog. Så jag känner inget direkt förtroende för undersökningarna som görs. 

Men liten rör på sig och jag blir lika lättad av varje liten buff och spark!

Tack för era svar, härliga människor. :) 

Jag var in till förlossningen tidigare idag och bad att få prata med min läkare (som för övrigt är den samme som förra graviditeten och väldigt noga och omtänksam) Men han hade gått hem för dagen och de på förlossningen tyckte att om min barnmorska inte tyckte att det var någon fara så är det väl lugnt. Men jag kan inte låta bli att oroa mig nu. Ska dit igen på måndag, och då vill jag prata med min "rätta" läkare, och fråga om de kan göra ett tul. För det var det enda som visade att något var fel förra gången, att båda barnen blivit lite hämmade. Sen fick jag byta sjukhus och där övervakade de i två veckor innan jag blev utskriven och sedan fick åka in akut. 

Blir det minsta lilla igen så känns det som att jag kommer måste skrika åt dem att göra något, för förra gången var det ingen som lyssnade. 

Ja ibland önskar jag verkligen att jag kunde ryta till ordentligt. Men jag är alltid lugn, så jag tror inte att folk fattar hur orolig jag är för jag förklarar alltid i lugn ton och verkar aldrig upprörd. Kanske ska ta med pappa nästa gång! :)

Ja jag får nog göra det! :) Min man blir smittad av mitt lugn också, så han gör inte mycket väsen av sig heller. Nu är det ju ingen som direkt ignorerar mig heller, utan jag tror ju att alla gör sitt jobb så gott de kan och som de är vana och lärda till. Men det känns så extra oroligt eftersom alla blev så chockade av vad som hände förra gången, både läkare och barnmorskor. Att ingen riktigt såg det komma. Och det märks ju att de som var med då är extra uppmärksamma på allt.