Inatt har min lille Gudson på 7 månader sovit hos oss. Har varit jätte-mysigt, men Oj vad ovan man är att kliva upp och mata och byta blöja och sånt på natten! Haha, jag har varit helt slut idag. Men det är absolut värt det. 
Men det är tur att man har lite hormoner som hjälper en på traven att sova kortare stunder efter förlossning. :)
Jag måste bara få säga, till er som inte har barn än och kanske inte riktigt vet vad man har att vänta sig:
Att vara förälder till ett barn är som ett helt äventyr!
Från den första stunden, då man får se sitt barn vid förlossningen och man tycker att den där lilla människan som man just satt till världen är det vackraste man någonsin sett.
Även om vissa stunder känns jobbiga och tröttsamma så ska man veta att snart kommer det ett sånt där ögonblick som bara smälter ens hjärta och gör att man känner sig som den lyckligaste i världen.
Som när ens barn säger "mamma" för första gången, kanske 8 månader gammal, och man har aldrig varit så stolt i hela sitt liv!
Eller när hon 1½ år gammal, kämpar allt vad hon kan för att klättra upp i ens knä. Och när man slutligen lyfter upp henne, så ger hon mig en puss och hoppar sedan ner igen!
Eller när hon 3 år gammal försöker förklara hur mycket hon älskar något, sträcker ut armarna så långt det går och säger: "Mamma, jag älskar dig så hääääääär mycket!"
Sedan vid 4 års ålder försöker igen och säger: "Mamma, jag älskar dig sjutton arton hundra och tre mycket!"
Och när hon vid 5 års ålder ger upp att försöka förklara och säger: "Mamma, jag älskar dig till slutet av alla siffror och hela världen och rymden och allting!"
Eller som idag, när min dotter har en kompis på besök och jag råkar höra vad de pratar om och min dotter just håller på att berätta att hon ramlat och skrubbat benet dagen innan, och förklarar: "Och sedan kom mamma och tittade, och då blåste hon på såret!" Ungefär som att jag trollat bort allt ont bara genom att blåsa på det.
Det är sådana stunder som fastnar. De stunderna som man håller i hjärtat, de känslorna som väller fram när man tittar på sitt barn när hon somnat på kvällen. Som gör att man aldrig kan krama om henne tillräckligt mycket, eller ge tillräckligt många pussar.
De ögonblicken börjar från den allra första sparken, och blir bara fler och fler för varje dag.
Har nyss varit på ultraljud. Har fått samma läkare igen som jag hade under graviditeten när jag väntade tvillingarna. Han var nog inte riktigt förberedd på att det var oss han skulle träffa. Så han var väldigt angelägen om att få prata igenom vad som hände då. Det känns bra att ha en läkare som vet vad som hände, så man slipper förklara sig allt för mycket.
Jag tror att bebis sov, för det var väldigt lugnt, förutom någon irriterad puff mot ultraljudsapparaten. H*n låg med huvudet nedåt den här gången. :) Och guuud vad svårt det är att säga ifrån att man inte vill veta kön! Tur att min man är med och påminner att vi inte vill veta! haha
Allt såg i alla fall bra ut med bebis, och besöket avslutades med en stor kram från läkaren.
Herregud så jag mått bra idag. Vaknade klockan 11(!) av att bebis härjade runt i magen. Fick frukost på sängen av min käre make, som är ledig idag. Har gått en skogs/grusvägspromenad med min bästa vän. Vi gick 8 km och ryggen har inte sagt ifrån ett dugg idag! Sedan har jag bara njutit av solen och värmen på verandan och suttit och tittat på min dotter som sprungit runt och lekt ute. Just nu sitter jag och väntar på att bebisen ska vakna igen. H*n brukar vakna vid 23-24 någon gång, så får jag sova lugnt sen när jag fått känna att h*n mår bra! Det känns som att jag tar dagarna lite mer som de kommer den här graviditeten. Jag vet knappt vilken vecka jag är i, och känner inte någon direkt brådska med något. Någon mer som känner så?
Haha, ja på tal om snitta eller föda vaginalt så började min läkare prata om det i måndags när jag var där. Han började med att konstatera att vi aldrig hann prata om det vid min förra graviditet och så sa han något om att jag kan ju föda vanligt även fast jag blivit snittad. "Och det hoppas jag att du vill, för annars vill jag nog ta en diskussion med dig, " sa han. Och sedan ändrade han sig och sa: "ja eller om du hemskt gärna vill bli snittad istället.. Fast jag tycker.. Men om du känner dig säkrare med.. .. "Så när han tillslut blev tyst så sa jag bara: "Jag vill helst föda vanligt, om det inte sker komplikationer förståss! Men helst av allt en vanlig förlossning." och den sucken av lättnad han fick när han slapp ta den diskussionen med mig var obetalbar! Haha :)
Jag har inte så mycket sexlust just nu. Mest för att jag får så jädra ont efteråt. Men jag har en förstående man, som vet när han ska hålla sig undan! haha!
Jag måste bara fråga hur ni andra har det med järntabletter. Jag har järntabletter hemma, och brukar ta någon då och då. Och jag hade bra järnvärde när jag var hos barnmorskan sist, så jag blev inte ordinerad att äta några. Och så har de varit mina andra graviditeter. Har fått lite sämre järnvärde de tidigare gångerna, och då blivit ordinerad järntabletter när det visat sig, och sedan när jag börjat äta dem har värdet blivit bra.
Men en vän till mig som ska ha barn i Augusti, hennes barnmorska verkar lite underlig! Min vän fick järntabletter ordinerad från vecka 20, utan att hon ens tagit ett järnvärde först och gången innan hon varit där var det bra. Barnmorskan sa att alla gravida ska äta järntabletter från vecka 20, för att man kan aldrig få i sig tillräckligt med järn som gravid. Så min vän har ätit järntabletter sedan vecka 20, med krånglande mage pga det och har inte ens haft lågt järnvärde. Mycket märkligt tycker jag!
Hur har era barnmorskor sagt!?
