Vi som försökt ett tag utan plus

Hej Anna1992 och välkommen hit!

Du får avgöra själv om du trivs med oss men klimatet i tråden är öppet, stöttande och peppande så chansen är god! Roligt att ni ska gifta er!

Det bästa att börja med är ägglossningstest om ni inte redan provat det. För att få koll på när ägglossningen är och därmed pricka rätt dagar.

Det finns diverse "huskursknep" att testa fast inget som är bevisat att det funkar. Det finns t.ex. olika naturläkemedel, som rosenrot och bidrottninggelé som bl.a. sägs hjälpa till att få bättre ägglossning. Bisolvon (hostmedicin) som eventuellt kan göra slemmet tunnare så spermierna tar sig fram bättre. Akupunktur för att öka cirkulationen i livmodern och äggstockarna. Olika örter. Progesteronkräm. Ligga med kudde under rumpan eller stå huvudet efter sex.

Många i tråden har dock gått över från huskurer och tagit till "det tunga artelleriet" och gått igenom utredning med t.ex. pergotime eller IVF som behandling.

Har ni gjort någon utredning?

Nej, det var just det jag skrev, att det INTE är bevisat. Vissa naturläkemedel och sånt tror jag kan ha effekt, men stå på huvudet..nää. Fast vi HAR faktiskt provat t.o.m. det i våra desperata försök.. Inte riktigt huvudstående men nån slags yogaliknande position.. Sambon ville vara hjälpsam och hålla upp mina ben och det slutade med skrattanfall och muspruttar följt av uppmaningar från sambon "sluta skratta det kan rinna ut!", följt av ännu värre skrattanfall. OMG vad man försöker alltså.. *fniss* Obs! Det lyckades inte den månaden heller men det var ganska roligt i stunden iallafall.

Wittra: Jag trodde verkligen inte heller att vi skulle räknas till skaran av ofrivilligt barnlösa. Jag har fyra syskon med samma föräldrar till alla, så de var uppenbarligen väldigt fertila.

Jag räknade iskallt med att det skulle funka på första försöket för oss och när det inte gjorde det blev jag faktiskt lite snopen. När vi försökt 3-4 månader tyckte jag det började kännas som länge. När vi kom upp i ca 7 månader blev jag inställd på att det nog inte skulle gå så lätt trots allt. Jag och min sambo som jag hade då försökte i nästan 1,5 år och ärligt talat så minns jag knappt den tiden, mer än att det var jobbigt. (Det var dock andra orsaker som gjorde att vi separerade).

När jag och min sambo som jag har nu började försöka kändes det mycket lättare för då var jag inställd på det från början att det skulle ta tid. Men trots det har det varit en jobbig tid och tankarna har snurrat "tänk om vi ALDRIG lyckas?" Många tårar och mycket frustration. Som du skrev känner man sig maktlös och ovissheten om man faktiskt kommer lyckas nån gång är fruktansvärt jobbig. Det ÄR en kris helt enkelt att vara ofrivilligt barnlös så det är inte konstigt att man reagerar som man gör. Men på nåt sätt orkar man ändå kämpa vidare, resa sig och ständigt ta nya tag.

Jag hoppas att du så småningom kan sluta känna skuldkänslor. Det är ingens fel och vi har inte valt vår situation. Var stolt över att du (och din sambo) orkar kämpa istället.

Kram

När vi väl fått tid för att starta IVF-behandlingen kände jag mig väldigt förväntansfull och glad. Och det var jag de första dagarna oxå. Men efter ett par dagar smög sig en ganska ny känsla fram, nämligen bitterhet. Innan har jag kännt mig ledsen och frustrerad, men faktiskt aldrig bitter. Men när jag väl satt där, mitt i verkligheten och med ytterligare en spruta i handen kände jag "Va fan! Varför ska VI behöva gå igenom detta?! Jag vill inte det här, jag vill att det ska funka normalt! Varför ska JAG behöva hålla på med sån här skit?!" Det blev väldigt motstridigt inom mig när jag hade längtat efter att komma så långt, och plötsligt skulle tampas med den nya känslan. Först försökte jag trycka bort känslan och istället vara tacksam för att vi äntligen skulle få en ärlig chans. Men sen insåg jag att båda känslorna faktiskt är okej och absolut inte konstiga. Jag är verkligen tacksam för den hjälp som finns, men det var då själva fan att vi skulle behöva den..!

Å va spännande Jayt! Skönt att det snart är över med sprutorna. Hur många ägg var det på VUL? Hoppas på riktigt fina kvalitetsägg på fredag!

Nä samma här, både jag och sambon har flera syskon.

Wittra: Tråkigt att höra om din mamma!

Det verkar inte finnas någon ökad risk för bröstcancer varken bland IVF-patienter eller barn som blivit till genom IVF. Så just det kan du känna dig lugn med.

www.lakemedelsvarlden.se/nyheter/ivf-tycks-inte-oka-cancerrisk-10451

www.lakemedelsvarlden.se/nyheter/ingen-okad-cancerrisk-hos-ivf-barn-11733

Det hoppas jag verkligen också att det är!

Usch! Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att växa upp utan en av mina föräldrar. Har du fått hjälp att bearbeta det?

Jz: Usch så jobbigt att det krånglar med mycket smärta fortfarande! Hur funkar det med morfinpumpen? Det var kul att träffa dig, men även om omständigheterna hade kunnat vara bättre blev det himla mysigt! Skönt att du kan flyttas till ditt hemsjukhus imorn, då ökar ju genast möjligheterna att få besök. Ännu skönare att komma hem sedan, men man blir ju väldigt ompysslad på sjukhus så man får se det som lite semester ändå.